Frihetens baksida

Frihet under ansvar talar man om ibland. Jag kom att tänka på det idag efter att ha kollat runt på ett antal bloggar. Det finns människor som missbrukar sin yttrandefrihet något så enormt att jag bara häpnar. Idag fylldes jag faktiskt av en rent fysisk obehagskänsla. Jag blev riktigt rädd. Inte rädd personligen, för vad någon kan skriva om mig, eller göra mot mig eller så, utan rädd för att det finns människor som är så cyniska och fulla av förakt. Och rädd för att de sprider detta förakt till andra, som kanske inte kan sålla det de läser. När man inte har någon som helst koll på vem som läser det man skrivit, kanske man inte ska skriva precis vad man tycker om allt och alla, även om man står för sin åsikt och har rätt att uttrycka den. Om den fria åsikten och rätten att yttra den är grundstenar i vårt samhälle, så är nog förnuftet och ansvaret det som fogar samman stenarna. Knepiga grejer.

Jag - ett konservativt fossil

För att vara en liberalfascist är jag häpnadsväckande konservativ ibland. I morse när jag läste tidningen kände jag mig som ett riktigt fossil. Jag blev nämligen upprörd över en annons som förkunnade att det skulle vara en Pettson & Findus barnteater på Konsert & Kongress på långfredagen av alla dagar! Jag inser hur hopplöst mossigt, omöjligt och ologiskt det är att försöka värna långfredagen. De flesta skulle väl inte ens reagera på att det var något konstigt med det här. Men jag har jättesvårt för det. Man kan umgås, skratta, leka på långfredagen, det gör mig ingenting. Men att gå på bio, teater, gå ut coh "festa" o s v det funkar bara inte i min begreppsvärld. Ja sån är jag. Men jag tillhör väl en utdöende art.

Fulbloggen 4 (Inte) Sveriges fulaste kök

Det var längesedan jag fulbloggade sist. Det beror inte på något vis på att vårt hem genomgått någon mirakulös förvandling så att fulhärdarna försvunnit. Jag har väl bara haft annat att tänka på. Och förstås njutit av den enorma förbättring som faktiskt skedde i gillestugan. (Ja, jag ska lägga upp nya bilder, men jag hade tänkt få in en ny soffa först så jag kan göra riktiga före- och efterbilder.)

Hur eller hur, idag kom tidningen Vi i villa med posten. Den brukar gå direkt till pappersinsamlingen, men jag fastnade för en tävling de utlyste, nämligen att man kunde skicka in bilder på sitt fula kök. Har du Sveriges fulaste kök? frågade de. Och jag tänkte att nej, det har jag faktiskt inte. Det är verkligen inte modernt, och det är inte snyggt med 2010-talets estetiska mått. Men det är långt ifrån det fulaste kök jag har upplevt. Jag tror till och med att köket i vårt förra hus var något fulare. Ändå skulle inget av dem ens kvala in till denna tävling tror jag.

Dock, vårt kök skulle aldrig (lika lite som något annat rum i vårt hus) platsa på någon sån där ”heminredning är min passion och alla mina blomkrukor är i samma stil och det allt ska vara vitt”-blogg. Men sanningen är den att jag tycker ganska bra om köket. Det skulle aldrig falla mig in att riva ut alltihop för att göra om det från början. Om vi någon gång skulle få ork och pengar till det, så skulle det absolut räcka att byta skåpsluckor och kakel. Men varför investera i nya luckor när man har två vildingar som far omkring och bankar med leksaksbilar och går lös med färgkritor lite varstans? Dessutom finns det alltför många mer akuta projekt att pumpa in eventuellt kassaöverskott i.

Här kommer i alla fall några bilder på vårt kök, inte särskilt vackert, men helt ok.

Ska vi gå en trappa ner?

Min bror har återigen försett mig med en galen bild. Det brukar ju heta att man inte väljer sina grannar och det blir väl synnerligen tydligt här.

Mod

Mitt i eländesrapporteringarna smyger sig ibland in en strimma av hopp. I morse blev jag glad över att läsa om de libyska stridspiloterna som landat sina plan på Malta, och vägrade lyda order om att bomba demonstranter. Det är sådana människor som förändrar världen och hjälper oss andra att trots allt tro på mänskligheten.

Dagens boktips: Där lejonen bor

Jag har ett bokprojekt. Eller, det låter ju väldigt ambitiöst. Vad det handlar om är att jag försöker bredda min läsning. Efter att under småbarnsåren varken orkat eller haft möjlighet att läsa särskilt mycket, har jag under det senaste året faktiskt kunnat sitta i lugn och ro och läsa ibland, och jag har också orkat läsa på kvällarna. Och vad blir det då? Jo deckare naturligtvis, det är ju det präster läser. (Tydligen) Men samtidigt har jag en massa andra böcker i bokhyllan som jag vill läsa. Gammal kurslitteratur som jag förmodligen skulle ta till mig bättre nu än när det begav sig. Böcker som jag köpt när jag varit på kurs. Bokbordsfynd. Och så vidare. Men fastän jag vill läsa dem så är det liksom svårt att ta tag i det när det ligger en spännande deckare och väntar. Men om jag vill vara en människa som läser facklitteratur så är det faktiskt bara att ta upp boken och börja läsa. Så då bestämde jag mig för att varannan bok jag läser ska vara något annat än skönlitteratur. Det funkar faktiskt ganska bra, och även om den facklitteratur jag oftast läser nu är relativt lättsmält så känner jag mig nöjd. Visst, det tar längre tid att komma igenom dessa böcker, för det lockar kanske inte så som deckarna gör. Men då har jag ju belöningen, när jag tagit mig igenom boken får jag ju ta tag i en mordgåta som belöning. Ibland är det dock en ren njutning att läsa även de andra böckerna. Som nu till exempel när jag precis har läst Ylva Eggehorns bok Där lejonen bor. Män och manlighet i Bibeln.

Jag är inte alltid såld på Ylva Eggehorns dikter och psalmer. Men när hon ger sig i kast med bibelberättelserna är hon suverän. Hon har en fantastisk förmåga att se och möta människorna i Bibeln, och låta sin egen mänskliga erfarenhet tillsammans med den teologiska kunskapen, väva en bild av dem, så att de verkligen blir människor av kött och blod som har något att säga till mig. I den här boken lyfter hon fram ett antal män, t ex Adam, Jakob, Jefta, Petrus, Paulus och så min favorit, Jona. Boken avslutas med orden "Vad världen just nu behöver är en svag man". Det kan man ju fundera på i dagar som dessa då många "mäktiga män störtas från sina troner"...

Tidigare har Ylva Eggehorn även skrivit Kryddad olja Kvinnor i Bibeln. Den har jag inte läst, men om jag springer på den någonstans kommer jag absolut köpa den, och jag törs nästan rekommendera den utan att själv ha läst den. Boken om män i Bibeln kan jag definitivt uppmana alla att läsa.

Efterskalv - UPPDATERAD

Det kommer fortfarande efterskalv efter domkapitlets beslut angående de tre prästerna i Söderköpings kontrakt. Som väntat har allmänheten aka mannen på gatan reagerat. Vet inte hur många församlingsbor som kommenterat saken, folk man möter i simhallen, i affären och naturligtvis i kyrkan. Alla lika upprörda: ”Hur kan det fortfarande vara så här?” Och alla lika uppmuntrande: ”Det är bra att ni reagerar, det är bra att ni kämpar på!” Insändarna i Corren kom som ett brev på posten. ”Nu går jag ur svenska kyrkan!” Det är sorgligt, och jag tycker det är ett olyckligt val, men det är inte ett dugg förvånande.

Det skrivs debattartiklar från olika håll, domkapitlet försöker förklara vilka regler de har att följa och vilka befogenheter man har. Alla präster och diakoner i stiftet har fått ett ”klargörande” brev, där man bl a skriver:

När det gäller domkapitlets “dömande” verksamhet finns alltså inget utrymme för tyckande. (…)Domkapitlet var enigt om att prästen skadat det anseende en präst bör ha. Det fanns en skiljaktig mening. Biskopen och två ytterligare ledamöter menade att prästen skadat det anseende en präst bör ha i avsevärd mån och därför borde ha tilldelats en erinran. Domkapitlet beslöt att ge prästen skarp och allvarlig kritik.
Domkapitlets beslut innebär alltså att det för en präst i Linköpings stift inte är tillåtet att kränka kollegor eller att i ord och handling behandla kollegor illa.

Om man inte dömer, därför att det inte finns bevis, men ändå väljer att kritisera, är inte det då ett ”tyckande”?

Några kyrkoherdar tyckte det var en bra idé att dra igång ett ”prästupprop” som tack och lov drogs tillbaka. (Kloka kontraktsprostar verkar vi i alla fall ha, hur pinsamt hade det inte kunnat bli annars?)

Vad ska man säga om allt detta? Självklart är jag glad att många nu äntligen reagerar och engagerar sig i frågan, och att det här kommer upp på bordet. Det är ju vad jag och flera med mig hela tiden har önskat. Samtidigt kan jag beklaga att kollegornas tystnad varit så kompakt under hela den här processen. I synnerhet förundras jag över att de kvinnliga präster som jämt och ständigt höjer rösterna om att lyfta fram det kvinnliga perspektivet, den kvinnliga erfarenheten och så vidare, nu inte har engagerat sig för fem öre. Och i den mån de över huvudtaget kommenterat det hela så har de bett mig vara försiktig. Försiktig i betydelsen var tyst.

Jag tycker också att det är synnerligen olyckligt att många av de uttalanden och ställningstaganden som nu görs, inte syftar till att förändra något i framtiden, utan istället hamnar ”de tre prästerna”, och i synnerhet den ena komministern i fokus. Men det ärendet är avslutat, vi kan inte fortsätta att behandla någon som skyldig när han enligt vårt regelverk inte är det. Det här är en svår balansgång, inte minst för oss som arbetar i det aktuella kontraktet. Men vill man göra något nu och ta ställning, så är det väl mer konstruktivt att försöka skapa förändring, än att älta vad som hänt. I synnerhet när man inte engagerat sig tidigare. Kanske kan man själv konfrontera de som man tycker gör fel, eller stå upp och berätta om vad man själv har upplevt? Finns modet till det?

Jag önskar också att man från stiftsorganisationen, både från förtroendevalda och tjänstemän, erkänner att ämbetsfrågan är mer aktuell och problematisk än man tidigare förstått, och att det är något vi behöver arbeta med i stiftet. Finns modet till det?

Nej, jag säger som vännen och kollegan C sa när vi diskuterade det hela idag. Nu kan det bara bli bättre! Det får vi hoppas på.

Uppdatering 22 februari
Jag vill förtydliga att det inte är så att jag tycker synd om mig själv och är bitter över uteblivna kommentarer. Det handlar inte alls om detta. Men jag tycker att det är häpnadsväckande hur lätt vissa nu har att berömma och bokstavligt eller bildligt dunka biskopen i ryggen för hans reservation, när man innan har tigit hela tiden.

För övrigt är jag glad över de insändare som idag uppmanar medlemmar att stanna kvar och påverka kyrkan inifrån i stället för att i sorg och ilska gå ur kyrkan.

Gamla Bettan och jag - oss liberaltalibaner emellan

Kärt barn har många namn heter det ju, så jag måste vara väldigt älskad med tanke på hur många olika saker som jag blivit kallad det senaste halvåret eller så. Jag har nog glömt de flesta ord som användes för att beskriva mig och mina åsikter i höstas, någon gång var jag rabiatfeminist eller något sådant. Den senaste tiden har jag blivit placerad i gruppen liberalfascister (bloggen Kyrkliga betraktelser) och talibaner (Dag Sandahls blogg). Det är i sig lite lustigt hur man kan vara både taliban och liberal på samma gång. Liberaltaliban kanske? Men av alla tillmälen så högg Sandahl till med att kalla mig Bettan, och det är verkligen ett namn jag avskyr som pesten. Nu får han i och för sig kalla mig vad han vill, det gör mig inte så mycket, och faktum är att det hade varit värre om han bara skrev Bettan. Dels för att jag anser att smeknamn använder man bara på folk man faktiskt känner, dels för att "Gamla Bettan" ändå ger lite positiva associationer från Disneys tecknade Robin Hood-film:



Det mest humoristiska uttalandet idag var ju annars omtänksamheten om stackars lilla mig som behöver tid för mitt livsprojekt. Ja, jag har ju åtminstone ett liv och behöver t ex inte ägna mig åt att lusläsa andra församlingars församlingsblad för att finna fel.

Nåväl, det är väl dags att ta sitt skägg och sin turban och gå till sängs. Hon är säker, gamla Bettan.

Min kloka son

När man minst anar det kommer det fantastiskt klarsynta kommentarer från barnen. I morse medan vi gjorde oss i ordning, sa sonen helt apropå ingenting: "Mamma, livet går hela dagen." Så klok han är. Det är ju precis så det här. Hela dagen, i allt vi gör, pågår livet. Det är så lätt att tro att livet, det riktiga livet, är något som ska börja sen, sen när jag gått ner sju kilo, sen när jag får ett bättre jobb, sen när vi byggt om vårt kök, sen när barnen blivit lite större. Och så går vi och väntar på ett sedan, ett sedan som kanske aldrig ens kommer, och under tiden som vi väntar så pågår livet. Och en dag är det slut. Och då kanske det är som samma son sa häromveckan: "Tänk om hela livet är en dröm, och när man dör så vaknar man, i himlen."

Livet är kanske en dröm, men det är det liv vi har och det pågår här och nu. Tur att barnen hjälper oss att se verkligheten ibland.

Mifforadio

Att bara stå på crosstrainern och trampa är egentligen hysteriskt och intensivt genomtrist. Lite lättare blir det om man har på radion. Allra bäst är det att dra på "work out hits" eller liknande på spotify, då får man bra tempo, men jag orkar inte släpa ner datorn i källaren jämt. Men radio funkar också för att distrahera sig. I morse när jag stod och trampade, svettades och pustade, fick jag på ett program som heter Mifforadio, "världens enda morgonshow med utvecklingsstörda programledare". Vilken skillnad mot de plågsamma morgonprogrammen på reklamradiokanalerna!

Varje vecka har programet ett tema, idag var det ånger. Miffosofen Torbjörn Tännsjö höll en intressant krönika där han bland annat jämförde ånger med skam. Men det jag mest kommer att minnas från detta program var mannen som ringde in och berättade om sitt liv. Han hade levt i missbruk i många år, men var nu fri från detta, och åkte omkring och föreläste om hur man kan ta sig ur missbruk. Han sa att han han var expert på ånger, och det kanske man kan förstå. Men när han fick frågan om vad han skulle ändra på om han kunde resa tillbaka i tiden och ändra på nånting, så sa han att han inte ville ändra på någonting, för "det här blev mitt liv". Det här blev mitt liv - så fantastiskt att kunna känna så. Trots att han ångrade mycket, ville han inte vara utan sina erfarenheter, som han nu använde för att hjälpa andra.

Jag tänker att det är väldigt stort att trots att man ångrar mycket, trots att livet varit hårt och rymt mycket sorg, ändå utan bitterhet kunna säga: Det här blev mitt liv.

Du kan lyssna på programmet här.

Dagar komma, dagar flykta

En alldeles vanlig lördag har passerat, en ganska bra sådan faktiskt. Klockan ringde visserligen 06.15, och även om jag inte har svårt att gå upp på morgnarna, jag tycker inte om att sova bort förmiddagen, så vill jag helst vakna av mig själv, i synnerhet på en ledig dag. Men nu är det ju som det är med sovandet och vakandet. Jag gick upp tog på mig en tröja och huttrade ut i kylan för att ta in tidningen. Det är ju en liten lyx ändå att få sitta en stund i lugn och ro (i nya fåtöljen såklart) och läsa tidningen. Efter en stund vaknade dock en av sönerna och jag fick hjälpa honom att få på TV:n. Det är ju så mycket bestyr med alla boxar och fjärrkontroller och allt vad det är.

Efter detta väntade ett 50-minuterspass på crosstrainern, min knarrande vän i källaren. Igår försökte jag köra en timme, men det var för tufft så jag´minskade med 10 minuter idag. Efter en halvtimme var jag på väg att ge upp och jag dealade ganska rejält med mig själv ett tag. Men på något sätt kom jag över den värsta "puckeln" och rätt som det var hade jag gått i mål och var riktigt nöjd med mig själv.

Efter frukost var det sedan dags att åka till simskolan med 6-åringen. Han gör inga stora framsteg, men idag doppade han huvudet riktigt bra. Alltid något. En sväng till affären på hemvägen för att fylla förråden, men så lite som möjligt eftersom jag i min händighet och bristande ekonomiska sinne lyckats slarva bort mina pengar...

Lunch, städning, en stunds läsning i fåtöljen (säg inget men jag blundade en liten stund), tvätt och mangling och sedan matlagning igen. Hjälpa 3-åringen att bada, sedan en mysstund i soffan med barnen, en film och popcorn. Nattning, mumintrollsläsning, och så började kvällscirkusen när den lille inte vill ligga i sin säng. Men han gav upp relativt tidigt trots allt, så halv nio kunde jag sjunka ner i soffan en stund med maken, och vi såg ett inspelat avsnitt av Hipp Hipp.

Sen var det dags för min krasslige livskamrat att ge upp för dagen, och jag hamnade här vid köksbordet med datorn. Har insett att det är lättare att hålla mig vaken här än i fåtöljen. Så nu har jag kompletterat församlingens begravningspastoral, och ska nog hnna påbörja någon av verksamhetsberättelserna innan det är dags för mig att få min efterlängtade sömn.

Ja så kan en lördag se ut, en alldeles vanlig dag med små sysslor här och där och plötsligt är dagen slut.

Nu är en dag framliden och natt tillstundar visst.
Från oss är solen skriden, bli när oss, Jesus Krist.
Ge oss en stadig tro och alltid oss bevara,
så att vi utan fara kan gå till nattens ro.

Sv Ps 187

Gott nytt år

Jag har alltid tyckt att det varit lite patetiskt med människor som säger saker i stil med ”Att jag blev sjuk/arbetslös/övergiven av min man är det bästa som hänt mig, för annars hade jag aldrig hamnat där jag är idag”. Jag tycker fortfarande det är larvigt. Men jag kan numera ha en viss förståelse för det.

För exakt ett år sedan gick jag hem från jobbet, tog av mig klockan och lade mig i sängen. Jag var helt slut. Utbränd sa man förut, numera använder man diagnosen utmattningssyndrom. Men det visste jag inte att jag hade då. Jag visste ingenting. Men det var helt otänkbart att arbeta, och tack och lov, så har jag en kyrkoherde som förstod att något var fel och som hjälpte mig att inse att det inte fungerade längre. Själv trodde jag att det skulle räcka med en veckas vila, eller så. Det blev tre och en halv månads hel sjukskrivning, sedan ökade jag sakta takten och först vid årsskiftet avslutade jag sjukskrivningen. För vilan räckte inte, tvärtom blev allt bara värre de första veckorna. Ett tag kunde jag inte gå och handla utan att få fullständig panik av alla ljud i affären. Har du tänkt på hur mycket alla fläktar och frysdiskar låter? Det hade inte jag gjort, förrän jag hamnade i det här tillståndet med en extrem ljudkänslighet. Det var inte lätt att vara mamma till två små barn och alla deras tjutande, pipande, skramlande leksaker, kan jag lova. Men någonstans efter påsk började det vända, och jag fick mer kraft.

Under det år som gått har jag lärt känna en del av mina arbetskamrater på ett helt annat sätt än tidigare. Tack till er alla för att ni är de fina vänner ni är! Jag har också fått otroligt bra stöd från företagshälsovården. Men framför allt har jag lärt känna mig själv på ett alldeles nytt sätt. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu, än vad det gjorde tidigare. Mina prioriteringar är annorlunda, jag behöver inte ha järnkoll på allting, missar jag något är det ingen katastrof, det ordnar sig ändå. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, jag trivs bättre med min tillvaro, jag har en rikare fritid och ett rikare socialt liv. Jag skulle faktiskt vilja säga att jag är mer levande nu än förut. Och på många sätt var det nog nödvändigt att jag klev av tåget ett tag, för annars hade jag aldrig hamnat där jag är idag. Innan åkte jag med tåget, det gick dit det gick. Idag styr jag själv min resa.

Så kanske är det ändå det bästa som hänt mig.

Nu är jag däremot lite förvånad

För drygt en vecka sedan skrev jag att jag inte var särskilt förvånad över domkapitlets beslut angående de tre prästerna i kontraktet. Sedan dess har det naturligtvis bloggats och kommenterats hej vilt. På sina håll är det helt absurda påståenden och uttalanden som görs, och många av dem som skriker högst verkar inte vara särskilt insatta. T ex när de påstår att det är en massa anonyma vittnen i utredningen, när vi i själva verket har fått skriva under allting med våra namn. Men så sprids denna uppfattning vidare och blir plötsligt en sanning. Nåväl inte heller dessa kommentarer har gjort mig förvånad. Men idag är jag däremot lite förvånad. Jag är förvånad över att andra nu är förvånade. Låter det krångligt?

I dagens Corren har Annika Rehn gjort ett bra reportage för att följa upp domkapitlets beslut. (Bland annat har hon klippt in ett avsnitt ur min blogg.) Några av dem som uttalar sig i artikeln säger (som jag) att nu behöver den här frågan komma upp på kyrkomötet. Och detta har bloggarna och kyrkhaveristerna gått igång på. De verkar tro att vi vill föra upp problemet på kyrkomötet för att beslutet blev som det blev. Men det hade inte spelat någon roll hur beslutet, eller besluten, än hade blivit. Vi hade drivit detta ändå. För helt oavsett händelserna i Söderköpings kontrakt, där ord fortfarande står mot ord, så måste Svenska kyrkan bli tydligare med vad man egentligen menar med samverkan, och vi måste få tydligare formuleringar, som inte kan tolkas hur som helst, trots att alla egentligen begriper avsikten. Detta har jag berört tidigare i det inlägg som jag tror är mest läst av alla jag skrivit.

Dagligen sker det i vår kyrka en massa fix och trix för att låta dem som inte accepterar Svenska kyrkans ordning hållas, trots att det inte existerar någon samvetsklausul eller väjningsrätt. En kyrkoherde pusslar med schemat så att den manliga komministern inte behöver tjänstgöra tillsammans med den kvinnliga kollegan. En annan kyrkoherde sliter med sommarens semesterschema så att den manliga komministern inte ska behöva underordna sig en kvinnlig vikarierande kyrkoherde. I en församling har aldrig den kvinnliga prästen någon mässa på personaldagar och liknande för då kan ju inte alla församlingens präster närvara. En manlig komminister får alltid sin ledighet beviljad när han inte vill närvara eller medverka på gudstjänster där alla församlingens präster förväntas vara med. En annan manlig komminister kommer alltid för sent till kontraktskonventen så att han uteblir från den gemensamma mässan.

Det finns hur många exempel som helst. Och nu tycker jag att det får vara nog. Vi kan inte tiga ihjäl det här problemet. Det ska upp på kyrkomötet så att vi får igång en debatt. De kyrkoherdar som agerar så här, och ger efter för "kvinnoprästmotståndarens" önskemål/krav, måste förstå att de utsätter församlingens kvinnliga präster för kränkande särbehandling. (Hade den kvinnliga komministern kunnat utebli från visitationshögmässan utan att det hade räknats som arbetsvägran?) Och de kvinnliga präster, och inte bara de, utan alla som arbetar i församlingar där detta sker, ska veta att detta inte är ok. Det spelar ingen roll hur länge sedan det är den aktuella prästen vigdes - samvetsklausulen är avskaffad!

Därför, kära vänner och ni andra, ska de här frågorna upp på kyrkomötet. Det handlar inte alls om nattvardstvång som det skriks så mycket om. Inte heller nödvändigtvis om regelskärpningar, utan snarare ett klargörande: Vad betyder de regler vi har? I längden skulle nog alla oavsett hållning i frågan, tjäna på att det reddes ut. Med risk för att bli tjatig, idag säger Svenska kyrkan en sak, men i praktiken ser det ut på ett annat sätt. Och det är ett stort problem. Det hela är inget annat än en fråga om trovärdighet.

Högerandning

Med hänvisning till mitt förra inlägg kan jag berätta att det går åt mycket högerandning nu. För att piggna till alltså.

Jag har klarat av den första veckan av min sömnträning. Det har förvisso gått över förväntan, men ack ack ack så jobbigt det är. Jag får alltså bara ligga i sängen mellan 00.15 - 06.15, och eftersom jag är född kvällstrött så är problemet att hålla sig vaken till kvart över tolv. Jag som brukar ju annars tackla av redan vid nio. Däremot är det inte så svårt att gå upp tidigt på morgonen, jag har alltid varit relativt morgonpigg. Men det klart, det är inte så jättekul att sätta klockan på kvart över sex när man är ledig.

Kvällarna är som sagt svårast, för vad kan man göra. Jag kan inte skramla och väsnas, för då väcker jag familjen. Jag får inte köra på crosstrainern, för det är inte bra med för mycket fysisk aktivitet. Och jag är för trött för att jobba. (Just nu t ex hade jag tänkt skriva på vår begravningspastoral, men det funkar inte när man knappt kan hålla ögonen öppna.) Så jag sitter mest i min fina fåtölj, slösurfar, bloggar, facebookar... När jag känner att jag håller på att somna så försöker jag hitta på någon liten syssla som ska få mig att piggna till, åtminstone för en liten stund. Kanske viker jag tvätt eller något liknande, tyst och inte alltför ansträngande. Jag har fått hem ca 180 foton som jag ska sortera och sätta in i album, men det är ju bara så tråkigt!

Det som är bra, är att jag verkligen sover den tid jag ligger i sägen. Problemet är bara att det är för få timmar. Även om jag kanske sover längre nu, än förut, så är det för lite, och innan fick jag ju åtminstone någon slags vila under de timmar jag låg vaken. Så nu börjar tröttheten bli ganska störande. Men jag ska inte ge upp. Jag ska kämpa vidare. En vecka till, sedan får jag öka sovtiden med en halvtimma. Heja heja, släpp inte taget nu. Klarar jag av de här veckorna så kommer jag förhoppningsvis få mycket högre sömnkvalitet. Kanske, kanske kommer jag att känna att jag har egen energi och inte bara går omkring som en zombie.

Tills vidare har jag utsett psalm 631 till min kamp-psalm.

(...) Som fågeln den söker tryggat bo när dagen mot skymning skrider,
så vill även jag min vila nå och somna i frid omsider.

Omsider...

Näscykeln

Min man är med i fackförbundet med det larviga namnet Unionen. Det är jag väldigt glad över, därför att Unionens tidning Kollega är så himla bra. Den rymmer en stor bredd, från humor med allvarlig underton, till reportage från arbetsplatser jag aldrig kommer i närheten av, här finns boktips, intervjuer med kända och okända människor och tips och råd för alla i arbetslivet oavsett inom vilket område man arbetar.

I det senaste numret kunde man läsa om människans näscykel, och om att man kan påverka sin sinnesstämning genom vilken näsborre man andas mest genom. Ja det låter ju inte klokt. Om man andas mest genom vänster näsborre är man lugn och avslappnad, men om man andas mest genom höger näsborre är man aktiv och kanske stressad. Detta kan man också styra, så att man kan slappna av genom att hålla för höger näsborre och andas genom vänster, eller bli piggare genom att göra tvärtom.

Ja jag vet då inte vad jag ska tro om detta. Men eftersom jag måste hålla mig vaken ett par timmar till är det väl bara att högerandas!

Här och här kan man i alla fall läsa mer.

Fräls oss ifrån ondo

Jag har i många år tyckt att Frälsarkrans-konceptet blivit allt för kommersialiserat. Samtidigt har jag reagerat när vissa församlingar gjort egna små "skapelser" som man kallat för Frälsarkransen. Självklart ska man värna om det som verkligen ÄR Frälsarkransen men nu tycker jag kanske att det går lite för långt. Jag som så sent som för några timmar sedan pratade om vår Frälsarkranskurs. Aja baja, så får man inte säga.

Verbum Förlag Frälsarkransen rättigheter | Verbum

Dagens citat: Om ilska

Som barn fick jag aldrig någon närmare relation till Mumintrollen. Men som ung vuxen rådde jag bot på detta. För drygt 15 år sedan, lärde jag känna vännen K som kan allt om klippdassar, hemuler och filifjonkor. Jag blev så imponerad när jag insåg hur mycket visdom som fanns i böckerna, så jag köpte dem, läste dem och älskade dem. Sedan har de stått i bokhyllan och jag som är en långsam läsare kan sällan kosta på mig att läsa om en bok, då skulle jag aldrig hinna läsa någon ny. Men jag har längtat efter den dag då jag skulle få börja läsa muminböckerna högt för sönerna. Och nu är den tiden här. För en månad sedan tog min bror med sina yngsta döttrar och min äldste son på bio och såg Mumintrollet och kometjakten, och efter det var jag inte sen att föreslå att vi skulle läsa Kometen kommer. Sonen tyckte det var jätteroligt eftersom han kände igen vad som hände. Och jag var överlycklig att få återse snusmumriken och bisamråttan och alla de andra. Och ännu gladare blev jag när sonen ville höra en muminbok till, så nu håller vi på med Pappan och havet.

Muminpappan blir ofta melankolisk. Just melankoli är ett vanligt känslotillstånd i muminböckerna. En kväll när han mår så där asigt som bara muminpappan kan må, så gör lilla My en skarp iakttagelse.

Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket. Men han är arg på fel sätt, han blåser inte ut nånting, han drar i sig.

Så klok hon är, lilla My. Visst mår man bra av att vara arg ibland, men då är det viktigt att man blåser ut, och inte bara drar i sig. Ofta gör vi tvärtom, vi drar i oss mer och mer av det som irriterar och stör oss, det som gör oss upprörda och väcker vår ilska. Men någonstans måste det ju också komma ut och ilskan måste blåsas ut med kraft. Inget larvigt pysande. Däremot kan man ju välja vad och vem man blåser på...

Mein herz brennt

En grupp ungdomar i församlingen ville samla in pengar för att hjälpa andra människor. Särskilt ville de göra något för att stoppa trafficking. Det visade sig att Hela världen, Svenska kyrkans organisation för internationellt arbete, är delaktiga i ett sådant projekt i Moldavien, som ungdomarna nu ska samla in pengar till.

Som lite förberedelse tittade vi ikväll på filmen Lilja 4-ever.



Det visade sig att ingen av ungdomarna hade sett den. Jag tycker den är bra för den visar dels vad det finns för faktorer i fattiga länder som gör att människor hamnar i sådana här situationer, men också om att detta är något som händer här hemma i Sverige. Barnsexhandel är inte bara snuskgubbar som åker till Thailand. Det är mycket mer avancerat än så. Det handlar om hur du och jag tänker kring kön, makt, människovärde m.m.

Filmen Lilja 4-ever fick fem guldbaggar. När Lukas Moodysson som regisserat och skrivit manus till filmen, tog emot priset för bästa film, höll han följande tacktal:

Varje dag dör åtta gånger så många människor av svält som dom som dog vid World Trade Center.

Dom tre rikaste människorna i världen har lika mycket pengar som dom 43 fattigaste länderna har tillsammans.

Mellan en och två miljoner kvinnor och barn faller varje år offer för det som kallas trafficking det vill säga att levande människor köps och säljs för att våldtas.

Detta är den värld vi lever i. Nu står vi alla inför ett val.
Antingen accepterar vi att världen ser ut så här eller så gör vi motstånd.
Antingen lutar vi oss tillbaka i TV-sofforna, om det blir för otäckt byter vi kanal och tittar på A-ekonomi istället,
och på fritiden kan man börja spela golf och kanske kan man söka jobb som klottersanerare och i nästa riksdagsval röstar vi allihop på Coca-Cola

eller så reser vi oss upp från sofforna och säger
nej tack jag vill inte ha något Happy Meal.
Jag tror inte på en gud som heter dollar
och så säger vi som Lilja säger till mannen som snart ska våldta henne:

Du tror att du kan köpa mig, men du kan inte köpa mig.
Du kan aldrig köpa mitt hjärta.

Ja, detta är den värld vi lever i, men det finns många sätt att göra motstånd, att visa att vi inte accepterar att världen ser ut så här. Ge ett bidrag till Svenska kyrkans internationella arbete.

Korsträning

Korsträning - det är väl det man har på pastoralinstitutet när man övar korstecken. Men det ska inte detta inlägg handla om, utan istället om mitt nyaste inköp. (Handlar man för mycket på nätet när man lärt sig sitt Visakortnummer utantill?)Jag har nämligen köpt en crosstrainer. För bara ett år sedan skulle jag ha skrattat högt och rått åt den som sa att jag nu skulle äga en sådan. Men nu står den i källaren och jag har skruvat ihop den alldeles själv.

Ja det är mycket som hänt under året som gått, och jag återkommer nog till det om några dar. Jag har en årsdag att "fira" mot slutet av veckan.

Det som började i mörker och kaos har lett till så mycket positivt, däribland lusten att träna och röra på mig. Jag har årskort på gymmet (hade någon sagt det för ett år sedanb hade jag skrattat ännu mer) och tycker det är jätteskönt att gå dit och rasta av mig, bli så där skönt trött. Men det är svårt att lägga så mycket tid där som jag vill, när jag ändå är borta så mycket på kvällarna. Så då är det perfekt att ha crosstrainern i källaren. Nu kan jag ta ett pass på kvällen medan barnen ser på Bolibompa, eller som i morse när jag kunde köra ett pass innan frukost.

Fast en av mina fjolårskonfirmander som var i kyrkan idag, tyckte att jag rörde mig lite stelt... Kanske borde stretcha lite mer efteråt.

Att tänka framåt

(Någon kanske har läst ett tidigare utkast av detta inlägg som publicerades av misstag. Bortse gärna från det, tack)

Jag tänker att jag kanske ska förtydliga och fördjupa mitt föregående inlägg, och de kommentarer jag skrivit där.

Jag vill först beröra den kritik som två av prästerna fick av domkapitlet. Jag har sett att flera personer är upprörda över detta, tycker att det är ett ”fult tjuvnyp” av domkapitlet att först fria men ändå uttala kritik som inte går att överklaga. Jag förstår inte riktigt detta. Det är väl inte så konstigt att domkapitlet efter sin utredning säger att någon har uppträtt olämpligt, men att det inte är tillräckligt allvarligt för att ge en disciplinåtgärd. Dessutom finns det, inte bara i det här fallet, utan även i andra ärenden som hamnat hos något av våra domkapitel, en poäng med kritiken och det är att det trots allt innebär en bekräftelse av den eller de människor som påtalat missförhållanden eller vad det nu kan handla om. Jag har själv blivit utpekad som lögnare och annat på en del bloggar. Jag har nog aldrig trott att det skulle bli en disciplinåtgärd, men den kritik som uttalats bevisar i alla fall att domkapitlet trott på vad vi har berättat.

I domkapitlets beslut används på ordet nattvardstvång, ett begrepp som användes flitigt på vissa bloggar i början av hösten när ärendet blev allmänt känt. Utan att gå in på diskussionen om vad som hänt i Söderköpings kontrakt, måste jag säga att det förekommit många märkliga argument just för att värna rätten att inte ta nattvarden. Och jag tycker det är så konstigt, hur kan det nånsin upplevas som ett tvång att ta nattvarden. Det är väl en förmån, en tillgång, en fantastisk möjlighet! Men där tänker vi tydligen lite olika.

Domkapitlet finner att prästerna inte i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha, och lämnar därför ärendet utan åtgärd. Detta är ett beslut som inte kan överklagas. Därmed finns det bara en väg att gå, och det är att gå framåt och vidare. Inom kontraktet måste vi nu finna ett sätt att samarbeta i fortsättningen. Det kommer att bli svårt, och jag tror inte att vi kan göra det utan att prata om det som har varit. Men det är ett samtal som i så fall ska ske i prästkollegiet. Det handlar inte om att utreda någons eventuella skuld, utan ska syfta till att hantera och ta sig vidare ur den uppkomna situationen.

Ärendet är avslutat så till vida att det inte kommer att ske ytterligare utredningar, prövningar, förhör eller något liknande. Frågan om vad dessa tre präster eventuellt har gjort och sagt och hur detta påverkat andra, är avslutad. Men de större, övergripande frågorna, som inte har med dessa individer att göra, finns kvar och behöver fortsätta diskuteras. Hur ställer sig Svenska kyrkan till den här problematiken? Vad innebär det egentligen att samverka? Jag hoppas att en följd av det som skett i Linköpings stift är att frågan nu kommer upp på bordet för vi har blundat för den länge nog.

Det uttrycks här och var förhoppningar att media nu ska släppa ärendet i och med att det är avslutat. Flera journalister har dock visat intresse både under pågående utredning och nu efter beslutet. Och jag tror att det är viktigt att man även i media lyfter de här principiella frågorna, och försöker förklara hur det kyrkliga regelverket ser ut och hur det kan vara så att det inte går att begränsa kvinnoprästmotståndet, då detta är något som upprör väldigt många av våra medlemmar. Det vore mer intressant och givande än att ”jaga” de tre aktuella prästerna.

Nu får vi tänka framåt, och för mig innebär det att fortsätta diskussionen, men i en annan form och i delvis andra sammanhang.

Inte särskilt förvånad

Ja så har domkapitlet äntligen efter en lång och stundtals märklig process, fattat beslut angående de tre präster som det gjorts en tillsynsutredning av. Förra veckan kom det första beslutet och idag kom de två andra. Och reslutatet blev som jag nog anat att ärendet lämnas utan åtgärd. En fick ingen kritik alls, en fick kritik, och en fick "skarp och allvarlig" kritik. I praktiken betyder det ingenting, och inte heller går det att överklagas så att ärendet kommer upp på en högre nivå.

Efter att ha läst besluten och domkapitlets resonemang fram och tillbaka, så finns det ganska mycket att säga, och mycket kommer att sägas, skrivas och bloggas i frågan. Men jag orkar inte med några längre resonemang så jag nöjer mig med några punkter, några tankar som jag så här långt orkar fomulera.

• Det är bra att domkapitlet överhuvudtaget vågade ta tag i ärendet, så att det kommit upp till diskussion. För som jag skrivit så många gånger förut så handlar detta inte bara om vad som händer i Söderköpings kontrakt. På flera håll i Linköpings stift, och på många, många andra håll i Svenska kyrkan tar sig kvinnoprästmotståndet olika uttryck och det är dags att göra det synligt.

• Därför är det nu viktigt att de här frågorna fortsätter diskuteras. Oavsett vad besluten hade blivit, är det nödvändigt att få upp detta ämne i kyrkomötet, vilket också domkapitlet öppnar för, när de skriver att det är kyrkomötets sak att ta ställning till om åsikten att det inte bör finnas kvinnliga präster, ska vara ett hinder för att få vara präst i Svenska kyrkan.

• Beslutet kommer att få konsekvenser för kyrkans trovärdighet då väldigt många av våra medlemmar har svårt att förstå hur en präst kan få lov att i ord och handling uttrycka en åsikt som går emot Svenska kyrkans ordning.

• Eftersom domkapitlet konsekvent hänvisar till att vi har åsiktsfrihet i Sverige, kan man undra vad det egentligen spelar för roll att alla som vill prästvigas ska skriva under att de kan samverka med alla präster oavsett kön. Vad är samverkan undrar man då. Det verkar som att det är lika bra att vi, som jag tidigare skrivit, tar bort den ordningen då den inte verkar ha någon funktion. Och då kan ju alla stackars unga män, som varit ärliga och stått för sin åsikt och därmed hindrats att prästvigas, istället tas emot med öppen famn. För här har vi åsiktsfrihet, hå och hej.

• Domkapitlet menar att en av prästerna faktiskt har skadat det anseende en präst bör ha. Däremot har han inte avsevärt skadat det anseende en präst bör ha. Var dessa gränser går, verkar vara lite oklart. Är det inte en relativ bedömning? Skulle ett annat domkapitel fattat ett annat beslut? Observera att jag inte vänder mig mot slutsatsen i sig, utan mer emot de vaga definitionerna. Detta tydliggörs ju av att biskopen och två andra ledamöter reserverar sig och menar att han avsevärt skadat det anseende en präst bör ha.

Detta får nog räcka för idag. Nu återstår att se hur det fortsatta samarbetet i kontraktet kommer att se ut. Qui vivra verra.

Restriktion

Så länge jag kan minnas har jag haft svårt att sova. Antingen har jag haft svårt att somna på kvällen, eller så har jag vaknat på tok för tidigt på morgonen, men för det mesta har det handlat om att jag vaknar på natten, efter ett par timmars sömn och sedan ligger vaken i flera timmar innan jag somnar om. Med tanke på hur lite jag vanligtvis sover är det otroligt att jag fungerat så bra som jag trots allt gjort under alla dessa år. Men det sliter ju i längden och nu känner jag att det får vara nog. Eftersom jag har haft en del kontakt med företagshälsovården under det senaste året, så ska jag nu genom dem få hjälp med sömnen. Jag ska testa en metod som heter sömnrestriktion. Visst låter det jätteskojigt? Man bara längtar efter att få ge sig i kast med något så lockande!

Första steget har varit att under ett par veckor skriva en sömndagbok för att se hur sömnen faktiskt ser ut. Det viktigaste är att jämföra antalet timmar man ligger i sängen, med antalet timmar som man faktiskt sover. Sedan räknar man ut hur många procent av tiden i sängen (från att man går och lägger sig till att man går upp) som man sover. Det ska bli en så hög procentsats som möjligt. Man räknar också ut hur många timmar man sover varje natt, i genomsnitt. Nästa steg är att minska tiden i sängen till det genomsnittsliga antalet sömntimmar som man kommit fram till. Där är jag nu.

Eftersom jag i genomsnitt sovit 6 timmar per natt (högt räknat vill jag nog säga) så får jag från och med nu inte tillbringa mer än 6 timmar i sängen. Eftersom jag brukar gå upp 6.15 så innebär det att jag ska gå och lägga mig 00.15. Jag måste också gå upp samma tid varje dag, även om jag är ledig. Detta ska pågå i två veckor, sedan ska jag för varje vecka öka sovtiden med en halvtimma, så att jag går och lägger mig tidigare och tidigare. Det hela går ut på att lära kroppen att sova den tid man ligger i sängen.

Förutom att jag nu måste sitta uppe flera timmar i min ensamhet varje kväll, så finns det också andra regler. Jag får absolut inte lägga mig på dagen. Behöver jag vila måste jag göra det sittande. Jag får inte heller göra allt för engagerande saker på kvällen, jag ska bara göra så lite som jag absolut behöver för att hålla mig vaken. Ingen fysisk aktivitet efter kl nio. Så jag kan glömma att utnyttja den här tiden till att stå på crosstrainern som jag beställt. Men den kan komma till pass alla lediga dagar när jag måste gå upp kvart över sex. För det är också viktigt med fysisk aktivitet. Jag ska trötta ut mig totalt under dagarna för att sova bättre på nätterna. Blir jag trött ska jag gasa på ytterligare istället för att vila.

Hur ska detta gå? Ja troligtvis kommer jag att vara sjukt trött under några veckor, men metoden sägs vara effektiv och då får det vara värt det. Jag måste i alla fall prova. Men jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på hela kvällarna. Läsa var ok, så jag kanske kommer igenom alla böcker som ligger olästa. Och så kan man ju slösurfa och facebooka. Det brukar vara effektiva sätt att få tiden att gå. Och blogga förstås. Så bli inte förvånade om bloggen kommer att uppdateras lite oftare i fortsättningen. Och jag gissar att jag efter morgondagen inte kommer att sakna ämnen att blogga om. Frågan är bara om jag orkar.

Bästa bärkakan

Matlagning är inte min bästa gren. Jag har helt enkelt inte intresset som krävs. Att laga mat är ett nödvändigt ont, som aldrig tar slut. Roligare är det att baka, men det gör jag inte så ofta ändå. Mest för att jag inte vill ha kakor hemma som frestar mig att äta upp dem. Här kommer i alla fall receptet på en jättebra bärkaka som man gör i långpanna. Det blir många bitar med lite jobb. Att man kan göra hela smeten i en kastrull gör inte det hela sämre - då blir det minimalt med disk också. Receptet fick jag för ganska längesedan av vännen E. När jag bakar och äter den här kakan minns jag hennes kloka ord och varma kramar. Så, här är receptet:

Smält 200 g smör i en stor kastrull
Rör ner 6 dl socker när smöret svalnat lite
Rör ner 4 ägg
Rör ner 1 tsk vaniljsocker
Rör ner 6 dl vetemjöl

Häll ut på bakplåtspapper i en långpanna och smeta ut i hörnen.
Strö över 4-5 dl bär (t ex röda eller svarta vinbär)och grädda i 200 grader i cirka 30 minuter. Dra av kakan och pappret från plåten och lägg upp på en bänk/skärbräda/bricka. Lägg långpannan som lock och låt svalna. Skär i rutor.