När dagstidning blir kvällstidning

Idag är det många som bloggar och skriver på facebook om biskop Eva Brunnes predikan i Storkyrkan, och om Sverigedemokraternas uttåg från denna gudstjänst. Intressant är att se hur det går en skiljelinje mellan mina facebookvänner, mellan de som tycker att Brunne var modig och tydlig och allt sånt där, och de som tycker att hon var ute och seglade och till och med behandlade SD illa. (Något förenklat) Detta är intressant att se då denna skiljelinje också verkar gå mellan människor av olika teologisk tradition. Själv har jag inte någon åsikt i frågan, jag har ännu inte läst predikan i sin helhet. Jag är mest förundrad över att man har denna gudstjänst i samband med riksdagens öppnande överhuvudtaget. Är inte det lite konstigt?

Nåväl jag ska istället skriva om en sak som jag noterat allt mer de senaste åren, och som i vår egen dagstidning blivit tydligt ett par gånger på bara några dagar. Det handlar om hur dagstidningar, och "seriösa" nyhetsprogram på TV kommer allt närmre kvällstidningsjournalistiken, ja ibland närmar de sig till och med skvallertidningarna.

Förr i tiden (nu låter det som om jag var minst 75 år) då räckte det att skriva att en människa omkommit i trafiken, blivit ihjälskjuten, drunknat eller vad det nu handlar om. Kanske visade man en bild på bilvraket/en sönderskjuten fönsterruta/en tom båt. Idag ska det absolut finnas med en bild där man ser kroppen ligga under en gul landstingsfilt. Eller som häromdagen när man hittade kvinnan som varit försvunnen i fem år. Det räckte inte att skriva att man hittat henne i en gödselstack. Man var också tvungen att visa en bild på hur kroppen i en sk liksäck förs in i bårbilen. Vad tillför en sådan bild? Jag kan inte förstå varför man alls behöver dessa bilder. Artiklarna och tv-inslagen kan väl illustreras på andra sätt? Hur känns det för anhöriga att se dessa bilder? Eller är jag överkänslig.

Idag var det dags igen, med närgångna bilder på sörjande människor, tagna under en begravning, då både den avlidne och dennes familj är "kändisar". Troligtvis har familjen godkänt att media var där. Men jag förstår inte nyhetsvärdet i att se ett barn stå vid sin morfars kista och gråta. Man kan väl ta bilder under griftetalet och andra delar av gudstjänsten och låta det enskilda avskedstagandet vara just enskilt, något som händer just då, i stunden.

Det handlar inte om att jag inte tål att se det svåra och jobbiga i livet, utan mer om att vara väldigt försiktig med vad man utsätter redan sårbara människor för. Men jag är väl gammalmodig, som vanligt. Nu ska jag läsa vidare vad som skrivs om händelsen i Storkyrkan.

En liten tanke hänger sig kvar. Vad är värst, att ett gäng kostymprydda pojkar reser sig och går ut från en gudstjänst, eller att två präster reser sig och med buller och bång går ut i protest mot sin biskops välsignelse? Ja, det kan man fundera över.