Med Eden bakom ryggen

Plötsligt föll alla löv till marken.

De träd som nyss var sprakande av färg, är nu inget annat än kala grenar, kala stammar. Som döda monument över något som varit. Spretande,  sorgliga, vilsna.

Det är så här det ser ut. Bakom de svepande slöjorna. Naket. Skarpt och omedgörligt.

Som i Eden efter fallet.  Då kunskapen uppenbarade sanningen. Den osminkade verkligheten.

Outhärdligt.

Eden. Lustgården. En plats för lust och liv. Men nu är livet borta. Och lusten. För allt det vackra har blåst bort och förmultnat.

Kan jag leva där? I minnena. Kan jag låtsas att livet och färgerna finns kvar? Till vilken nytta? Det är inte min plats längre. Någon har kvävt livet. Och lusten. Och när jag förstod det åt jag av kunskapens svårsmälta frukt.

Finns det något att vänta på? Kommer det en Gudsvind som blåser in nytt liv? Kan de förtorkade benen få kropp och resa sig? Kan det bli nya kroppar som värker och verkar?

Eller återstår det bara att gå och låta dörren slå igen bakom ryggen. Finns mitt paradis någon annanstans? Kanske bär jag det med mig, som ett frö att så på den plats där jag slår mig till ro. Något jag får vårda och låta växa.

Och vid Eden står änglarna och vaktar med svärd. För du ska inte besöka gamla paradis.

Det här är mina ord. Jag anförtror dem åt dig. Du får ta emot dem om du vill. Men minns att det du läser inte är vad jag har skrivit. Det du möter är din egen tolkning.