Jag rör mig alldeles för lite nuförtiden. Någon idrottare har jag aldrig varit men nu är min kondition sämre än nånsin. Men, det kan bara bli bättre. Nu har barnen börjat skolan igen och jag ska förhoppningsvis ha lite mer ordning på mina arbetstider än vad jag hade i våras så möjligheten finns att kunna komma ut på mer promenader. Det är den enda motionsform jag klarar av för närvarande. Visserligen behöver jag ha struktur på dagarna men schemalagda aktiviteter av typen gympa varje torsdag funkar inte. Det skapar bara mer stress. Så promenader it is. Med eller utan stavar och utan krav på regelbundenhet.
Redan igår bestämde jag mig för att ta en rejäl promenad efter att jag lämnat barnen i skolan idag. Ingen höghastighetspowerwalk, det orkar jag inte, men åtminstone komma ut ett tag och röra mig och få lite dagsljus - det är ju också livsnödvändigt för mig. Jag tänkte väl att jag skulle gå en av mina vanliga rundor när jag kommit hem efter att ha lämnat barnen vid skolan men i morse reviderade jag planen. Istället för att åka hem körde jag istället och parkerade en bit ifrån elljusspåret och sedan gick jag hela spåret. Fördelarna med detta var många. Oftast när jag är ute på en power walk blir det ju i området där jag bor så de vägarna tröttnar jag lätt på även om de går att variera. Dessutom är det så himla lätt att fuska och ta en genväg hem när det börjar bli lite tråkigt. Det kan jag inte göra när jag går elljusspåret. Vad är alternativet där? Att sätta sig på en sten och ringa efter färdtjänst? Nej, där är jag så illa tvungen att masa mig runt och tillbaka till bilen eller cykeln. En annan fördel med att välja spåret idag var helt enkelt att det var väldigt längesedan jag gick där. Riktigt, riktigt länge sedan. Jag vet faktiskt inte när det skedde senast. Det kan ha varit förra våren, jag vet inte. I alla fall upptäckte jag att man sedan sist hade avverkat en hel del skog intill spåret och hägnat in som betesmark. (Det kanske ger några av er som läser en antydan om hur längesedan det var.) Det var jättefint men några djur såg jag inte så de var nog inte där just nu.
Jag trampade på i lite lagom hastighet men sedan gjorde jag några avstickare ut i terrängen. Jag är ju uppvuxen vid hav och strand och antalet skogspromenader under barndomen är lätträknade. Jag antar att jag var med mormor och morfar någon gång, men annars är det ett tunt kapitel. Det är först sedan vi flyttade till Åtvidaberg som jag har lärt mig att tycka om, ja nästan att älska skogen. Här finns det skog överallt. Inte bara runtomkring tätorten, utan även inpå och mitt ibland bebyggelsen. Faktiskt alldeles bakom vårt hus. Det är barrskog och lövskog och blandskog. Alla tänkbara sorters skog utom möjligen de fina bokskogarna som vi har hemma i Halland. Och det är när jag är ute på mina promenader som jag ibland måste vika av från vägen och traska rakt ut bland barr, mossa och kottar, bland sly och blåbärsris och knakande grenar. Sedan bara står jag där och andas och lyssnar och tar in ljud och ljus och färger och former. Jag har ingen aning om vad det är för fåglar jag hör eller vad det är för träd jag ser. Jag har varken blick eller tålamod för att hitta bär och svamp. Men det är en känsla när jag går på den sviktande marken, när jag ser mossan på stenarna och ser solen sila sig ner genom grenarna, en känsla av att vara riktigt nära livets och skapelsens centrum. Jag tror att själen läker där och då.
En timme blev det idag. Inte en timmes rask promenad för jag stannade ibland och tittade på ett rådjur, tog ett foto på en bäck, strosade planlöst vid sidan av vägen. Men det blev en timme av energipåfyllning och förundran inför skapelsen. Det är inte så illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar