Vårt home makeover-projekt framskrider. I veckan har målarna varit här och fixat på nedervåningen. Väggarna i gillestugan har blivit målade, tack Gode Gud, och gästrummet/tonåringarnas rum har blivit omtapetserat, vilket var nödvändigt inte bara för att de gamla tapeterna förorsakade optiskt buller utan också för att lillkillen hade rivit bort stora delar av dem. Förståndig gosse. Det kommer före och efter bilder så småningom, men jag väntar tills vi har bytt soffa eftersom den nuvarande är minst sagt förfärlig, och ska bytas så fort kassan tillåter det.
Men nu har alltså tonåringarna flyttat ner för gott. Ja, vanligtvis är det ju bara en av dem som är här, men nu står i alla fall båda sängarna i det som förut var vårt gästrum. Och det gjorde att minstingen nu kunde få sitt eget rum. Idag flyttade vi över hans säng, och nu ligger han där och sover. Och mamman är vemodig. Min bebis, som tills nu har sovit i vårt rum, har flyttat hemifrån. Så tomt det blir i vårt sovrum! Inte bara för att hans säng är borta och man slipper sparka tårna i den, men framför allt för att han inte är där. Jag kommer att sakna att han ligger där och snusar, och säger obegripliga saker rakt ut i natten. Kvar finns bara makens snarkningar, och de är inte lika söta.
Hur kunde det gå så fort? Min lilla bebis. Visserligen är han snart tre år och ofantligt stor för sin ålder, men han är ändå min bebis. Och nu har han ett eget rum. Visserligen hade han kunnat sova i eget rum från första början, för han har alltid sovit så bra till skillnad från sin bror. Men ändå. När han ligger där i sängen med två snuttefiltar och napp och sover så där som bara små barn kan, då är han så otroligt gosig. Ofta har jag suttit i sängen och bara tittat på honom innan jag släckt lampan. Och nu är han inte där längre. Jag tänker tillåta mig att vara vemodig och larvig ett tag. Det går snart över.
Idag har vi i alla fall adventspyntat lite. Några ljusslingor utomhus har det inte blivit. Det är för mycket snö för att få till det bra. Men inne har ljusstakarna kommit på plats. Stjärnan har jag glömt, det får bli imorgon. En ängel välkomnar oss på hallbyrån och så har jag köpt en ny adventsljusstake som jag har pimpat lite.
Jag önskar er alla en fin adventstid!
Det här är en vardagsblogg och helgdagsblogg om mig, mitt liv och min familj. Bloggen har fått sitt namn från en låt av Lars Winnerbäck. Med solen i ögonen har man skuggorna bakom sig. Det är en tanke som jag tycker om. Här skriver jag små tankar om sånt jag möter i min vardag. Saker som gör mig arg och saker som gör mig glad. Glimtar ur prästlivet och familjelivet och livet med ett barn som har diabetes. Jag skriver i första hand för mina vänner men vem du än är, så är du välkommen hit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar