Till mitt ensamma hus

Jag läste i tidningen häromdagen om en äldre man som hittats död i sin bostad. Polisen trodde att han legat där i över ett år. Saknad av ingen. Hur är det möjligt?

En liten notis fick han i alla fall nu. Var det mer uppmärksamhet än han fått under hela sitt liv? Bakom varje notis finns en berättelse och jag har ingen aníng om hur den här mannens berättelse ser ut. Men varje år läser vi om liknande händelser. Människor som lever i ensamhet och dör i ensamhet. Vad är värst? Att dö ensam eller leva ensam?

Det finns både ofrivillig och självvald ensamhet. Ofta är nog den andra en följd av den första. Människor som känner att de inte riktigt passar in i samhället av olika skäl, och därför isolerar sig allt mer.

Den ofrivilliga ensamheten innebär många gånger ett långsamt nedbrytande av den egna identiteten, man blir allt mindre människa. Mycket av vår mänsklighet, vår person skapas i mötet med andra.

Förut bodde vi på landet. Riktiga landet. Jag uppskattade att åka hem efter arbetet. Det var fridfullt och skönt. Tills jag blev föräldraledig. Då var det förfärligt. Inga lattemorsor där, inte. Och inte orkade man packa in sig själv, barnet och alla attiraljer och åka iväg till stan varenda dag. Nej man var ensam i den underbara lantliga tystnaden.

Promenader ska man gå, när man har en bebis. Det är nyttigt. Jag gick. Ett par kilometer åt ena hållet. Sen vände jag och gick hem igen. Hade jag tur hade jag sett en ko, och kanske en bil, när jag kom hem. Som tur var bodde vi nära en vägkorsning så jag hade fyra olika håll att gå åt. Lite variation är ju bra. Det var förfärligt. På BVC sa de åt mig att börja jobba igen. Och det gjorde jag och tänkte "Aldrig att jag ska vara föräldraledig en gång till så länge vi bor här." Så vi flyttade till tätorten, och ny bebis kom. Och vilken skillnad det var!

Egentligen var jag lika ensam som förut, jag gick inte på babysim och babysång och babydans och babyhopp och allt vad det kan vara. Men jag gick på promenader. För det ska man när man har en bebis. Och jag mötte människor som sa hej. Ja ibland pratade de med oss, med mig, och med bebisens storebror. Fastän vi inte kände varandra. Och när jag var ute i trädgården så kom det människor förbi som hälsade. Det är märkligt hur något så litet kan betyda så mycket. Att ett "hej" kan vara det som gör att man inte börjar tvivla på om man finns eller inte.

Min hemma-mamma-ensamhet kan givetvis inte jämföras med den riktiga ensamheten, isoleringen och utanförskapet som de människor upplever, som sedan ligger döda i månader i sina lägenheter utan att någon saknar dem. Jag hade ju t ex en man som kom hem varje kväll. Jag kunde ringa till min mamma och berätta om bebisens framsteg osv. Men jag tänker ändå att min upplevelse av hur mycket ett hej kan betyda, är viktig.

Så hälsa på folk. Säg hej. Prata om vädret. Gör vad som helst. Att tala med någon, visar att du ser den människan, att han eller hon finns och har ett värde. Och den som har blivit sedd tillräckligt många gånger, kommer också att bli saknad då han eller hon inte längre syns till. Inte ska väl någon behöva ligga död i månader och år. Saknad av ingen.