Jag anser mig ha ganska goda kunskaper om förintelsen. Många besök i olika koncentrationsläger, många föredrag av "överlevare", guidningar och besök på platser i och omkring Berlin där spår och minnen finns kvar, filmer, böcker med mera - allt läggs samman till en ökad förståelse av vad som hände och ändå är det fullständigt omöjligt att förstå. Och jag upptäcker också att ju mer jag läser och upplever desto större blir ondskans omfattning och konsekvenserna av den. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag att jag återstår att lära mig. En konstig ekvation men jag kan inte uttrycka det på annat sätt. För en tid sedan läste jag en bok om de homosexuellas situation i koncentrationslägren, det öppnade nya oceaner av ofattbara händelser. Jag visste såklart att de fanns i lägren, men hade inte tidigare läst någon skildring om deras specifika upplevelser. Och nu har jag äntligen läst Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. En oerhört bra och viktig bok som inte bara handlar om förintelsens fasor, även om den beskriver delar av detta som jag inte kände till och som jag vill veta mer om, utan framför allt för att den berättar om vad som hände sedan, efter kriget, efter "befrielsen", för de "överlevande". Just begreppet överlevande är något som Rosenberg problematiserar i sin bok och det återkommer jag till.
Boken handlar om Rosenbergs försök att förstå sin egen far och dennes resa, såväl den yttre som den inre resan från Auschwitz. På så sätt tar den vid där många andra berättelser slutade. För visst framställs det ofta i filmer och böcker som ett lyckligt slut när människor befriades ur lägren. Ja kanske inte lyckligt... men ändå någon slags lättnad. Men hur var det att överleva när alla andra förintats? Hur var det att leva med ovissheten om vad som hänt med familjemedlemmar och vänner? Hur var det att komma till det främmande landet Sverige och hur var mottagandet här? Allt detta och mer därtill berör Rosenberg i boken och det är skäl nog att läsa den. Men det finns väldigt många bitar i boken som faktiskt handlar om vår tid och vårt land här och nu. Att läsa den i sluttampen av 2014 års valrörelse är en märklig upplevelse. Jag brukar leva med de böcker jag för närvarande läser, huvudpersonerna finns ofta med mig i vardagens händelser, men aldrig har det varit så starkt som när jag läst denna bok.
De uppenbara kopplingarna mellan vissa av dagens partiers retorik och nazismen och förintelsen lämnar jag därhän. Kanske beskriver jag det i ett annat inlägg om jag får tillfälle. Jag vill istället fokusera på dem som idag kommer hit på flykt från andra länder. De har inte räddats från några koncentrationsläger även om en del har suttit i fängelse där förhållandena varit snarlika arbetslägrens. Däremot bär de på upplevelser liknande de som räddades ur förintelsens läger. De är "överlevande". Många av de som idag bor på våra asylboenden har sett hur människor de älskar dödats framför ögonen på dem. De lever i ovisshet om var deras familjer finns, och om de överhuvudtaget är i livet. Många har upplevt hur tillfälligheter har gjort att just de har överlevt, till synes slumpartat. Vad gör det med en människa? Det är ett känt fenomen att den som överlever en olycka där andra dör, det kan vara en stor katastrof som Estonia eller en singelolycka med bil, ofta drabbas av skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Självklart gäller även detta för de som flytt hit från våld, krig och tortyr. Men på asylboendet finns ingen hjälp att få. Där är du ensam med dina minnen och dina demoner. Dessutom lever du ständigt med rädslan att inte få stanna kvar. När som helst kan det dimpa ner ett beslut om att du ska skickas tillbaka, och då ofta till ett ännu värre öde än det du flytt ifrån. Kan vi andra föreställa oss hur en sådan tillvaro är? Är det konstigt att människor bryter samman och begår desperata handlingar?
Och hur är det att fraktas hit och dit i ett okänt land, att aldrig veta hur länge man ska bli kvar på ett och samma ställe, att på en liten yta och ofta på en liten ort med begränsade sysselsättningsmöjligheter, fösas ihop med andra och förväntas umgås med människor med annan nationalitet och annan kultur än du själv, där det enda gemensamma ni har är att ni alla väntar på ett besked som kanske aldrig kommer.
Så här skriver Göran Rosenbergs far om sin vistelse i utlänningslägret i det lilla småländska samhället Öreryd:
Anledningar att tappa geisten saknar vi ju inte, vi skeppsbrutna. Om vädret var vackert sökte vi glömskan genom att simma och ro i en sjö i närheten eller gå i skogen och plocka svamp. Desto värre var det när det var ruskväder, då kunde man bli galen helt enkelt, och det var många sådana regniga dagar. Jag ville till varje pris resa bort på några dagar. Pengar att resa för hade jag inte, inte heller någon människa eller något ställe att åka till.
Detta stycke grep tag i mig något alldeles oerhört för jag tänker på de närmare 200 människor som nu bor på asylboendet här i Åtvidaberg. Vad händer med dem när hösten kommer? När det blir grått, kallt och regnigt, när de inte har kläder för att vistas ute och inte har någon människa eller något ställe att åka till. En ensamstående vuxen asylsökande får 24 kr om dagen. Tre mål mat ingår på boendet - inget annat. 24 kr om dagen ska räcka till kläder, hygienartiklar och fritidsaktiviteter. En enkel bussbiljett till Linköping kostar 87 kr.
För Göran Rosenbergs far slutade det i en katastrof. Historien kom ifatt honom och han kunde inte längre fly. Han var överlevande en tid. Sedan blev han ännu ett av förintelsens offer. Det får inte hända igen säger vi ofta. Ändå tänker jag att det händer varje dag. Mitt ibland oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar