Haveri

Mitt under resan började jag tappa fart. Visst gick vågorna höga och molnen växte omkring mig men jag tyckte att jag hade allt under kontroll. Förändringen kom så långsamt, smygande, och när jag väl upptäckte det var det för sent. Motorn stannade och jag kunde inte heller navigera. Visste inte vart jag var på väg, inte ens vart jag ville. Och dimman slöt sig tätare omkring mig. Trängde sig på och bedövade mina sinnen. Och sedan gick allt så fort. En grundstötning. Något gick sönder, jag tog in vatten och sjönk mot botten. Djupare. Omsluten av mörker. Och ändå på något sätt vilsamt. Stilla, sakta drogs jag mot djupet där ingen kunde nå mig.

Ändå hade någon hört de nödrop jag sänt ut. De förvirrade signalerna ur min vilsenhet ekade tomt i mina öron men hjälpare fanns. Och precis innan jag var fullständigt förlorad lyckades man hitta rätt frekvens för att pejla och få kontakt. 

Så började en räddningsaktion där jag till en början inte kunde gör någonting annat än att lita på andra. Första etappen var att få mig upp till ytan. Det var en dragkamp mellan kraften i djupet och de som drog mig upp. Ibland kändes det som att jag skulle slitas mitt itu mellan dem. Men millimeter för millimeter fick djupets krafter ge efter och jag kunde skönja ett ljus ovanför mig. Att bryta vattenytan var skrämmande. Livräddarna fick mig varsamt att våga. Och jag kunde andas igen. Öppnade ögonen och mötte omvärlden. Som för första gången.

De största skadorna måste åtgärdas först. En del provisoriska lösningar. Allt lyckades inte på första försöket.  Sedan var jag redo att återvända in mot land. En orolig färd där jag omgiven av goda krafter fick pröva min flytförmåga. Hela tiden fanns de där, som lotsar som visade vägen, beredda att fånga upp mig när min egen kraft tog slut. Men vi nådde fram.

Nu var det dags för återhämtning och återuppbyggnad. Som att starta om hela systemet och prova varje förmåga på nytt. Ett tidskrävande arbete med många motgångar men också många framsteg. Och inte minst, många insikter.  Först när jag låg fast förtöjd i hamnens stillhet förstod jag hur farlig stormen var.

Nu är jag redo igen, redo för nya resor. Visst är det oroligt. Osäkert.  Men nu har jag lärt mig att känna igen varningssignalerna och jag känner också till mina begränsningar. Ännu viktigare är att jag vet vad mina styrkor är. Det kommer jag långt med. Och viktigast av allt: Nu har jag ett sjökort som stämmer överens med verkligheten.