Tidevarv komma, tidevarv försvinna

 

...och tack gode Gud för det!

Det fanns en tid då jag aldrig trodde att den här dagen skulle komma. Då den kändes så avlägsen att jag knappt orkade tänka på den, samtidigt som den var ett litet svagt ljussken i en mörk vindlande tunnel. Men nu är dagen här. Den dag då min yngste son börjar i förskoleklass och därmed är min tid som småbarnsförälder definitivt över.

 

Jag älskar mina söner över allt annat. Två intelligenta killar med humor och glimten i ögat och med en lagom dos integritet. Jag trivs i deras sällskap, de får mig att må bra och jag gläds över att följa deras utveckling. Men vägen hit har på många sätt varit en kamp.

 

Sanningen är att småbarnslivet inte var bra för mig. Det började redan med förlossningarna som var utdragna historier, präglade av dålig kommunikation och som båda slutade med akuta kejsarsnitt. Redan där blev mitt föräldraskap tyngt av sorg och känslan av misslyckande, men också besvikelsen över att inte fått rätt hjälp och stöd. Och det där kom jag aldrig ur för hela tiden kom det nya situationer som var mig övermäktiga. Jag önskar att jag hade varit en mer engagerad förälder, som orkat leka och hitta på saker tillsammans med mina barn, istället för att de skulle behöva växa upp med en zombiemamma som knappt haft energi för att klara av det nödvändigaste - att se till att de fått mat och rena kläder. Något mer har jag ofta inte kunnat ge dem.

 

Det är och har varit en nio år lång sorg, en skam över att inte tycka att det var fantastiskt att vara tillsammans med barnen, skuldkänslorna över att inte orka vara förälder. Idag vet jag saker som kanske kunde gjort att det blivit annorlunda, men det tjänar inte något till att grubbla över det. Jag har slutat, eller åtminstone nästan slutat,  att skuldbelägga mig själv för att jag inte orkar vara den mamma jag skulle vilja att mina barn hade.  Nu vill jag se framåt och njuta av att jag orkar vara en mamma som inte är perfekt men som är tillräckligt bra. Och jag är oändligt tacksam över att barnen blivit de härliga killar de är, trots att jag varit som jag varit.

 

Vi har tagit oss igenom amningselände och flaskmatning, vattkoppor och huvudlöss, barnen har lärt sig cykla och nästan simma. Jag vet att de trots allt har fått en bättre start i livet än vad många barn i världen ens är i närheten av.

Idag är det måndag och det är den dag i veckan då jag alltid är ledig. Jag har lämnat barnen vid skolan, första dagen på höstterminen och jag har några timmar helt för mig själv. Då, för kanske sex år sedan, var den här stunden det jag längtade efter men som kändes lika fjärran som fred på jorden. Kunde det verkligen vara möjligt att det på andra sidan småbarnslivet fanns en möjlighet att jag skulle få en förmiddag helt för mig själv? En stund av total tystnad. Utan krav. Det var otänkbart då när jag grät av trötthet och var totalt vilsen, förlorad. När hela livet kändes som ett fängelse. Men nu är stunden här. Och visst, de senaste åren har inneburit mer ledig tid på egen hand än vad jag hade önskat, men ändå är just den här stunden alldeles speciell för den symboliserar så mycket. Den är beviset på att det går att komma ut på andra sidan, med förståndet och livet i behåll. Den är ett avstamp inför en ny tid för mig och för oss.

Den här texten skriver jag för alla andra föräldrar som av olika anledningar känner att föräldraskapet kväver er och alldeles särskilt för er nyblivna mammor som gråter och är förtvivlade över att ni inte njuter så mycket av er bebis som alla andra verkar förvänta sig att ni ska göra. Till er vill jag säga: Det är ok. Det är inte alltid underbart att vara förälder. Det betyder inte att ni är sämre mammor, eller att ni inte tycker om era barn. Men vi fungerar olika och alla tycker inte att det är lika fantastiskt att vara hemma med sina barn. Jag blev uppmanad av bvc-sköterskan att gå tillbaka till jobbet tidigare än jag hade tänkt mig. Det var jättebra för vår familj. Det finns hjälp och stöd att få. Och det går över. Det blir bättre. Plötsligt en dag är den där ungen som verkar suga livet ur dig vid varje amningsstund stor och börjar skolan. Och då kommer du vara stolt och full av kärlek till ditt barn.