”Jag trodde att alla präster hade Aspergers!” Den sköna
kommentaren fick jag i vintras från en nyfunnen vän, och jag ska väl säga att
det uttalades med glimten i ögat. Den här mannen har ofta rätt men just här
hade han fel. Alla präster har inte AS, men det är inte alldeles sällsynt. Det
är dessutom många som har det utan att officiellt ha fått diagnosen, kanske vet
de inte ens om det själva. Det visste ju inte jag heller. Men hur funkar det?
Kan man arbeta som präst med ett sånt här funktionshinder? I det här inlägget
tänker jag skriva lite om hur det funkar för mig men det är några faktorer som
först måste tydliggöras.
Som jag tidigare har skrivit kan personer med AS ha större
eller mindre problem i vardagen. För många är det otänkbart med en lång
akademisk utbildning och att komma ut på den vanliga arbetsmarknaden. Hur hade
det gått för mig om jag hade fått min diagnos när jag var yngre, innan jag
började läsa? Det vet jag inte och jag ska resonera mer kring det i ett
kommande inlägg. Det vimlar av folk med AS inom alla möjliga yrken och ofta är
det nog ingen som vet om att vi finns överallt för det kanske inte märks utåt.
Alltså är det många som innehar vanliga tjänster och jobbar heltid som vem som
helst, de bara har sina egna strategier och rutiner för att få det att fungera.
Eftersom jag inte hade kunskapen om mitt funktionshinder och därmed inte kunde
bygga upp bra strategier och rutiner har jag kommit till en punkt där det inte
längre är möjligt för mig att arbeta heltid. Nu arbetar jag halvtid och under
vissa bestämda förutsättningar. Det är vad jag ska berätta om här.
Det allra viktigaste är arbetstiden. Den är grunden för att
allt annat ska fungera. Som präst har man oftast väldigt oregelbundna
arbetstider. En vecka kan man jobba jättemycket, nästa mindre, en månad kan
vara jätteintensiv för att följas av en lugn månad med mycket kompledigt o s v.
Även dagarna kan variera i längd, från ett par timmar om man bara har ett dop,
till tolv timmar med möten och grupper i en strid ström. Det kräver en hel del
planering att ta ansvar för sin arbetstid och se till att man får ut sin
ledighet, och i olika församlingar finns det också olika kulturer kring
arbetstider och vad som ska rymmas i en tjänst med mera. Men oregelbundenheten kommer
man inte ifrån. Jag har tidigare inte haft några problem med att sköta det där,
men nu fungerar det inte så längre. Jag kan inte jobba 40 timmar en vecka och
tro att det är ok om jag bara har kompledigt innan och efter, eller att jag kan
ta ut kompledigheten tre månader senare. Jag behöver återhämtning hela tiden.
Därför är det viktigt för mig att så långt det bara är möjligt jobba fyra
timmar om dagen, sammanhängande. Jag fungerar dessutom bäst på förmiddagarna,
så min arbetstid förläggs oftast mellan 8 och 12. Det ställer naturligtvis till
det när man inte är superflexibel – och ibland måste jag avstå från att vara
med på saker för att det inte går att förena med mitt schema. Det händer att
jag är på kurs eller något annat som omfattar mer än fyra timmar. Det fungerar
undantagsvis, om jag planerar in återhämtningstid dagen därpå, men det kostar
väldigt mycket. Ju mer jag överskrider min arbetstid, desto sämre mår jag dagen
efter. Inte sällan blir det en helt förlorad dag.
Kan man verkligen jobba som präst när man har svårt med
sociala kontakter, samtal och möten? Ja, det kan man. Eller jag kan det i alla
fall. Jag har haft förmågan att väldigt tydligt gå in i en yrkesroll där jag är
kompetent och fungerande. Det är en av de främsta anledningarna till att många
blir oerhört förvånad över att jag har AS. Men jag är ju då högfungerande
autist – jag kan alltså vara social, men det slukar energi något alldeles
fruktansvärt. Därför har jag idag begränsat den typen av arbetsuppgifter. Det
betyder väldigt mycket för mig att ha dop, vigslar och olika gudstjänster och
få lov att vara den präst jag faktiskt är men jag kan inte enbart arbeta med
det. Den enda av de vanliga prästuppgifterna jag inte har idag är begravningar.
Det beror på att de ofta kommer med kort varsel, man får pussla om i schemat
för att träffa sorgehusen och det är svårt att veta hur mycket tid som krävs
för förberedelser, begravningsgudstjänst och minnesstund. Det är liksom inte
kompatibelt med mitt oflexibla schema. Det är en stor sorg för mig för jag
känner mig ”halv” i min prästroll utan den här biten, men jag inser att det är
en nödvändig lösning just nu.
Idag har jag istället en hel del administrativa uppgifter,
saker som handlar om information och kommunikation. Det passar mig utmärkt eftersom
ett positivt Aspergers-drag är att man ofta har sinne för detaljer och är
noggrann i det man gör. Ofta är vi plikttrogna och lojala och tar oss an
uppgifter på stort allvar, men vi löser dem på vårt eget sätt. Det är en del av
förklaringen till att det ofta passar bättre för en person med AS att arbeta
ensam än att arbeta i grupp. När jag gick i grundskolan hade varenda
utvecklingssamtal samma budskap. Två gånger om året fick jag och min mamma höra
att allt fungerade bra men att grupparbeten inte var min grej. Så var det och
först nu har jag fått en förklaring till det. Jag blev irriterad när jag tyckte
att andra inte tog ansvar och gjorde vad de skulle, eller när de enligt mig
inte ens förstod uppgiften. Inte sällan gjorde jag alltihop själv. Jag hade
(och har) ett sätt att ta mig an uppgifter där jag vill att man ska vara
effektiv, där resultatet är viktigare än vägen dit. Det funkar inte alltid när
jag ska samarbeta med andra i ett projekt. En person med Aspergers kan vara
ganska fyrkantig i sitt sätt att tänka, men vi kan också vara idésprutor och
hitta nya sätt att arbeta med saker. Däremot är många av oss, till exempel jag,
sämre på att fullfölja och genomföra idéerna. Jag väljer därför att oftast inte
vara ”projektledare” eller sammankallande, för då riskerar sakerna att inte bli
gjorda.
Detta leder in till en annan sak som behövs för att jag ska
fungera och det är att det är jätteviktigt med tydliga uppgifter, att jag vet
vad som förväntas av mig. Ibland kan man få en förfrågan i stil med ”och så vill vi att det kommer en präst och
säger något”. Det blir oerhört stressande och förvirrande för mig, när ramarna
är så otydliga. Jag har inga som helst problem med att stå inför folk och tala
så länge jag har förutsättningarna klara och känner mig trygg i sammanhanget.
Därför känner jag mig som fisken i vattnet när jag firar gudstjänst för där är
handbokens ordning och formuleringar precis den trygghet jag behöver. Att jag
behöver tydliga uppgifter gör också att det blir knepigt när ”alla” ska hjälpas
åt att förbereda eller städa undan efter ett större arrangemang. Då blir jag
vilsen och vet inte var jag ska börja, jag plockar lite här och där och har
inte alltid känslan för vad som är viktigast och bör göras först. Jag brukar be
mina arbetskamrater att de ska säga åt mig vad jag ska göra, då behöver de inte
heller bli irriterade på att jag inte hjälper till.
Jag trivs inte bra i stökiga miljöer med mycket folk, sorl
och ljud. Det tröttar mig mycket och det är extra svårt för mig att fokusera på
samtal i sådana sammanhang. Mingel är absolut inte min grej, dels på grund av
mycket ljud, dels på grund av oklara ramar och förväntningar. Det är alltså
skillnad på att gå en dag på Gekås och att mingla med 200 präster på något
stiftsarrangemang. På Gekås kan jag gå i min egen värld och liksom stänga ute
sorlet, det funkar inte om jag ska vara social och småprata med folk.
Personer med Aspergers kan vara brutalt ärliga. Min bror
säger att jag lider av attitydinkontinens och det har han nog rätt i. Tycker
jag att något är fel så säger jag det, och jag kan driva saker till sin spets
för att få rätt. Det är tröttsamt för alla, inte minst mig själv och jag jobbar
mycket med att behärska mig och välja mina strider. Samtidigt innebär den här
egenskapen att många saker lyfts fram i ljuset. När jag väl tagit upp en sak
kan det bli en viktig diskussion av det och leda till något bra. För mig
handlar det om en balansgång, att säga min åsikt men att kanske lämna det där
och inte gå på för hårt.
Att ha Aspergers kan också innebära att man är mer känslig
för kritik, ifrågasättanden, dålig stämning och liknande. Jag brukar säga att
jag är känslomässigt hudlös, att allt går rakt in. Det är svårt när man har ett
offentligt jobb. Alla människor har ju åsikter om Svenska kyrkan, om vad vi ska
och inte ska göra, om hur en präst ska vara och så vidare. Det är en besvärlig
bit för mig, jag kan må väldigt dåligt av sådana diskussioner även om det inte
handlar om mig personligen. Det berör mig också väldigt mycket om någon som
står mig nära blir orättvist och/eller orimligt hårt kritiserad.
Det är en sorg för mig att inte kunna arbeta heltid för jag
tycker ju att jag har världens bästa jobb. Det är också tungt att behöva välja
bort arbetsuppgifter för att de inte ryms i min tjänst eller för att de helt
enkelt inte är bra för mig. Men jag börjar acceptera att det är så här livet
ser ut nu, och att det är bättre att jag arbetar lite och mår bra än att jag
ska pressa mig till ännu en utmattningsdepression. Kanske låter det i det här
inlägget som att jag har väldigt många begränsningar och att det är mycket som
är krångligt för mig och mina arbetskamrater. Målsättningen är dock att hitta
former och lösningar i min tjänst som gör att mitt funktionshinder får så få
konsekvenser som möjligt. Då kan jag ge 100% under de timmar jag jobbar. För
jag tror att Gud har kallat mig till detta och vill ha mig precis där jag är.
Precis så som jag är.
Bilderna i detta inlägg kommer från Facebooksidan Episcopal Church Memes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar