Så blev det alltså som jag hoppades. Martin Modéus vann biskopsvalet i Linköpings stift. Det som är extra glädjande är att siffrorna var så tydliga och att han fick ett så stort stöd, sjuttio procent av rösterna. Han vann i samtliga kontrakt utom ett, där han och Mikael Mogren fick exakt lika många röster. Det måste kännas skönt att veta att man har förtroende i hela stiftet.
Däremot är det sorgligt att valdeltagandet låg under 90%. Elektorerna har ju ersättare, till skillnad från präster och diakoner. Men trots att det fanns så många anmälda ersättare, var det vissa församlingar som saknade fullt antal röstande. Hur har man då förvaltat sitt ansvar, det förtroende man fått att delta i biskopsvalet. En präst eller diakon som är förhindrad har ingen ersättare, men min personliga åsikt är att det ska mycket till för att utebli. Sjukdom, akut sjuka barn och andra oförutsedda händelser är naturligtvis skäl att inte komma. Men det är ynkligt att bara låta bli att rösta. Och det är rent ut sagt bedrövligt att lägga in begravningar en sådan här dag. Hur tänker den kyrkoherde som gör det schemat? Hur tänker den komminister som accepterar att ta en begravning då? Jag kan verkligen inte förstå det. Eller församlingen där man höll anställningsintervjuer just denna förmiddag. Skandal.
Om man nu inte kan tänka sig någon av de två kandidaterna så tycker jag att man ska gå dit och rösta blankt. Om det är många blanka röster är det trots allt en signal till den som blir vald att man inte har fullt förtroende. Men att inte rösta alls är att ställa sig utanför hela systemet. Tycker jag. Och det får jag tycka här på min blogg.
För övrigt rymde gårdagen ett mycket gott samtal på eftermiddagen, som jag hoppas ska leda till förändringar. Ibland känns ju vissa situationer alldeles hopplösa, som att man totalt kört fast, men äntligen kändes det i det här sammanhanget som att det öppnades vägar framåt. Skönt att kunna känna så.
På kvällen var det kyrkofullmäktige i församlingen, och jag gläds åt att de förtroendevalda nu tog sitt ansvar för budgeten, och med sina beslut gör sitt bästa för att vi ska kunna fortsätta med verksamhet och gudstjänster i ungefär samma utsträckning som idag, och förhoppningsvis kunna behålla alla medarbetare.
Mitt tips är att många diakoner inte röstar eftersom de till skillnad från lekmännen inte har ersättare och dessutom nog har sämre kännedom om kandidaterna än prästerna.
SvaraRaderaAtt inte rösta alls tycker jag är dumt, men å andra sidan skulle jag nog inte heller ha velat rösta på någon av kandidaterna om jag fått. Har man inte en kristen äktenskapssyn utan accepterar enkönade äktenskap har jag mycket svårt att ge den personen uppdraget som biskop. Hade jag fått rösta i detta val hade jag därför givetvis röstat, men röstat blankt.
Dessutom så ökar nog röstskolket när kontrakten blivit färre och större. Många vill nog inte offra en hel arbetsdag på ett val där de båda kandidaterna uppfattas som lika slätstrukna och ingen vågar sticka ut.
NN: Oavsett om man är präst eller diakon eller lekman anser jag att man har en viss skyldighet att ta reda på så mycket som möjligt om kandidaterna för att kunna välja. Jag har ingen aning om det är så att frånvaron är högre bland diakoner än bland präster, men det vore ju märkligt med tanke på att många diakoner varit så upprörda över att de inte haft rösträtt tidigare.
SvaraRaderaJag tycker nog att det är värt några timmars arbete att välja ny biskop. Man får ju dessutom tillfälle att möta sina kollegor från andra församlingar. Men det är ju lite olika hur vi tänker.