Idag var vi i alla fall i Kungsbacka för att köpa nya skor till barnen. Tack och lov för Skopunkten säger jag bara. Egentligen tycker jag att deras utbud är ganska begränsat, det är för lite variation på modellerna av barnskor, men en månad som denna då utgifterna överstiger inkomsterna är jag överlycklig att stället finns. Köp 2 par skor och få andra paret till halva priset är himla fiffigt. Nu fick vi två par skor för 280 spänn. Tack för det, Skopunkten!
Sedan blev det en sväng till Kungsmässan och jag var jätteduktig och handlade inte nånting för pengar jag inte har, och dessutom bjöd mamma oss på fika. Tack för det, mamma! Sedan kom hon på den goda idén att lämna barnen i lekrummet Barnens värld. Nu när lillkillen har fyllt tre år, får ju han också vara där. Gissa om det var två lyckliga killar som vi lämnade in. 75 kr per barn för 1,5 timmas lek och hon som kom med idén betalade. Tack för det, mormor!
Nu hade vi en och en halv timme på oss att hitta en present till min bror som fyllt år. Och faktum är att jag sprang på rätt pryl direkt. Då borde jag ju ha köpt den, men istället gick vi runt och tittade på andra saker fast jag visste att jag inte skulle hitta något lika bra. Och nu till inläggets kärna. När jag sedan gått tillbaka och köpt presenten till min bror, så var det fortfarande lite tid kvar innan vi skulle hämta barnen och då gick jag in på bokhandeln en stund. Och där hittade jag denna.
Detta är MigoTrappan, som är ett hjälpmedel för föräldrar som vill coacha sina barn till att förändra sitt beteende på ett positivt sätt, istället för att tjata sig till förändringar/förbättringar. På företagets hemsida läser jag:
Så här funkar MigoTrappan:
Föräldrar och barn väljer tillsammans ut ett eller
två områden som kan förbättras. Aktiviteterna
skrivs eller ritas upp på whiteboard-delen. Varje
gång, dag eller vecka när barnet klarat av det som
bestämts får det ta ett steg upp på trappan. Barnet
klättrar med ett eget fotografi på trappan och ser
tydligt sina framsteg.
Tillsammans bestämmer barn och föräldrar vad
som händer när översta trappsteget är nått. En bra
belöning är att familjen gör något kul tillsammans
t.ex bakar, går till simhallen eller har en lekdag.
I instruktionshäftet finns 100 förslag på mål och
aktiviteter.
Jag vet inte. Är detta briljant eller är det befängt? Jag får lite Supernanny-vibbar, fast det är klätt i en snygg förpackning som ska tilltala barnen. Å andra sidan har vi väl de flesta föräldrar utvecklat liknande system hemma, med guldstjärnor eller liknande. I skolan använder man ju också sådana metoder på en del håll. Om klassen "sköter" sig och samlar stjärnor eller vad det nu kan vara, så får man till slut göra något kul. Men det är ändå något som inte känns riktigt rätt här. Jag känner mig jättekluven. Borde jag kasta mig i bilen och åka och köpa en direkt, eller ska man förkasta den här typen av metoder? Det vore intressant att veta vad ni läsare tycker.
Jag är inte för den här typen av pedagogik men jag vet att det finns familjen som upplevt lyckan av frid med sådana här system. Att så här introducera en ny rutin är väl egentligen ok. Frågan är vilken uppfostran man tror på? Misslyckanden och trots är en del av växandet. Prestation kopplat till härlig stund med mamma och pappa känns bakvänt. Barn i supernanny-serier är barn som behöver mycket tydliga ramar och regler och hjälp att hitta en kompass, jag tycker inte det ska vara normen för barn med "normala" bråk.
SvaraRaderaJag tror vi ska möta våra barn med time in instället för time out, mål istället för principer och att försöka undvika onödiga bråk som grundar sig på trötthet och hunger. Bråka när det ska bråkas, men bråka på ett sätt som inte innebär att slåss eller spottas etc. Den här typen av behavioristiska idéer tror inte jag behövs för de allra flesta barn. Jag tror att ska vi ge självkänsla och en tyngd i våra barn som gör att de orkar resa sig efter ett nederlag måste vi sluta att ständigt värdera dem och istället se och interagera med dem. Då visar vi att vi är tillsammans för att vi gillar att vara tillsammans och att vi gillar varandra för att vi är dem vi är, inte för vad vi lyckats med.