Ibland hör man människor säga att det är så tråkigt i kyrkan men den kyrka och den gudsjänst de beskriver är inget jag känner igen. De beskriver något de varit med om vid ett (fåtal) tillfälle för längesedan och utgår ifrån att det är likadant nu, och att det är likadant överallt. Man gör en bild av nuet utifrån något som inte längre finns.
Idag har jag gjort en iakttagelse av ett fenomen som påminner om detta, eller som till och med är en del av detta. Nämligen synen på långfredagen. På TV och radio har jag idag hört flera programledare tala om att långfredagen är så tråkig och lång och dyster och långtråkig och trist och tung, men att de ska hjälpa oss igenom denna 24 timmar långa jämmerdal. Men då undrar jag, vilken värld lever de i? Var är långfredagen sådär tung och dyster? Det är ju ingen som helst stil på långfredagarna nuförtiden. Ingen kan väl säga att denna dag är speciellt trist. Man kan gå på bio, konsert, teater, fotboll (ÅFF förlorade - det kan man kalla trist) eller storhandla. Ingen skäms över att dra igång gräsklippare, motorsåg, högtryckstvätt eller något annat som för oväsen i grannskapet.
Själv har jag alltid älskat långfredagen men numera tycker jag att det är svårt att komma i stämning. Till slut ger jag nästan upp. Så idag, på väg hem från sista gudstjänsten gick jag in i affären. (Jag som egentligen tycker att affärerna ska vara stängda på söndagar och i synnerhet på långfredagen, men som vårt liv ser ut nu med två vattkoppssjuka barn underlättade det att jag kunde komplettera idag.) Och då tänkte jag att när jag gick där i min prästskjorta så blev det ändå en påminnelse för folk om varför de är lediga idag.
Jag har i alla fall fått fira två långfredagsgudstjänster och sjungit alla fina långfredagspsalmer: Höga kors, O huvud blodigt sårat, Guds rena lamm, Du bar ditt kors o Jesu mild och så favoriten Jesus du mitt liv min hälsa. Men inte är det som förr i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar