När man drabbas av utmattningssyndrom får man ofta en mängd "goda" råd, både från människor i sin omgivning och från professionella hjälpare. Många av dessa råd är usla, men är givna i all välmening och omtanke. Andra är riktigt, riktigt bra. Men det är inte alltid man inser det med en gång. Idag har jag praktiserat en av mina lärdomar från året som gått.
Måndag är detsamma som ledig dag. Oftast, i synnerhet om jag arbetat mycket under helgen, blir det ingenting gjort då. Jag kommer helt enkelt aldrig igång, utan blir sittande vid datorn med en kopp kaffe om jag inte rentav ligger i sängen så mycket som barnen tillåter. Idag är det måndag. Och jag har varit ledig. Och jag såg framför mig hur denna dagen skulle bli som alla andra måndagar, bara en lång dag av trötthet och slöhet, och fram på kvällen skulle jag känna mig kass som slösat bort en hel dag. Men så bestämde jag mig för att det inte skulle bli på det viset. Jag erinrade mig några av de visa tankar jag tillägnat mig under vägen tillbaka till ett fungerande liv. Så jag fokuserade om.
Det handlar om att vidga tidsfönstret, att fokusera på den långsiktiga vinsten istället för den kortsiktiga vinsten. Jag kunde ha gett efter för den första impulsen, att lägga mig och läsa en bok, kanske slumra till en gång eller två. Det hade känts bra för stunden. Men jag vet också att jag nu på kvällen skulle känna mig misslyckad som inte klarat av att beta av en enda grej på "att göra-listan". Och jag skulle dessutom bli stressad av att jag då måste hinna göra dessa saker en annan dag. Så istället försökte jag tänka på den positiva känslan jag skulle få om jag kunde vara nöjd över att ha gjort några av sakerna på listan. Och det fungerade faktiskt.
Det har verkligen inte skett några underverk, jag har inte farit omkring som en tok och sysslat, men en del saker har faktiskt blivit gjorda. Och jag känner mig väldigt nöjd. Dessutom hann jag, som belöning, lägga mig en stund på sängen med boken.
Sedan gäller det förstås att inte sätta upp orimliga mål, att tänka att man ska pricka av hur mycket som helst, för då blir man bara ledsen när man inte lyckas. Återigen handlar det om vart jag riktar uppmärksamheten - på det jag gjort eller på det jag inte gjort.
Faktiskt är jag ganska nöjd nu. Inte så mycket för de små sakerna jag gjorde, utan för att jag gick emot slapparimpulsen, och bevisade för mig själv att jag faktiskt kan få saker ur händerna. Att det är jag som bestämmer i mitt liv. Men det ska jag skriva om en annan gång. Kanske imorgon. Om jag orkar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar