Finns det någon poäng med att få en Aspergers-diagnos när
man är nästan 40 år? Skulle du önska att du hade fått diagnosen tidigare? Vad
innebär det egentligen att få en diagnos? I det här inlägget tänker jag fundera
lite kring de här frågorna. Återigen vill jag påpeka att det här är min
berättelse, min sanning. Det är inte likadant för alla. Och min utgångspunkt är
att vi alla kan påverka vår situation, inte i vad som händer oss utan genom hur
vi förhåller oss till det. Bara det faktum att jag bloggar om allt detta är ett
val, ett förhållningssätt.
Tänk dig att du söker vård upprepade gånger för huvudvärk.
Du får olika mediciner, du får avslappningsövningar, akupunktur och massage.
Men huvudvärken kommer tillbaka. Till slut visar det sig att din syn är dålig,
du behöver glasögon. Huvudvärken var inte grundåkomman, den var ett symptom på
något annat. Hur känns det? Kanske blir du arg för att ingen kommit på att
testa synen tidigare. Eller så är du glad att äntligen få en förklaring. Och
kanske är du tacksam att det inte var något allvarligt. Du väljer ditt
förhållningssätt.
För mig handlar det inte om huvudvärk. Istället var det depressioner som återkom i
olika omfattning. Av en ren händelse snappade en klok vän upp något jag sa och
väckte tanken om Aspergers syndrom. Idén avfärdades först av läkarna, men efter
ett antal påtryckningar och inte så lite kamp fick jag göra en neuropsykiatrisk
utredning vilket ledde till att jag slutligen fick min diagnos. Jag har absolut
anlag för att bli deprimerad, men till stor del är depressionerna en följd av
min Aspergers. Och nu när jag vet det har jag dels fått en förklaring till
väldigt mycket i min historia, dels har jag fått kunskap som gör att jag
förhoppningsvis kan skydda mig från allvarliga depressionsskov i
fortsättningen. Detta är hela poängen med diagnosen för mig. Varken mer eller
mindre. En förklaring och en hjälp att leva ett gott liv. Men jag ska utveckla
det lite till.
Önskar jag att jag hade fått diagnosen tidigare? Åh vad svår
den frågan är. Jag är verkligen inte klar med den. Även om jag formellt fick
min diagnos för snart ett år sedan så var det först när Försäkringskassan
häromveckan ”bekräftade” diagnosen genom att bevilja sjukersättning, som jag
började ta in vidden av det hela. Så det är på sätt och vis ganska nytt. Om
ytterligare ett år kanske jag resonerar annorlunda, men idag tänker jag så här.
Å ena sidan: Om jag hade fått en diagnos tidigare så hade jag
sluppit mycket lidande. Så är det bara. Jag hade kanske kunnat använda
mina resurser smartare så att jag hade kunnat jobba heltid eller åtminstone 75%.
Det vet man inte. Jag hade med största säkerhet fått bättre hjälp och kunnat må
bättre när barnen föddes och när de var små.
Å andra sidan: Det är fullt möjligt att en tidig diagnos
skulle ha medfört att jag levt ett mycket mer begränsat liv, att både jag och
omgivningen hade fokuserat mer på svårigheter än på möjligheter. Det kan mycket
väl hända att jag helt valt bort barn och familj om jag fått diagnosen när jag
var ung, och så fattigt mitt liv skulle vara utan mina barn! Hade jag fått
diagnosen som tonåring hade jag troligtvis inte gett mig i kast med en lång
akademisk utbildning som syftade till att få ett yrke med jättemycket sociala
kontakter. Därmed skulle jag inte haft det jobb jag har idag, och inte ha de
erfarenheter jag nu har.
Detta kan man vända och vrida på i all oändlighet och det
kan aldrig bli annat än spekulationer. Jag återkommer därför till
förhållningssättet. Jag lever här och nu och kan inte göra något åt det som
varit. Jag kan tillåta mig att sörja över en del saker men fokus måste vara
nutid och framtid – inte dåtid. Och det viktigaste med att få diagnosen är att
jag kan få verktyg att leva ett gott liv i framtiden.
I mina journaler står det att jag har Aspergers syndrom
trots att man egentligen håller på att lämna det namnet. Istället talar man om
det som en autismspektrumstörning bland många varianter. Ibland används också
begreppet högfungerande autism. Begreppen glider i varandra och vilket man
använder handlar till exempel om hur svårigheterna yttrar sig och om vad man
själv känner sig bekväm med. Många ryggar tillbaka för begreppet autism och
tycker att Aspergers låter lite mindre avskräckande.
Några saker vill jag trycka på när det gäller själva
begreppet och diagnosen i sig. Ibland sägs det att det är en modegrej det här
med att ge människor diagnoser, etiketter, stämplar eller vad man nu kallar
det. Jag anser (föga förvånande) att det är fel. För det första är AS ingen
diagnos man får utan vidare, det är först efter en omfattande utredning den
ställs och kriterierna är väldigt tydliga. För det andra är det ett medfött
funktionshinder och inget som beror på uppfostran, miljö, allergier eller något
annat. För det tredje så kan AS inte behandlas med något läkemedel så
konspirationsteoretikerna som hävdar att det är läkemedelsindustrin som ligger
bakom alla diagnoser kan gå hem och putsa vidare på foliehatten. Däremot kan
vissa personer behöva läkemedel mot något av de problem som AS orsakar för just
dem, men det är en annan sak. Dessutom är det inte ovanligt att man också har
andra sjukdomar eller funktionshinder där läkemedel kan vara en hjälp.
Men varför är det plötsligt så många som får diagnoser som
till exempel Aspergers syndrom och ADHD? Är det vanligare nu än förut? Jag tror
inte det, men jag tror att så som vårt samhälle fungerar nu så blir dessa
personer, jag bland annat, mer sårbara. Våra problem märks mer idag, och det är
en avgörande faktor för att man ska få en AS-diagnos i vuxen ålder, att man har
betydande svårigheter i vardagen. Den här diskussionen tror jag ska få bli ett
eget inlägg, men som ett exempel kan jag nämna att jag troligtvis inte skulle
klara mig särskilt bra i skolan idag när så mycket handlar om entreprenörskap, att
söka sin egen kunskap, att formulera sina egna mål och så vidare. Så det är tur
att jag är så gammal som jag är. Till dig som förfasas över att så många får
denna diagnos kan jag bara säga en sak. Vänta bara tills svenska läkare och
psykologer inser hur många odiagnostiserade kvinnor det finns bara för att man
inte fattat hur AS yttrar sig hos kvinnor. Då kommer det plötsligt att krylla
av aspiesar vart du än vänder dig!
Formellt räknas alltså AS som en funktionsnedsättning men
även det begreppet är omdiskuterat. Det är många med AS som är helt emot att
använda det. Kanske får man skilja mellan funktionsnedsättning i formell
bemärkelse och i praktisk bemärkelse. Genom att jag har en funktionsnedsättning
har jag rätt till hjälp av vuxenhabiliteringen. Vilken hjälp man får beror
självklart på vad man har för svårigheter, men för många med Aspergers handlar
det om att få hjälp med rutiner för att få olika saker i vardagen att fungera. Det
kan ju göra att man blir mindre ”praktiskt” funktionshindrad.
Jag har alltså beviljats halv sjukersättning av
Försäkringskassan, då det inte bedöms som troligt att jag kommer att kunna
arbeta mer än halvtid. Mer om Försäkringskassan i nästa inlägg. Det enda jag
vill säga om detta här är att det alltså inte handlar om diagnosen i sig utan om
vilken arbetsförmåga man har. Man får inte sjukersättning bara för att man har
diagnosen Aspergers syndrom. Återigen kan vi skilja mellan den formella och den
praktiska aspekten på funktionshindret. För mig är det alltså så här, jag kan
inte jobba mer än halvtid även om jag skulle vilja. Men nu när jag bara jobbar
halvtid så kommer mitt funktionshinder förhoppningsvis få färre konsekvenser i
vardagen. Det är en sorg att inte få arbeta fullt ut, att vara tvungen att
välja bort en massa saker i jobbet, men alternativet är värre. Så jag slutar
detta inlägg som jag började det. Allt handlar om vårt förhållningssätt till
det som händer.
Det här inlägget var jätte bra, jag sitter i en likartad sits fast jag är 22 år med IPS-diagnos, jag fick min för ett år sedan och går i DBT och har nu börjat filosofera kring det hela ännu mer och vad de kan finnas för vits med att som många uppmanar till - utreda om de finns andra diagnoser som kommit som följd. kommer de stärka mig eller hämma mig, jag är trots allt bara 22.. Så detta inlägget var stärkande, att se att de finns fler! Lev väl!
SvaraRaderaJu mer precist man kan ringa in dina svårigheter, desto större chans har du att få hjälp som verkligen fungerar. Det är lite som de sägerii reklamen för sån där muskelavslappnande salva: Varför behandla hela kroppen när du vet var du har ont?
SvaraRadera