(Jag skulle kunna skriva ett helt annat inlägg under den rubriken, ett inlägg jag skulle vilja skriva, men som jag inte orkar just nu. Det kommer tids nog. Istället blir det här ett vardagstråkigt inlägg om mig och mina barn.)
Ibland talar man så fint om hur barnen öppnar nya perspektiv för oss, att vi borde vara mer som barnen med sin öppenhet och spontanitet och ja, ni vet hur det brukar låta. Även jag kläcker väl ur mig sånt ibland, fast jag kan bli trött på det. Samtidigt är det ju så att mina barn ibland öppnar upp för helt nya sätt att se på saker. De senaste dagarna har jag varit med om detta flera gånger.
Idag när vi gick från dagis till parkeringen så filosoferade femåringen lite sådär som han brukar, och själv får jag väl erkänna att jag hade tankarna på annat håll (som jag brukar) och lyssnade inte med full uppmärksamhet. Men rätt som det är hör jag honom i alla fall säga "Grått är en fin färg". Ja, säger jag, min jacka är ju grå. Nej, säger sonen, den är inte grå. Nu råkar min jacka var synnerligen grå, så jag gör mig lite mammadum och säger, "vad är det då för färg på min jacka - rosa kanske?" Nej, säger sonen, den är ljus-svart!
Ljus-svart. Att jag inte tänkt på det. Allt är en fråga om nyanser. Briljant, det låter ju inte alls lika tråkigt och... grått. Hädanefter ska jag med stolthet bära min ljussvarta jacka.
Härom dagen hade vi hemmadag. Det innebär att det ska serveras både lunch och middag, och jag är ju så totalt ointresserad av mat. Det är tråkigt att äta och tråkigt att laga. Punkt slut. Så ingen är gladare än jag när det finns rester att värma. I måndags hade jag sådan tur. Det fanns ett öppnat paket blodpudding, en öppnad grötkorv och en burk med rester från söndagens middag. Hepp! Blodpuddingen i stekpannan och det andra i mikron så blev alla nöjda och glada och fick mat de tyckte om. Men själv satt jag där och kände mig lite misslyckad som mamma, som inte bemödar sig att laga riktig mat åt barnen, som låter dem äta olika slags mat för att slippa konflikter osv. Då kommer filosofen igång igen. "Mamma, alla äter olika mat" Ja, mumlar jag. "Det är nästan som på restaurang. På en restaurang kan alla äta olika mat"
Om han inte haft munnen full av blodpudding hade jag gått runt matbordet och pussat honom. Mitt i mitt dåliga samvete, förvandlar han världens tråkigaste lunch till ett restaurangbesök. Det gäller att välja rätt perspektiv på tillvaron.
När våra barn var små hade vi ibland "hänt i veckan" - mat, dvs olika smårester där var och en fick det man tyckte bäst om.
SvaraRadera