Onda ögat

Jag har drabbats av det onda ögat. Jag vet inte hur många gånger det har hänt nu. Har tappat räkningen. Och då syftar jag inte på alla de gånger någon rent bildligt kastar det onda ögat mot mig, det kan jag ta. Nej, nu är det bokstavligt, kroppsligt så att ögat gör ont.

Åkomman som jag drabbas av minst en gång om året heter Irit, på svenska regnbågshinneinflammation. Och av erfarenhet vet jag att det gör ont på ett sätt som jag inte så här offentligt kan beskriva i ord om man inte får behandling med en gång. Vid ett tillfälle tuppade jag faktiskt av, av smärtan. Det var när jag gick på folkhögskolan, mitt i natten insåg jag att det inte gick längre, behandlingen hade inte riktigt ”tagit” och jag fick panik. Så mitt i natten ringde jag skolprästen F som fick skjutsa mig till sjukhuset (än idag fattar jag inte varför jag inte tog en taxi, men jag hade som sagt totalpanik) och när jag kom fram till dörren svimmade jag av smärtan.

Men nu behöver det oftast inte gå så långt för jag känner igen symptomen direkt, och tack och lov är det ingen som ifrågasätter det när jag ringer sjukhuset utan jag får komma direkt. Och hittills har jag inte haft fel en enda gång. Utom när jag hade en annan liknande åkomma som hette episklerit, men same same, jag måste ju ändå dit.
Men eftersom det är så bråttom har jag nu besökt ögonkliniken på de mest märkliga platser. Varberg, Oskarshamn och Linköping – när jag har bott där. Men kvällen innan jag skulle börja på pastoralinstitutet och maken skjutsade mig till Uppsala insåg jag att det var dags. Så första dagen på PIUS fick jag försöka komma i kontakt med sjukhuset och sedan promenera till ”Ackis”. Välkommen till Uppsala! Förra året skulle jag på en kurs i Skövde och hann bara kliva av tåget så insåg jag hur det låg till. Det blev en tur till kärnsjukhuset och drake vilket tråkigt ställe!!! Men det var trevligt folk på apoteket minns jag.

En gång slog det till när jag var i Taizé. Vad gör man då? Vi hade en sjuksköterska med oss som sköljde ögat med koksaltlösning, det lindrade för stunden, men under hemresan blev det bara värre och värre. Ett tag övervägde de andra ledarna att dumpa mig på ett sjukhus i Tyskland men jag vägrade. Så fort vi kommit över Öresundsbron ringde jag ögonkliniken i Linköping och förvarnade om att jag skulle komma.

Inför årets Taizéresa tänker jag ta med mig ögondroppar så att jag är beredd och kan påbörja behandlingen. Det är nämligen kortisondroppar som är grejen. Just nu, de första dagarna droppar jag varannan timme. Det är ett fasligt sjå att komma ihåg. Ibland måste man också ta pupillvidgande droppar och det är helkasst. Förutom att man ser ut som en knarkare så kan man inte läsa och blir av naturliga skäl väldigt ljuskänslig eftersom pupillen inte drar ihop sig. En gång var inflammationen särdeles envis. Det slutade med att jag tog tre sorters droppar + salva + kortisontabletter. Då var jag synnerligen trött på alltihop.

Men det tristaste är nog systemet de har på ögonkliniken på US. Hur många timmar har jag tillbringat i blå väntrummet? Det kan nog snarare mätas i dagar. Jag har full förståelse för att man får vänta länge när man kommer akut. Sällan har jag då kommit in med mindre än en timmes väntetid efter den tid jag har fått. Men det kan jag ta, det är ju en jourmottagning. Men vad jag inte kan förstå är att jag hamnar på samma mottagning, med lika långa väntetider vid varje inplanerat återbesök. Den där gången när inflammationen inte ville ge sig, då var jag där åtta gånger innan jag var ok. Lite tur var det att jag var föräldraledig, för det hade varit svårt att sköta jobbet när jag fick sitta i väntrummet 1,5-2 timmar i veckan. Men jag var ju tvungen att ha med mig sonen. Maken kunde ju inte gå ifrån och vara borta så mycket. Hur roar man en ettåring i ett väntrum? Nåväl det klarade sig, bortsett från en tjurig läkare som inte hade någon som helst förståelse för att jag hade barnet med mig.

Men nu går jag alltså här och tar mina droppar. Har jag tur läker det så att jag tar sista droppen den 7 augusti, dagen innan vi åker till Taizé. Sen är det bara att vänta på nästa gång. För så är det med Iriten, har man fått den en gång så kommer den ofta tillbaka. Jag lyckades till och med åka på det två gånger under samma graviditet. Den andra gången ville den inte heller läka riktigt, så det blev många återbesök och datumet för beräknad förlossning närmade sig, vilket oroade mig något. Men läkaren tröstade mig och sa att han hade jobbat på förlossningen så han erbjöd sig att förlösa mig om det skulle behövas. Med facit i hand hade det nog varit lika bra att han hade gjort det. Men det är ju en helt annan historia.