Jag bloggade i våras om dockan som ska ammas. Jag tänkte väl att det var ungefär så dumt det kunde bli. Men jag hade fel. Imorse gjorde jag min son sällskap när han bläddrade i en reklamkatalog från en av de större leksakskedjorna (vi brukar spara alla leksakskataloger för barnen tycker det är kul att bläddra i dem). Då hittade jag ännu en docka i samma stil. Den här stackaren blir ledsen och får feber (röda lysande kinder) men blir lite gladare om hon får dricka ur sin nappflaska eller bita i sin bitring eller suga på sin napp. När man sedan tar ut nappen ser man varför hon är ledsen - hon får nämligen tänder! Låter det otroligt? Ja men se själv reklamfilmen här:
Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.
Det här är en vardagsblogg och helgdagsblogg om mig, mitt liv och min familj. Bloggen har fått sitt namn från en låt av Lars Winnerbäck. Med solen i ögonen har man skuggorna bakom sig. Det är en tanke som jag tycker om. Här skriver jag små tankar om sånt jag möter i min vardag. Saker som gör mig arg och saker som gör mig glad. Glimtar ur prästlivet och familjelivet och livet med ett barn som har diabetes. Jag skriver i första hand för mina vänner men vem du än är, så är du välkommen hit!
lördag 16 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar