Det är så enkelt att anonymt eller åtminstone opersonligt vräka ur sig vad som helst vid datorn. Men på sikt påverkar det också hur vi talar om och till varandra i mötet ansikte mot ansikte.
Under året som gått har jag gång på gång förundrats över det näthat som frodas på kyrkliga bloggar, och kommentarer på kyrkliga tidningars hemsidor. En person skriver något och sedan kommer "Svansen" med sitt förakt och sina beskyllningar om människor de aldrig har mött. Onyanserat och bortom all vilja att försöka tolka saker välvilligt. Ändå är det ingenting mot det som skrivs i många andra sammanhang.
Idag skriver Elin Grelsson en jättebra krönika om näthatet i Göteborgs-Posten, naturligtvis utifrån attentaten i Norge. Hon skriver om hur vana vi har blivit vid hatet.
Vi är många som har stängt av. ”Läs inte kommentarsfältet”, är en vanligt förekommande varning. Det som skulle vara ett forum för läsardialog och interaktion har förvandlats till ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatiskt klotter till varenda ledare och debattartikel. Vi skrattar trött och sedan går vi vidare. Att konstatera att de är idioter och sedan släppa det är enda sättet att hantera det.
Efter händelserna i Norge känns den likgiltigheten betydligt mer skrämmande. Inte för att varenda hatkommentar kommer från en potentiell massmördare, utan för att vi stått med hatet upp i halsen så pass länge att mördarens språk känns som vardagsmat.
Är det så att vi har vant oss vid allt förakt, hat och förtal? Kan vi nöja oss med att avfärda avsändarna som korkskallar? Jag har själv fått samma råd. "Lyssna inte på dem. Svara inte på vad de skriver. Gå inte in i en argumentation." Men de bekämpas inte med tystnad, lika lite som de bekämpas med argument. För detta är människor som bara mal på. Så vad ska man göra? Ja oavsett vad saken gäller så är kanske den enda framkomliga vägen att fortsätta stå upp för sin åsikt, för människovärdet och för demokratin. Vi är flest, vi borde kunna höras mest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar