Om måndagens skolstart var en milstolpe som passerades så susade vi förbi en annan redan på tisdagen när jag tillsammans med barnen cyklade till och från skola och jobb. Det låter kanske inte som en stor grej, men för mig är det en glädje och befrielse. Jag har drygt 2 km bilvägen till mitt jobb, där yngste sonen har gått på kyrkans förskola ända tills i juni (äldste sonen gick också där tidigare). Alldeles innan jag kommer till jobbet passerar jag skolan där båda nu går. I fem år har jag kört bil fram och tillbaka, ibland flera gånger om dagen och varje gång har jag känt att det har skavt i mig. Det handlar om ekonomi, om miljö, om trafikmängd kring skolan med mera. Det är ju så nära. Jag hade hoppats att vi skulle kunna cykla redan förra läsåret, men eftersom den lille mannen är en oerhört egensinnig person så vägrade han helt enkelt att lära sig cykla. Extra olyckligt eftersom cykling är en av få utomhusaktiviteter som storebror tycker om. Så i somras lossnade det äntligen, lillebror kom på knepet och det var en glädjens dag för hela familjen. Vi firade med att cykla och köpa glass och vi cyklade till Kopparvallen för att se på fotboll. Det var som en helt ny era i familjens liv började.
När semestern närmade sig slutet provcyklade vi till skolan och fritids för att se att det faktiskt gick och nu är målsättningen att cykla så ofta det går. Vi kommer att vara latare än nödvändigt, vi kommer att ta bilen så fort det är risk för regn, ibland behöver jag bilen i jobbet och ibland kanske jag behöver åka och handla på hemvägen för att få ihop dagen. Jag kommer inte att ha dåligt samvete för det. För nu vet jag att vi cyklar så ofta det går. Och det gör mig glad. Det är faktiskt fint att kunna vara så lycklig över en till synes banal företeelse. Men det rymmer också lyckan över att se pojkarna och deras glädje. Nu ska jag ta på mig hjälmen och åka och hämta dem på fritids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar