söndag 12 oktober 2014

Präst med Aspergers


”Jag trodde att alla präster hade Aspergers!” Den sköna kommentaren fick jag i vintras från en nyfunnen vän, och jag ska väl säga att det uttalades med glimten i ögat. Den här mannen har ofta rätt men just här hade han fel. Alla präster har inte AS, men det är inte alldeles sällsynt. Det är dessutom många som har det utan att officiellt ha fått diagnosen, kanske vet de inte ens om det själva. Det visste ju inte jag heller. Men hur funkar det? Kan man arbeta som präst med ett sånt här funktionshinder? I det här inlägget tänker jag skriva lite om hur det funkar för mig men det är några faktorer som först måste tydliggöras.

Som jag tidigare har skrivit kan personer med AS ha större eller mindre problem i vardagen. För många är det otänkbart med en lång akademisk utbildning och att komma ut på den vanliga arbetsmarknaden. Hur hade det gått för mig om jag hade fått min diagnos när jag var yngre, innan jag började läsa? Det vet jag inte och jag ska resonera mer kring det i ett kommande inlägg. Det vimlar av folk med AS inom alla möjliga yrken och ofta är det nog ingen som vet om att vi finns överallt för det kanske inte märks utåt. Alltså är det många som innehar vanliga tjänster och jobbar heltid som vem som helst, de bara har sina egna strategier och rutiner för att få det att fungera. Eftersom jag inte hade kunskapen om mitt funktionshinder och därmed inte kunde bygga upp bra strategier och rutiner har jag kommit till en punkt där det inte längre är möjligt för mig att arbeta heltid. Nu arbetar jag halvtid och under vissa bestämda förutsättningar. Det är vad jag ska berätta om här.

Det allra viktigaste är arbetstiden. Den är grunden för att allt annat ska fungera. Som präst har man oftast väldigt oregelbundna arbetstider. En vecka kan man jobba jättemycket, nästa mindre, en månad kan vara jätteintensiv för att följas av en lugn månad med mycket kompledigt o s v. Även dagarna kan variera i längd, från ett par timmar om man bara har ett dop, till tolv timmar med möten och grupper i en strid ström. Det kräver en hel del planering att ta ansvar för sin arbetstid och se till att man får ut sin ledighet, och i olika församlingar finns det också olika kulturer kring arbetstider och vad som ska rymmas i en tjänst med mera. Men oregelbundenheten kommer man inte ifrån. Jag har tidigare inte haft några problem med att sköta det där, men nu fungerar det inte så längre. Jag kan inte jobba 40 timmar en vecka och tro att det är ok om jag bara har kompledigt innan och efter, eller att jag kan ta ut kompledigheten tre månader senare. Jag behöver återhämtning hela tiden. Därför är det viktigt för mig att så långt det bara är möjligt jobba fyra timmar om dagen, sammanhängande. Jag fungerar dessutom bäst på förmiddagarna, så min arbetstid förläggs oftast mellan 8 och 12. Det ställer naturligtvis till det när man inte är superflexibel – och ibland måste jag avstå från att vara med på saker för att det inte går att förena med mitt schema. Det händer att jag är på kurs eller något annat som omfattar mer än fyra timmar. Det fungerar undantagsvis, om jag planerar in återhämtningstid dagen därpå, men det kostar väldigt mycket. Ju mer jag överskrider min arbetstid, desto sämre mår jag dagen efter. Inte sällan blir det en helt förlorad dag.
 

Kan man verkligen jobba som präst när man har svårt med sociala kontakter, samtal och möten? Ja, det kan man. Eller jag kan det i alla fall. Jag har haft förmågan att väldigt tydligt gå in i en yrkesroll där jag är kompetent och fungerande. Det är en av de främsta anledningarna till att många blir oerhört förvånad över att jag har AS. Men jag är ju då högfungerande autist – jag kan alltså vara social, men det slukar energi något alldeles fruktansvärt. Därför har jag idag begränsat den typen av arbetsuppgifter. Det betyder väldigt mycket för mig att ha dop, vigslar och olika gudstjänster och få lov att vara den präst jag faktiskt är men jag kan inte enbart arbeta med det. Den enda av de vanliga prästuppgifterna jag inte har idag är begravningar. Det beror på att de ofta kommer med kort varsel, man får pussla om i schemat för att träffa sorgehusen och det är svårt att veta hur mycket tid som krävs för förberedelser, begravningsgudstjänst och minnesstund. Det är liksom inte kompatibelt med mitt oflexibla schema. Det är en stor sorg för mig för jag känner mig ”halv” i min prästroll utan den här biten, men jag inser att det är en nödvändig lösning just nu.  
 

Idag har jag istället en hel del administrativa uppgifter, saker som handlar om information och kommunikation. Det passar mig utmärkt eftersom ett positivt Aspergers-drag är att man ofta har sinne för detaljer och är noggrann i det man gör. Ofta är vi plikttrogna och lojala och tar oss an uppgifter på stort allvar, men vi löser dem på vårt eget sätt. Det är en del av förklaringen till att det ofta passar bättre för en person med AS att arbeta ensam än att arbeta i grupp. När jag gick i grundskolan hade varenda utvecklingssamtal samma budskap. Två gånger om året fick jag och min mamma höra att allt fungerade bra men att grupparbeten inte var min grej. Så var det och först nu har jag fått en förklaring till det. Jag blev irriterad när jag tyckte att andra inte tog ansvar och gjorde vad de skulle, eller när de enligt mig inte ens förstod uppgiften. Inte sällan gjorde jag alltihop själv. Jag hade (och har) ett sätt att ta mig an uppgifter där jag vill att man ska vara effektiv, där resultatet är viktigare än vägen dit. Det funkar inte alltid när jag ska samarbeta med andra i ett projekt. En person med Aspergers kan vara ganska fyrkantig i sitt sätt att tänka, men vi kan också vara idésprutor och hitta nya sätt att arbeta med saker. Däremot är många av oss, till exempel jag, sämre på att fullfölja och genomföra idéerna. Jag väljer därför att oftast inte vara ”projektledare” eller sammankallande, för då riskerar sakerna att inte bli gjorda.

Detta leder in till en annan sak som behövs för att jag ska fungera och det är att det är jätteviktigt med tydliga uppgifter, att jag vet vad som förväntas av mig. Ibland kan man få en förfrågan i stil med  ”och så vill vi att det kommer en präst och säger något”. Det blir oerhört stressande och förvirrande för mig, när ramarna är så otydliga. Jag har inga som helst problem med att stå inför folk och tala så länge jag har förutsättningarna klara och känner mig trygg i sammanhanget. Därför känner jag mig som fisken i vattnet när jag firar gudstjänst för där är handbokens ordning och formuleringar precis den trygghet jag behöver. Att jag behöver tydliga uppgifter gör också att det blir knepigt när ”alla” ska hjälpas åt att förbereda eller städa undan efter ett större arrangemang. Då blir jag vilsen och vet inte var jag ska börja, jag plockar lite här och där och har inte alltid känslan för vad som är viktigast och bör göras först. Jag brukar be mina arbetskamrater att de ska säga åt mig vad jag ska göra, då behöver de inte heller bli irriterade på att jag inte hjälper till.

Jag trivs inte bra i stökiga miljöer med mycket folk, sorl och ljud. Det tröttar mig mycket och det är extra svårt för mig att fokusera på samtal i sådana sammanhang. Mingel är absolut inte min grej, dels på grund av mycket ljud, dels på grund av oklara ramar och förväntningar. Det är alltså skillnad på att gå en dag på Gekås och att mingla med 200 präster på något stiftsarrangemang. På Gekås kan jag gå i min egen värld och liksom stänga ute sorlet, det funkar inte om jag ska vara social och småprata med folk.

Personer med Aspergers kan vara brutalt ärliga. Min bror säger att jag lider av attitydinkontinens och det har han nog rätt i. Tycker jag att något är fel så säger jag det, och jag kan driva saker till sin spets för att få rätt. Det är tröttsamt för alla, inte minst mig själv och jag jobbar mycket med att behärska mig och välja mina strider. Samtidigt innebär den här egenskapen att många saker lyfts fram i ljuset. När jag väl tagit upp en sak kan det bli en viktig diskussion av det och leda till något bra. För mig handlar det om en balansgång, att säga min åsikt men att kanske lämna det där och inte gå på för hårt.
 

Att ha Aspergers kan också innebära att man är mer känslig för kritik, ifrågasättanden, dålig stämning och liknande. Jag brukar säga att jag är känslomässigt hudlös, att allt går rakt in. Det är svårt när man har ett offentligt jobb. Alla människor har ju åsikter om Svenska kyrkan, om vad vi ska och inte ska göra, om hur en präst ska vara och så vidare. Det är en besvärlig bit för mig, jag kan må väldigt dåligt av sådana diskussioner även om det inte handlar om mig personligen. Det berör mig också väldigt mycket om någon som står mig nära blir orättvist och/eller orimligt hårt kritiserad. 
 

Det är en sorg för mig att inte kunna arbeta heltid för jag tycker ju att jag har världens bästa jobb. Det är också tungt att behöva välja bort arbetsuppgifter för att de inte ryms i min tjänst eller för att de helt enkelt inte är bra för mig. Men jag börjar acceptera att det är så här livet ser ut nu, och att det är bättre att jag arbetar lite och mår bra än att jag ska pressa mig till ännu en utmattningsdepression. Kanske låter det i det här inlägget som att jag har väldigt många begränsningar och att det är mycket som är krångligt för mig och mina arbetskamrater. Målsättningen är dock att hitta former och lösningar i min tjänst som gör att mitt funktionshinder får så få konsekvenser som möjligt. Då kan jag ge 100% under de timmar jag jobbar. För jag tror att Gud har kallat mig till detta och vill ha mig precis där jag är. Precis så som jag är.


Bilderna i detta inlägg kommer från Facebooksidan Episcopal Church Memes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar