Det är synd om grisarna. Tydligen är det extra synd om dem innan jul. Då ska vi plötsligt bry oss om hur våra tryn- och knorrprydda vänner har levt sina liv innan de transporteras, slaktas, styckas och förpackas för att sedan hamna på våra tallrikar och i våra redan trinda bukar.
Nåväl, igår skulle jag vara ute i god tid och köpa en julskinka. Jag kollade in den sort jag brukar köpa, men det var fel storlek och för kort hållbarhet. Så jag lyfte blicken. Det låter väldigt fint, det där med att man lyfter blicken, men i själva verket var det så att jag bara tittade på hyllan ovanför. Där fanns det skinkor för dem som vill lindra sitt dåliga gris-samvete. De kravmärkta skinkorna var slut, och tur var väl det, för det är ju så mycket krav så här års ändå. Men jag köpte i alla fall en som var märkt med Svenskt sigill. Det är väl inte lika vasst som Krav, men ändå bättre än inget. Så lite halv-etisk är den nog ändå, min skinka. Eller grisens, snarare.
Vid frukosten igår satt sonen och åt en skinksmörgås (förmodligen en fruktansvärt oetisk skinka) när han frågade mig: Mamma har du ätit skinka nån gång? Jag anade oråd, för det vet han ju att jag har, men svarade ändå ja. Då har du grisrumpa i din mage! blev svaret. Rätt skönt ändå att barnen vet var maten kommer ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar