Var sak har sin tid

Corren och NT har en gemensam helgbilaga som heter Paus. Där kan man ofta hitta mycket läsvärt. Tyvärr finns den inte på nätet utan är bara till för oss som faktiskt betalar för vår tidning... En av krönikörerna i Paus är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, känd för att ha skrivit boken Här ligger jag och blöder, som häromveckan belönades med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

I lördagens tidning hade hon skrivit en krönika med rubriken Detta tjat om mindfulness! Eftersom jag för bara några dagar sedan skrev ett blogginlägg där jag hyllade mindfulness, så skulle man kunna tro att jag inte uppskattar Jägerfelds krönika, men tvärtom, jag tycker att den har många poänger. (Och den uppmärksamme läsaren noterade nog också att jag inte är odelat positiv till allt som kallas mindfulness.)

Vad jag uppfattar att Jägerfeld vänder sig emot är bl a att det för närvarande är en mindfulness-hype, där metoden ska användas i alla möjliga sammanhang, och att den också lärs ut och används av "hjälpare" med otillräcklig utbildning. Efter att ha gjort en enkel beskrivning av vad metoden går ut på skriver hon: Risken är dock stor att metoden urlakas till något som de flesta skulle kalla sunt förnuft. Och det är alldeles riktigt. Den "mindfulness light" som jag är så tilltalad av, skulle nog andra beskriva som vanligt sunt förnuft. Men somliga av oss behöver ibland få det självklara förklarat svart på vitt, vi behöver höra det om och om igen innan vi verkligen tar det till oss. Och då kan det självklara, här förpackat som mindfulness vara till stor hjälp.

Jägerfeld skriver vidare:
Ett annat problem är att tekniken - feltolkad av en "certifierad livscoach" - kan få människor att acceptera känslor och tankar kring situationer som ska uppröra eftersom de helt enkelt är fel. Som en osund relation eller en orimlig arbetssituation. Risken är då att man lägger ansvaret för känslor av frustration eller ilska på individen, när problemet i själva verket ligger i ett sjukt system.

Det här är också något jag har funderat på när jag har läst böcker om mindfulness och systerteorin acceptans. För även om det är jättebra att man lär sig att hantera det man möter, att leva med det som är svårt, så finns det saker som man inte ska lära sig leva med. Därför tror jag det är viktigt att man kanske inte ska "behandla" sig själv med mindfulness om man har svåra problem i livet, utan samtidigt ha någon annan att prata med som kan hjälpa till att visa på osunda företeelser i tillvaron, som man bör göra upp med snarare än acceptera.

Jägerfelt avslutar krönikan så här:
Rätt använd tror jag att mindfulness kan vara en verksam metod. Fel använd är risken stor att en överarbetad undersköterska klandrar sig själv för att hon befinner sig på gränsen till utbrändhet.

Jag inte bara tror, utan vet, att mindfulness kan vara till stor hjälp. Men det är inte alltid den är rätt, och inte alltid som det är den enda metoden. En människa som lider av svår depression behöver till exempel annan hjälp också, ofta i form av läkemedel. Men mindfulness och acceptans kan hjälpa henne att leva med att hon har en depressiv läggning.

Var sak har sin tid, varje metod har sitt användningsområde. Det är bra med nyanserad kritik av den typ som Jägerfeld ger i sin krönika, för det är aldrig sunt när en teori eller metod blir "allena saliggörande".