måndag 13 oktober 2014

Aspergers i vardagen


Hur påverkar det mig i vardagen att ha Aspergers syndrom? Mycket av det här har jag redan berört i de inlägg som handlar om mitt föräldraskap och mitt arbete. I det här inlägget ska jag försöka vara mer konkret. Jag har alltså en funktionsnedsättning men målet är att hitta strategier och lösningar som gör att det får så få konsekvenser som möjligt i vardagen. Den största förändringen är att jag bara arbetar halvtid. Det gör att jag har mer energi och kan fungera bättre både på arbetet och på fritiden.

Väldigt mycket går ut på att hitta bra rutiner för olika saker – även om jag är usel på att följa dem. Någon nytta gör de förhoppningsvis ändå. Rutinerna bidrar också till att minska stressen som är en annan förutsättning för att jag ska må bra. Som förälder är det ju tusen saker att hålla reda på. Gympapåse, fruktburk, matsäck, utvecklingssamtal, lämna in påskrivna lappar m.m. Det jobbiga är att informationen om allt detta kommer på olika tider, från olika håll och i olika form (mail, lappar, anslagstavlor…). Jag brukar anteckna på flera ställen för det ökar möjligheterna att jag ska komma ihåg eller se anteckningen. Just nu provar jag med det här blocket som jag köpt på Gekås och som sitter med magneter på kylskåpet.
 
Jag försöker göra så mycket som möjligt i så god tid som möjligt för att det inte ska bli stressigt i slutändan. Frukten som barnen har med sig till skolan gör jag i ordning kvällen innan så det bara är att ta fram burkarna ur kylskåpet på morgonen, likadant om de ska ha med matsäck. Skolväskorna vill jag också ha packade och klara kvällen innan. Utöver alla de saker som alla föräldrar ska hålla reda på åt sina barn har vi dessutom en massa andra saker att skicka med och hålla koll på i och med att äldste sonen har diabetes. Numera använder vi dubbla uppsättningar av blodsockermätare och insulinpennor så att också hans diabetesväska är ordentligt nedpackad redan på kvällen.  Vi har också bytt ut en del av hans hjälpmedel till varianter som gör det enklare för mig att hjälpa honom med och för att det ska bli lite färre moment att hålla ordning på, framför allt på morgnarna. Jag märker tydligt att jag mår mycket bättre när min hjärna liksom blir avlastad på det viset.



Listor är en jätteviktig del av min vardag. Jag har listor hemma, på jobbet, i telefonen -  överallt. Nästan varje dag har sin egen lista med saker jag ska göra, det kan vara småsaker eller stora projekt men har jag inte skrivit upp dem så glömmer jag. Dessutom finns det en poäng med att kunna stryka saker på listorna. Då känner jag att jag verkligen har gjort något. Det är också ett stöd för mig att få något gjort överhuvudtaget så att jag inte fastnar i en bok eller bara surfar bort en hel dag, för jag kan lätt bli uppslukad av något och förlora uppfattningen om tiden.. Då kan jag sätta upp vissa mål – att när jag gjort två saker på listan får jag sätta mig med en kopp kaffe och läsa eller nåt i den stilen. På lediga dagar när jag inte har några tider att passa eller andra hållpunkter är det också viktigt att jag verkligen gör något, det kan vara alltifrån att tvätta eller betala räkningar eller vad som helst. Om jag inte kommer igång ganska direkt på morgonen är risken att jag blir jätteseg och så glider hela dagen ifrån mig. Det är en av anledningarna till att det är bäst för mig att förlägga min arbetstid till förmiddagen. När jag inte börjar jobba förrän efter lunch har jag svårt att komma igång och vara riktigt engagerad.

Samtidigt som jag har mina listor över saker att göra är det påtagligt att min förmåga att göra saker är begränsad. För många andra är det inga problem, snarare något självklart att ha flera aktiviteter efter varandra på sina lediga dagar. Först ska man vara med ett barn i stallet, sedan åka och storhandla, gå och träna, och så ha gäster på kvällen. Minst. För mig är det otänkbart med så späckade scheman. Har jag varit och handlat på lördag förmiddag så räcker det. Ju fler saker som måste göras på en bestämd tid, desto mer stressad blir jag. Om jag arbetar på lördagen eller söndagen, vilket jag ofta gör, är det nästan otänkbart att ha något annat på dagordningen. Då går all energi till jobbet. Därför umgås jag sällan med människor på fritiden för jag blir stressad av att vara tvungen att träffa någon på en viss tid. Och ska de dessutom komma till mig blir jag stressad över vad jag ska bjuda på, hur mycket jag ska bjuda på och över vad vi ska prata om. Jag tänker ofta att jag skulle vilja umgås med människor och jag kan säga att vi kan väl ta en fika någon gång, men sedan blir det aldrig mer och jag avböjer ofta i sista stund. Typiskt Aspergers-beteende. Så om du som är min vän läser detta då kan du veta att om du vill att vi ska träffas då får du ta initiativet och styra upp det själv för annars blir det inte gjort. Till det här med socialt umgänge hör ju också att det är väldigt tröttande för mig och jag tycker ofta att jag har nog av den varan på jobbet.


Det här med högtider som jul, påsk, midsommar med mera har aldrig varit någon stor sak för mig. Jag har känt mig ganska annorlunda, lite felprogrammerad, som inte fattar storheten i helger och högtider. Det är i och för sig ganska praktiskt eftersom jag ofta jobbar som mest då, men jag får verkligen anstränga mig för att barnen ska få med sig någon slags känsla för de här sakerna från sin uppväxt. Det handlar säkert inte bara om AS men det finns ändå samband. Vi som har AS trivs som allra bäst i vardagen när saker följer sin vanliga gång. Stora högtider bryter av rutinerna alldeles för mycket. Jag tror också att det finns en koppling till att vi har ett ganska rationellt tänkande och förhållningssätt till olika företeelser och inte är så sentimentala kring skolavslutningar och luciatåg på dagis. För mig handlar det också om att det finns så mycket förväntningar och förutfattade meningar om hur allting ska vara på de stora helgerna, vad man ska äta och vad man ska göra osv. På senare år har vi hittat vår egen nivå på firandet av högtiderna och det är oerhört befriande, men allra bäst tycker jag nog det är när helgerna är över. På samma sätt kan jag tycka att det är jätteskönt med semester men efter fyra veckor räcker det, då mår jag toppen av att få börja jobba igen!

Även om jag skrev ovan att jag styrs av ett rationellt tänkande betyder det inte att jag saknar känslor. Tvärtom! Ibland tror jag att jag känner mer än andra, eller åtminstone att jag påverkas mer av känslor än andra. Precis som jag inte har samma filter som andra mot omvärlden när det gäller olika intryck verkar jag sakna filter för mina egna känslor. Är jag glad så är jag jätteglad, jag skuttar, sjunger och tjoar, är jag ledsen så sänker sig ett kompakt mörker över mig och jag blir seg och dyster, är jag arg kan jag inte tänka på något annat och måste få utlopp för ilskan. Det är svårt för en person med Aspergers att förställa sig. Det sägs ofta att vi inte kan ljuga men det är väldigt olika. Jag kan ljuga väldigt bra men däremot har jag oerhört svårt att förställa mig, det märks på mig om jag är uttråkad, irriterad eller något annat. Det här är nog en förklaring till att jag är så öppen som person – jag delar med mig av vad jag tänker och känner nästan oavsett vad det gäller (men jag vill påpeka att även jag har gränser). Och framför allt har jag ett stort mått av självdistans och självironi, vilket är en förutsättning för att jag ska orka leva med mig själv. Jag kan bli fruktansvärt besviken på mig själv, men jag kan också se det komiska i när jag ställer till det för mig och hamnar i knasiga situationer.
 
Känslostormarna kan göra mig väldigt produktiv. Inte när jag är tyngd av svårmodet, då orkar jag knappt ge barnen mat, men när jag är arg, inspirerad eller glad då är jag fantastisk och bäst i världen, typ. Det är då alla projekt dras igång och det är då jag avslutar halvfärdiga projekt. Och så skriver jag. Jag mailar, skriver på Facebook och ibland bloggar jag. För när jag är på G då är jag övertygad om att jag kan förändra världen (förhoppningsvis till det bättre). De senaste månaderna har jag skickat mail till bland andra Carl Bildt, ÅFF:s ordförande, några författare och till några journalister på Corren förstås. Ja, till chefredaktören också. Jag blir väl snart en sån som de suckar över vid kaffeautomaten. ”Nu har den där Elisabeth Eriksson hört av sig igen.” Men det är inte bara för att klaga som jag skriver. Jag skriver också till dem när de har gjort ett riktigt bra reportage eller när det är något jag vill veta mer om. Det är kul med lokaltidningen att man kan ha den kontakten mellan journalister och läsare. Man vet aldrig när en sådan kontakt kan behövas. Det här hör såklart ihop med Aspergers-beteendet att alltid säga vad man tycker.  Det är också ett uttryck för den kanske naiva tron att enskilda människor kan påverka.
 
Nu måste jag skriva något om Kejsarens nya kläder-syndromet. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag alltid har känt mig som barnet i den kända sagan. Barnet som säger vad alla andra tänker, men som ingen säger. Det här är något som gjort mig förvirrad och förbryllad ända sedan jag var liten och det har följt mig genom livet och fått en del inte så roliga konsekvenser. Det ser lite olika ut i olika sammanhang, men det kan till exempel vara så här. Vi är på en kurs där ledaren talar om att efter maten ska vi göra en viss övning. Jag tycker det verkar idiotiskt, eller åtminstone inte det bästa alternativet man kan välja på, och vid kaffeborden hör jag hur väldigt många andra resonerar som jag. Vid återsamlingen begär jag ordet och ifrågasätter planen. Och det är nu det intressanta händer: ingen annan säger något! Efteråt kommer de dock fram och talar om för mig att det var bra att jag tog upp saken, men där och då fick jag stå ensam och vara den besvärliga människan.
 
Jag skulle kunna ge hur många exempel som helst på sådana här situationer, stora och små. Som jag skrev häromdagen försöker jag verkligen behärska mig och välja mina strider, men när en Aspergare ser ett systemfel så kan hen inte tiga. För mig är det liksom ett sätt att bevara min heder. Jag håller stenhårt på principen att om man inte har sagt ifrån när ett förslag diskuteras så har man inte heller rätt att klaga efteråt. Men det är oerhört frustrerande att ensam få ta hela striden när jag vet att det sitter en mängd andra människor som tycker samma sak och ännu värre blir det när de kommer fram och tackar efteråt. Då vill jag be dem fara och flyga. En dag kanske jag gör det. Tills vidare är jag den besvärliga människan, som ifrågasätter stort och smått och alltid vänder och vrider på saker. Det beror också på att vi med AS ofta analyserar saker på ett annat sätt än andra och ser saker som inte andra ser. Det kan vara både en tillgång och en belastning.
 
Ja det här var lite fler inblickar i vardagen, min vardag, mitt liv. Det kanske verkar besvärligt och eländigt men det vill jag inte säga att det är. Dessutom har jag ju genom min diagnos fått en förklaring till väldigt mycket – det ska jag skriva mer om i nästa inlägg. Det gör att jag också kan hitta nya och bättre sätt att hantera olika situationer. Just nu ligger fokus på att hitta balansen mellan att gasa och bromsa. Å ena sidan behöver jag hålla mig sysselsatt och kanalisera energin på vettiga projekt – å andra sidan måste jag avstå från att hoppa på allt som verkar spännande, jag måste hushålla med energin. Det är inte alldeles lätt att veta vad som är lagom.
 
 
Coming up
  • Att få en diagnos i vuxen ålder
  • Några ord om Försäkringskassan
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar