Jag har en otäck klump av ilska inom mig, som jag inte vet vad jag ska göra av. Eller egentligen är det nog inte ilska, utan något annat, jag vet inte riktigt vad.
Jag läser bloggar, bloggkommentarer och kommentarer på tidningsartiklar på nätet, de handlar om konflikten i Söderköpings kontrakt och om det pågående domkapitelsärendet. Och jag blir så arg, men ännu mer uppgiven och trött.
För kring denna fråga har det vuxit fram missförstånd, felaktiga påståenden, antaganden och förflyttningar av fokus. En del av kommentarerna är helt begripliga utifrån att vi står närmre den ena eller andra sidan i det hela. Annat är rent trams, inte ens värt att diskutera. Men det finns också så mycket jag skulle vilja bemöta, förklara, dementera, protestera mot. Men vad tjänar det till? När så många av de som skriver inte vill lyssna, inte vill förstå eller tro på det man säger. Jag får acceptera att människor tror på de versioner och tolkningar av situationen de läser. Och jag får leva med att det indirekt skrivs saker om mig som inte är sanna. Andra berörda upplever ju samma sak, fast åt andra hållet. Känner sig lika missförstådda.
Och allt är så sorgligt egentligen. Att det är så här. Att det har behövt gå så här långt.
För det hade kanske kunnat undvikas. Trist bara att de tillfällen som gavs inte togs tillvara.
Nu ligger ärendet hos domkapitlet, jag har inte sett till att det har hamnat där, men nu får utredningen ha sin gång. Och tvärtemot många andra har jag fullt förtroende för domkapitlet, och litar på att de kommer att fatta ett välgrundat beslut. Däremot har jag ingen som helst aning om vad detta beslut kommer att bli. För återigen, tvärtemot vad andra tycks tro, så ser inte jag att någon är dömd på förhand. Men vi tolkar ju uppenbarligen det hela på olika sätt.
Men en sak vill jag göra klart och det är att jag inte ser mig själv som något offer, har aldrig gjort och har heller aldrig sagt det. Men det där med offer, det ska jag blogga om en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar