Dagens citat. Om lögner och sanningar

Härom dagen hörde jag ett bra citat på radio, hämtat ur filmen Wall Street: Money Never Sleeps, som jag tyvärr inte har sett ännu. Det är Michael Douglas rollfigur Gordon Gekko som säger:

Stop telling lies about me and I'll stop telling the truth about you

Mycket klokt. Jag känner mig lite styrkt av dessa ord just nu då jag i ett par olika situationer och sammanhang drabbats av diverse mer eller mindre allvarliga rykten/påståenden/anklagelser. Människor som inte klarar av att höra sanningen, utan svarar med lögner. Men det är deras problem och inget jag deppar ihjäl mig för. Istället tror jag att jag ska se filmen.

Blanka papper

Härom veckan var företagssköterskan på jobbet och stack oss i armen för att kolla upp en väldig massa värden. Idag var det dags för uppföljande besök. Det bestod i stort sett av att åka till henne och kolla blodtrycket. De som hade några konstigheter i sina provsvar hade redan fått besked om det innan, så jag var rätt lugn - jag hade ju ingenting hört. Och jag gick igenom med blanka papper. Alltså vet jag nu att jag inte är alkoholist, jag har inte diabetes, har ett ypperligt kolesterolvärde och blodet består av alldeles lagom många röda och vita blodkroppar och allt vad det är. Mitt blodtryck var som vanligt galet lågt, men det är ju helt ofarligt så länge man inte svimmar stup i kvarten, vilket jag inte gör. Tvärtom är det nog bara en fördel, eftersom jag blir så himla arg några gånger om dagen eller så, men då behöver jag ju inte tänka på blodtrycket och behärska mig av det skälet.

Bäst av allt var väl ändå att detta var en hälsokontroll, och inte nån sån där otäck hälsoprofilsbedömning. Sålunda behövde jag inte svara på frågor om kost och motion. Det är ju där jag åker dit annars. Motionen kan de väl ändå inte klaga på nu, jag håller ju nästan på att bli träningsnarkoman, så som jag ränner på gymmet. Men maten består av för lite grönsaker, för lite fisk, och för mycket bröd och pasta. Men å andra sidan var ju alla prover så bra, så tydligen har jag inte tagit nån större skada.

Fast man kanske ändå borde utöka grönsakskonsumtionen till lite mer än några broccolibuketter en gång i veckan. Men som jag brukar säga, kakao är en böna, bönor är nyttigt, alltså måste det vara nyttigt med choklad!

Duktighetsfällan

Jag trodde att jag hade skrivit om den här boken för längesedan, men tydligen hade det stannat vid tanken. Så här kommer nu dagens boktips.



Duktighetsfällan - en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor av Joanna Rose
och Aleksander Perski

Är du en prestationsprinsessa eller kanske en prestationsprins? Har du ett behov av att visa dig duktig, prestera lite bättre än andra för att duga inför dig själv? Har du svårt att handskas med krav och förväntningar? Då är den här boken absolut något för dig. Men även om du inte ligger i riskzonen för att drabbas av utmattningsproblem, så är boken intressant. Den beskriver dels vad det är för tankemönster som gör att människor vänder ut och in på sig själva så att de till slut bryter ihop. Den handlar om utmattningens biologi - vad är det som händer i kroppen vid långvarig stress. Den belyser de samhällsfenomen, de värderingar och normer som gör att allt fler unga (framför allt kvinnor)drabbas av utbrändhet.

En stor del av boken handlar om självkänsla, då hög självkänsla är ett skydd mot psykisk ohälsa. Den låga självkänslan kan man hantera på olika sätt, antingen genom att stärka sitt egenvärde genom prestationer, genom att försöka vara perfekt, bäst på allt och med total kontroll (kompetensbaserad självkänsla) eller genom uppskattning från andra, genom att låta egna känslor och behov stå tillbaka för att uppfylla andras behov och genom att undvika konflikter (relationsbaserad självkänsla). Båda sätten är lika förödande var för sig och tyvärr är det inte ovanligt att en individ använder sig av båda strategierna.

Ett kapitel i boken handlar om varför just kvinnor är särskilt drabbade av stressjukdomar, om ojämställda förhållanden i hemmet och på arbetsplatserna, och om de motsägelsefulla krav kvinnor lever under. Ett intressant kapitel ur många perspektiv. Här är några citat, som en liten aptitretare.
"Hur mycket omsorg barnen och familjen än behöver gäller det idag för kvinnor att bli som män, det är då portarna öppnas till makt, kontroll och pengar."
"Hon är för tuff. Eller för snäll. Hon är för feminin. Eller för mycket man."
"För att bevisa att hon kan, måste den kvinnliga chefen jobba dubbelt så hårt som mannen och hon får hälften så mycket uppskattning."
"Män får lyft i karriären om de blir arga, medan arga kvinnor ses som inkompetenta"


Ett annat kapitel handlar om ungdomar, om hur stressen kryper allt längre ner i åldrarna. Man ställs inför en mängd val varje dag, man ska själv ta ansvar för sina studier och söka sin kunskap. Man ska vara bäst på allt, och om man inte passar in eller gör ett enda misstag så sprids det blixtsnabbt via SMS och sociala forum på nätet. Ungdomarna lever under ett hårt tryck att vara rätt och göra rätt. Idealen sammanfattas i de fyra s:en; smart, snygg, smal och social. Föräldrarna lever ofta efter samma ideal och kämpar själva för att passa in.

Avsnittet om ungdomarna berörde mig verkligen. Vi som på ett eller annat sätt möter ungdomar i våra arbeten behöver känna till hur deras verklighet ser ut, och hur vi kan hjälpa dem att hantera stress och dålig självkänsla.

Det här är ingen självhjälpsbok med ett antal tips på vad man ska göra och sen blir allting bra. Här finns inga flummiga övningar om att uppmärksamt beskriva ett russin eller hur man medvetet iakttar en kopp te, för att på så sätt träna sin medvetna närvaro. (Tro mig, sådana böcker finns!)Men efter varje kapitel finns ett antal råd och tips på vad man kan göra för att hantera stress, eller finna vägar ut ur ett negativt beteende. Dessa tips ser jag mer som en samling klokheter att välja och vraka ur. De flesta råden knyter an till kognitiv terapi, mindfulness och acceptans. Det är väl också denna skola som bäst lyckas när det gäller behandling av den här typen av problem.

Några ord om bokens författare:
Joanna Rose är vetenskapsjournalist och det är i den andan boken är skriven. Det är en informativ och undersökande bok, där man har intervjuat en mängd olika människor som på olika sätt arbetar med och forskar kring de här frågorna. Återigen är det inte i första hand en självhjälpsbok utan en bok som beskriver fenomenet stress och dess orsaker men som också ger en del konkreta råd.
Aleksander Perski är stressforskare och arbetar på Stressmottagningen i Stockholm och han har skrivit flera böcker om stress.
Ingen självhjälpsbok russin men tips på slutet


Läs boken om inte annat så för att förstå hur vårt samhälle ser ut och att vi alla sitter i fällan.

Dagens citat. Om lidande

Världen är visserligen full av lidande,
men den är också full av övervunnet lidande
Helen Keller

Jag tycker dessa ord är så otroligt kloka. Men också trösterika. När vi är mitt uppe i lidandet, så ser vi inget annat. Men när vi ser tillbaka på vårt liv, kan vi se hur mycket vi har tagit oss igenom. Om vi tar till oss vår historia, lever med den, så kan den också hjälpa oss igenom nya svårigheter. Vi vet att vi har klarat det förr. Lidandet är en del av livet, men det behöver inte ta över vårt liv. Försöker vi kämpa emot eller fly undan det svåra, ökar vi bara lidandet.

Detta är till stor del vad acceptans handlar om, men det ska jag blogga mer om en annan dag.

Så imorgon när du läser tidningen och läser om allt lidande - tänk också att världen samtidigt är full av övervunnet lidande.

Återvinn, återbruka, återställ

Undrar om det händer för lite i ens liv när man får värsta kicken av att åka till återvinningen. Alltså inte bara till de där containrarna där man knölar ner gamla tidningar och ketchupflaskor, utan STOOOORA återvinningsstationen där man kan kasta skrivbordsstolar och gamla datorer.

Vi har ju en del skräp att ta av, det känner bloggens trogna läsare till. Det är nog ingen annan som skulle se skillnaden men själv känner jag mig otroligt nöjd när jag har proppat bilen full och kan åka iväg. Och när jag är på det humöret då får familjen passa sig för då ryker både det ena och det andra.

Nu har jag i alla fall tömt matkällaren på skräpet som samlat på sig sedan sist. Lyckades till och med få maken att göra sig av med en gammal skivspelare och en dvdspelare. Han har lite svårare än jag att skiljas från saker, kan man säga...

Bastun är däremot fortfarande full med påsar som ska till second hand-affären. Det gäller ju att samla grejerna på skilda håll så man inte blandar ihop påsarna.

Nästa vecka börjar det stora röj- och rensningsprojektet. Då kommer mamma och hälsar på och tillsammans ska vi angripa källaren med alla dess kartonger. Men en och annan garderob får sig nog också en omgång. Det gäller att passa på när man är på det här humöret. Håll i hatten, annars åker den i soporna!

Är du post renoveringsdeprimerad?

Idag har vi firat gudstjänst på temat Rik inför Gud. Söndagens texter som för ovanlighetens skull har en mycket uppenbar röd tråd, handlar om att inte fästa upp hela sitt liv på pengar och ägodelar, att det finns andra rikedomar än de som syns i taxeringskalendern. När vi träffades i gudstjänstgruppen i veckan och pratade om texterna berörde vi en mängd olika perspektiv, men bland annat talade vi om hur mycket som handlar om yta och fasad, om hur många människor skuldsätter sig för att hålla skenet uppe. Det ska vara ett nytt modernt hem, med en eller två nya bilar på garageuppfarten osv. Men hur sover man på natten i sin Hästen-säng? ”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova” (Predikaren 5)

Och alla dessa inredningsbutiker, inredningstidningar och tv-program. Så fort någon byter bostad måste han göra om köket. Även om det är helt nytt. Ut med alla vitvaror bara. In med rostfritt med ismaskin i dörren. Det ska renoveras och byggas om och målas om och nya gardiner och ljuslyktor i rätt färg för de gamla passar ju inte alls. De gardinerna var sååå 2009!

”Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda” (1 Timotheosbrevet 6) Är vi nöjda någon gång. Eller vill vi bara ha något nytt, något annat?

Ja, så funderade vi där vi satt i onsdagskväll. Så kom fredagen när jag skulle skriva predikan. Då fick jag hastigt och inte ett dugg lustigt, ge mig i väg till sjukhuset istället. Och när jag satt där i väntrummet på ögonmottagningen (hur många dagar har jag sammanlagt tillbringat i detta väntrum?) så bläddrade jag i en inredningstidning och hittade en artikel om fenomenet post renoveringsdepression. Naturligtvis kom begreppet från USA där man till och med har stödgrupper för post renoveringsdeprimerade, men vi ser de drabbade även här. Kanske lider vi själva av detta.

Det handlar om människor som hela tiden kastar sig in i nya renoverings- och inredningsprojekt, för när de har avslutat ett projekt drabbas de av en enorm tomhetskänsla som gör dem helt nedstämda. Livet blev inte roligare när den nya soffan stod på plats i det omtapetserade vardagsrummet, prydnadskuddarna rätt placerade och snittblommorna stod i vasen. De var färdiga. Inget fanns kvar. Det visade sig att man hade haft fel förväntningar, det var själva projektet som var det viktigaste, inte målet. I artikeln skildrades par som flyttade till det ena renoveringsobjektet efter det andra. De fick aldrig ro när de var klara, de var tvungna att börja på något nytt. Där fanns också par som hade separerat när de hade renoverat färdigt. Det visade sig att när det gemensamma renoveringsarbetet var klart, så hade de inget annat gemensamt. De satt i sitt fina hem och tittade på varandra.

Jag tycker detta är ruggigt intressant. Hur många post renoveringsdeprimerade människor känner du? Och det handlar egentligen inte om renoveringar, det är bara en aspekt på ett större problem. Det handlar om att fästa alla sina förhoppningar på något som ska komma sedan. Sedan ska livet börja, när jag gått ner tio kilo, när jag fått ett annat jobb, när barnen blir större.

Men livet är ju nu. Det är nu du lever, det är nu du måste se vad som gör ditt liv rikt. Just idag.

Är det kyrkoordningen eller människors moral som brister? Några tankar om tolkning.

Ja så var det frågan om kyrkoordningens formuleringar. Kyrkoordningen har vissa paragrafer och punkter som ska ”hindra” kvinnoprästmotståndare att prästvigas. Man ska inte kunna bli präst om man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster. Det är andemeningen i det hela. Men formuleringarna kan tydligen tolkas olika. Och det är också vad som händer. Följande kan man läsa på bloggen Kyrkliga betraktelser:

Året 1993 brukar kommas ihåg som det år då Svenska kyrkan införde "vigninsstopp" för prästkandidater som inte kunde tänka sig samarbeta (och vigas) med kvinnliga präster. Sedan dess har mycket riktigt ett antal kandidater stoppats, emedan andra bevisligen kommit igenom och idag tjänstgör som goda präster ute i våra församlingar. Gentemot dessa goda präster finns bitterhet och naturligtvis avundsjuka: de anses ha sålt ut sig, svikit och varit rent av oärliga. Deras enda brott är att de skrivit under papper eller muntligt sagt "ja" på frågan om samarbete "med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Detta trots att dessa präster har en fullt katolsk och traditionell förståelse av ämbetet.

Och vidare

Tillåt mig att återigen publicera den lilla paragraf (KO kap. 31, §2) det handlar om:
Domkapitlet får förklara den behörig att utöva uppdraget som präst som
1. (...)
2. (...)
3. (...)
4. (...)
5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön
6. (...)
Vad står det egentligen här? Notera de fetstilsmarkerade "andra" och "inom kyrkans vigningstjänst". Här står inte "alla" eller "vigts till präster". Det står andra och inom kyrkans vigningstjänst! På vad sätt skulle ett undertecknande eller bejakande av denna paragraf innebära att man gör avsteg från katolsk och traditionell ämbetssyn? Vilken präst kan inte samarbeta med en diakonissa? Och dessutom är paragrafen konstigt formulerad rent allmänt: kan man ö.h.t. samarbeta med andra kollegor i "alla uppgifter"? Gäller det även vid bikt om en kollega mot förmodan kräver att få vara med? Att underteckna denna paragraf är således fullständigt oproblematiskt.

I denna blogg bekräftas alltså det vi redan vet, att det fortfarande prästvigs män som inte godkänner Svenska kyrkans ordning. Dessutom uppmuntras prästkandidater att skriva under förklaringarna trots att de vet vad de egentligen innebär. Här får de en tolkning som gör att de kan slinka igenom med rent samvete. Så kan vi inte ha det.

När Dag Sandahl skulle behörighetsprövas inför biskopsvalet i Växjö, fick han skriva under på att han som biskop avser att ”viga både män och kvinnor till präster och diakoner”. Enligt Sandahl betyder detta att han sagt sig vara beredd att viga män till präster och kvinnor till diakoner, trots att han mycket väl vet vad som egentligen avses med formuleringen.

Dessa båda bloggar uppmanar alltså till oärlighet. För visst kan vi säga att kyrkoordningens formuleringar inte är vattentäta. Kanske kan man göra något åt det. Men egentligen ska det inte behövas, för de som skriver under är synnerligen medvetna om vad avsikten är med detta. Att ändå skriva under anser jag är ohederligt. Här får jag säkert mothugg, men det bryr jag mig inte om.

I vilket annat sammanhang som helst skulle vi anse att den person är oärlig som undertecknar ett kontrakt där han eller hon funnit ett kryphål som gör att han/hon senare kan säga att kontraktet betyder något helt annat än det som för båda parter är uppenbart.

Känns det bra att lura den kyrka man vill tjäna? Eller är man så säker på att man själv står för den sanna och rätta läran att man gör vad som helst för att nå dit man vill. Jag vet inte. Men så här kan vi ju inte ha det. Då säger jag som jag sagt förut. Om de som skulle hållas ute ändå smiter in bakvägen kan vi lika gärna öppna dörren för dem.

Får jag lov? Vi tar väl en svängom till

Svenska kyrkan i Linköpings stift har varit en riktig följetong i Corren den här veckan. Även Östnytt har rapporterat. Dock har det ännu inte nått så mycket längre än så, beroende på att redaktionen för Correns nätupplaga inte verkar vara överens med papperstidningens redaktör. Två dagar i rad ägnade papperstidningen ett helt uppslag, ”bästa nyhetsplats” enligt dem själva, åt olika perspektiv av de problem som finns i Svenska kyrkan och i Linköpings stift. Men knappt något av detta kom med i nätupplagan, som gjorde ett mycket kort referat. Det gör inte mig något, jag är inte mediekåt eller så, jag bara konstaterar det med en viss förvåning.

Vad har det då handlat om, för er som varit nyfikna och intresserade men som bor utanför Correns spridningsområde. Ja, det är en härva av olika perspektiv och frågor så jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Mitt bloggande om ämbetsfrågan och de reaktioner det fick t ex här och här (läs gärna kommentarerna också, de säger en del) gjorde en person väldigt upprörd, varpå vederbörande tipsade en journalist på Corren om det hela. Journalisten började gräva vidare och blev allt mer förvånad och upprörd över vad hon hittade, och ville också att jag skulle kommentera saken. Eller sakerna. För vi rör oss på lite olika områden. Dels handlar det om relationen mellan prästerna i Söderköpings kontrakt. Om detta kan man läsa här och här. Men detta var inte anledningen till eller huvudärendet med mina blogginlägg. Jag skrev om tankar, åsikter och känslor jag haft länge, men som jag inte längre kunde tiga om efter reaktionerna som ovanstående ”nyheter” väckte på nätet. Alltså skrev jag.

Vad var då huvudärendet med mina inlägg? Med risk för att bli tjatig så handlade det om två saker. Dels efterfrågar jag mer stöd åt de prästvigda kvinnor som arbetar tillsammans med prästvigda män som inte accepterar 1958 års beslut, men som har rätt att ha denna hållning då andra regler gällde när de prästvigdes. Till detta hör också att man bör bli tydligare med vilka krav man trots allt kan ställa på dessa män.

Dels önskar jag att man ser över hur man kan täppa till de kryphål som vissa hävdar finns i kyrkoordningens formuleringar, som gör att kvinnoprästmotståndare fortfarande kan prästvigas och säga att de tolkade orden på ett annat sätt. Går inte detta kan vi lika gärna strunta i de reglerna. Detta tänker jag återkomma till i ett annat inlägg.

Samtidigt som de här artiklarna publicerades hade också vännen Jakob Carlander skrivit en debattartikel, om arbetsmiljön för kvinnor i Linköpings stift. Han skriver bl a ”De underliggande mönstren av lönesättning, organisation, manligt kompisskap, ledning och maktstrukturer leder till att kvinnors arbetsmiljö stagnerar”. (Corren 22/9) Idag kunde vi läsa en insändare som bekräftar Jakob Carlanders bild av stiftet. Tidigare har Jakob även skrivit en debattartikel i anslutning till ämnet i Kyrkans tidning. Biskop Martin Lind svarar i stora drag att han inte är chef, att han inte har mycket att säga till om, och att han beklagar att han inte kan göra mer.

Här vill jag delvis hålla med. En biskop är inte arbetsgivare för prästerna och kan inte alltid göra så många formella ingripanden. Men man kan göra mycket ändå. T ex vara tydlig offentligt med vad man anser, och att tydligt ge sitt stöd åt de kvinnor som arbetar i församlingar med "gamla" kvinnoprästmotståndare. Ett sådant stöd kan vara mer värt än disciplinåtgärder.

Martin Lind har gjort mycket bra under sina år som biskop och jag högaktar honom, han är ”min” biskop men på vissa områden brister det. Personligen har jag inte upplevt mycket av det stödet som jag här efterfrågar. Då frågan om kvinnoprästmotstånd kommer upp har ett återkommande svar varit, ”det är värre i Göteborgs stift”. Är det ett professionellt sätt att bemöta den som har ett problem? Säger vi till de sörjande vi möter, att det finns de som har det värre? Jag blir också ledsen när jag gång på gång hör honom säga att han själv tog initiativet till samtal med prästerna i Söderköpings kontrakt. Den bild jag har av det hela är att några av oss krävde att han skulle komma. Och resultatet av det mötet blev en uppgivenhet som fick vår församlingspedagog att skriva det brev till domkapitlet som tillsammans med andra händelser nu lett till att tre präster är kallade till samtal. Detta rapporterar Östnytt om här.

Det är en rejäl härva i Linköpings stift just nu, många olika perspektiv av en och samma fråga, och vi vet inte var det ska sluta, det behöver också komma upp på nationell nivå. Frågorna kommer att föras över till vår näste biskop (som jag hoppas också heter Martin). Det sorgliga är att många medlemmar kommer att lämna oss när de hör om vilka problem vi har. Men vi kan inte dölja problemen. Det finns det så många andra kyrkor som gör. Vi ska inte vara en ynklig kyrka, vi ska vara en modig kyrka.


För er som har tillgång till Correns papperstidning finns artiklarna att läsa 22/9, 23/9, 24/9 och 25/9.

Triumf, trötthet, och tystnad

Äsch, triumf är väl ett överdrivet uttryck, men tyckte det lät coolt med tre t-ord :-) Å andra sidan är det inte utan att första omgången av biskopsvalet lämnar en liten känsla av triumf efter sig. Min favorit Martin Modéus var den som fick flest röster av alla och går alltså vidare till nästa omgång. Det är nästan som melodifestivalen! Fast utan nakenchocker och de där tröttsamma mellansnacken. Kanske skulle vi ha ett green room vid rösträkningen nästa gång. Och låta Kristian Luuk eller Peter Jihde springa omkring och ställa meningslösa flåshurtiga frågor. Eller inte... I alla fall tycker jag fortfarande att vi borde ha en andra hearing. Men det är väl inget som hindrar att man bjuder in kandidaterna till en liten samtalskväll.

Om triumfen var tveksam så är tröttheten däremot alldeles uppenbar och verklig. Det har varit så mycket den sista tiden på alla plan. Det är väldigt stressigt att bara arbeta 50% så jag ser faktiskt fram emot att få gå upp på 75% nästa fredag. Som det är nu tycker jag att jag knappt hinner komma igång innan det är dags att gå hem igen. Och det är ju så roligt att jobba. Att vara präst. Igår mötte vi konfirmanderna för första gången och det kändes så bra. Det finns goda förutsättningar för ett härligt konfirmandår.

Och så var det tystnaden. Just nu skulle jag gärna gå in i tystnaden en vecka eller så, men alla ni som känner mig förstår ju hur omöjligt det skulle vara. Men på grund av allt som hänt så vore det skönt att bara stänga av ett tag.

En annan tystnad är den som följt på artiklarna i Corren igår och idag. Och det är inget jag på något sätt sörjer, tvärtom, men jag trodde nog att det skulle komma någon slags reaktion från de som har en annan uppfattning i frågan. Eller frågorna snarare. Fast å andra sidan har ju Corren valt att inte lägga ut artiklarna på nätet den här gången och då minskar onekligen spridningen, och reaktionerna fördröjs. En annan teori är att alla håller med mig, för den som tiger samtycker ju, eller hur? (Obs! Detta var ett skämt)

Jag vill dock passa på att tacka för alla glada tillrop jag fått via mail, SMS och facebook-kommentarer. Det värmer.

Jag antar att jag inom några dagar får anledning att återkomma till detta, och återigen förklara min poäng.

Gladast idag blev jag för ett uppmuntrande och stöttande mail från delvis oväntat håll. Så jag får nog lägga till ett fjärde t, t som i tacksamhet.

13.00

Idag gäller det. 13.00 får vi det preliminära valresultatet, och vilka namn jag hoppas på det har jag skrivit så många gånger så det behöver inte upprepas. Men en är stiftsadjunkt i Stockholm och en är domprost i Linköping :-)

För övrigt kommer jag inte befinna mig i närheten av en dator på hela dagen. Tidigast i kväll kan jag skriva om biskopsvalet, men också svara på eventuella reaktioner på Correns artiklar.

Tally ho!

Valtider 3

Hur kunde det bli så här? Det är en vanlig reaktion efter valet i söndags. Besvikelse, sorg och ilska över resultatet, men också inspiration till att kämpa vidare och göra det bästa av den situation som är.

Jag undrar över vilka känslor resultatet av nästa val kommer att väcka. Valet på torsdag, första men gissningsvis inte enda valomgången i biskopsvalet i Linköpings stift.

Jag har ju mina favoriter, Modéus och Lundborg, där jag tror att båda kan bli lika bra men jag tror liksom att det blir lite ”roligare” med Modéus. Men framför allt tror jag det kan vara nyttigt med någon som kommer utifrån, som inte redan är involverad på olika sätt i stiftet. Det vore bra, på många sätt, inte minst för de anställda på stiftskansliet som lätt glöms bort i diskussionerna inför biskopsvalet.
På torsdag sker alltså valet, och jag tror inte att någon kandidat får mer än 50% av rösterna. Måtte då åtminstone någon av mina favoriter gå vidare. Oavsett hur det blir får vi be att vi får en klok, närvarande, modig och tydlig biskop som kan vara en god andlig ledare för kyrkan i vårt stift.

Jag läste att man i Visby stift planerar ha en extra hearing med de två återstående kandidaterna om det blir en andra valomgång. Det tycker jag verkar vara en mycket klok idé. Så borde vi ha gjort i Linköping också, då skulle kandidaterna verkligen få utrymme att visa vilka de är, och vad de vill. Den första (och i vårt fall enda) hearingen blev jag lite besviken på. Frågorna var ganska givna, och svaren i de allra flesta fall lika självklara, allmänna och uppenbara. Det brände sällan till. Jag hade hoppats att Annika Borg skulle ha kunnat pressat kandidaterna lite mer, med följdfrågor och genom att problematisera både frågor och svar. Corren påstod i sin rubrik att kandidaterna hade grillats, men det var väl en överdrift, en del blev knappt ens upptinade.

Visst gav de flesta ett allmänt trevligt intryck, men som min kloka vän brukar säga, med ett halländskt talesätt: Man kan inte ha grisen i köket bara för att han är snäll.

Valtider 2

(Detta inlägg handlar om resultatet i riksdagsvalet och inget annat. Det rymmer inga åsikter om Svenska kyrkan eller liknande, så ni som hoppades på det kan sluta läsa nu.)

Idag handlar det mesta i media om valet, och mest uppmärksammat verkar det vara att SD kommer in i riksdagen, och inte bara där.

Det är beklämmande på många sätt. Och det är inte SD i sig som är det mest beklämmande utan att så många svenskar har valt att lägga sin röst på dem.

För några månader sedan hörde jag en utfrågning av en SD-politiker i länet och det var så sorgligt för han hade verkligen inget att komma med. Inga argument, bara svammel. Men droppen var väl ändå valfilmen med pensionären och kvinnorna i burka. Det är så märkligt att ett parti som ständigt beklagar att de blir dömda som rasister, väljer att uttrycka sig på det viset.

Men hela valrörelsen har präglats av dilemmat att om vi har en demokrati så måste den gälla alla partier på samma villkor. Det går inte att släppa in vissa partier men stänga ute andra från skolorna. Och på samma sätt får vi hantera resultatet. Ikväll läser jag rubriker om att det hålls demonstrationer mot att SD får plats i riksdagen. Men det kan vi inte protestera mot, det vore att protestera mot demokratin. Däremot kan vi och ska vi protestera mot SD, mot deras politik och värderingar. (Om vi nu inte tillhör de sex procent som röstade på dem) Och det är väl detta demonstrationerna går ut på, det är bara att rubriksättarna inte kan formulera sig.

Valresultatet kan vi inte göra något åt. Nu handlar det om att kämpa vidare så att deras makt inte blir större.

Så föräldrar: Diskutera värderingar, människosyn och demokrati med era barn och ungdomar, vid köksbordet, på sängkanten, när tonåringarnas kompisar kommer med tveksamma tryck på sina t-shirtar. Var en pinsam morsa eller farsa!

Samtala om människovärdet vid förmiddagsfikat på arbetet, på kräftskivan (innan ni blir allt för dragna) på fotbollsklubbens styrelsemöte ja överallt. Protestera när någon ger uttryck för rasistiska eller förnedrande åsikter. Våga säga emot. Våga visa vad du står för. Våga diskutera.

Det är en pinsam och sorglig historia att så många svenskar röstar på detta parti. Det är ett misslyckande, men det går att vända ett misslyckande till en seger. Det har hänt förr.

Sköna söndag...

Ja, så tänkte jag när jag vaknade i morse, glad över att två morgnar i rad fått bestämma själv när jag skulle gå upp utan att behöva lurva upp kvart över sex och slå på Bolibompa. Annars är det ju mer regel än undantag att barnen sover som små grisar när man ska upp och iväg till jobb och dagis, men när man väl är ledig då vaknar de i ottan. Nåväl, jag tassade upp och tänkte att det nog skulle bli en rätt bra dag.

Ett par timmar senare är läget ett helt annat. Lagom stressad efter att tvååringen skrikit sig igenom hela frukosten för att han inte fick ha sina bilar på frukostbordet, är det hög tid att byta om och ge sig iväg till kyrkan. Och då inträffar söndagsmorgonens mysterium. Det slår aldrig fel! Vem är det som smyger sig in och lägger en massa trasiga nylonstrumpor i min byrålåda? Jag köper nya hela tiden, ändå drar jag på det ena paret efter det andra med hål och maskor i. Och inte nog med det. Den dag jag behöver svarta strumpor, finns det bara ljusa i lådan, och tvärtom. Slutligen hittar jag ändå ett par hela, som jag ålar mig i, och sen på med kjolen. Ritsch, ja det var dragkedjan där då ja. Finns det någon kvinna (eller man, jag är inte fördomsfull på det sättet) som kan tipsa mig om var man kan köpa tåliga, hållbara strumpor som inte går sönder för minsta lilla, utan som kanske till och med klarar av att man kommer i närheten av alla kardborreband på barnens kläder?

Till slut kom jag iväg, hel och ren, och resan gick bra utan några vilda djur på vägen. När jag träffade gudstjänstgruppen häromkvällen var det ju annars rena viltsafarit, till och med en älg på vägen. En jättehärlig gudstjänst blev det med en engagerad gudstjänstgrupp, kraftfull sång av barnkören, och förbön för både riksdagsval och biskopsval.

Hem och städa, mysa med barnen, ta emot en kompis till S, middag med maken. Hann till och med ta en promenad i solen (ja faktiskt lyste solen hela tiden trots det synnerligen omväxlande väder som råder). Sen var det dags för klädbyte igen och iväg till kyrkan för konfirmandupptakt. Visst har vi det motigt i församlingen med den katastrofala ekonomin och annat, men vi är också riktigt bra på en del saker, och konfirmandupptakten är riktigt, riktigt bra.

Hem igen, lagom till nattning av barnen, och lite kvällsmat framför TV:n och valvakan. Resultatet verkar lovande så här långt, bortsett från SD:s resultat.

Det blev ändå en ganska skön söndag. Om det bara inte vore för ÅFF:s förlust mot Göteborg.

Om du ska födas får du krysta själv

Jag fick tidningen Amos tillsammans med Kyrkans tidning förra veckan. Bläddrade igenom den utan större intresse. Men så kom jag till näst sista sidan, och där fanns den. Bob Hanssons fantastiska krönika. Jag tycker att den är så klockren. Här ryms mycket av mindfulness, acceptans och livsvisdom. Se verkligheten som den är. Bli chaufför i ditt eget liv.

Eftersom jag själv inte orkade skriva in hela texten har jag klippt in den från en annan blogg. Tack du okände bloggare.

Läs och njut

Det finns människor som väntar på imorgon. Människor som inte helt litar på att de fötts, som om de inte är helt nöjda med sin första födsel utan väntar på en andra, en ny.

Människor som från kylskåpet plockar ner vykortet "den här dagen är den första dagen på resten av dit liv" och ersätter det med sitt eget handskrivna. "det är nog någon annan dag som är första dagen."

Jag minns en flickvän från min ungdom. Hon sa att hon ville ha en damcykel, en begagnad lilamålad och på denna skulle hon sedan färdas omkring. Men inte än. Utan sen, när hon inte var så kort. Problemet var bara att hon aldrig skulle bli längre, hon var redan färdigväxt. Dessutom skulle hon måla tavlor. Hemma låg dukar, staffli och oljetuber och väntade. Men inte än. Utan sen. Sen när hon en dag skulle vakna upp som den människa hon ännu inte var.

Hon väntade på sin andra födsel.

Jag tror på andra födslar. Flest födslar på slutet vinner.

Men till skillnad från den första födseln är det inget som sker automatiskt, det räcker inte att livmoderligga ihoprullad och sörpla navelsträng. I den andra födseln är det inte någon annans vagina man pressas fram ur. Men ur sin egen.

Det är alltså man själv som måste krysta.

Man själv som måste bära smärtan.

Det finns människor som inte tror att de är värda sina drömmar i nuvarande skick. De inväntar uppgradering, först då ska de ge sig till världen och så där härliga. Människor som tror att man först är begagnad och sedan blir ny.

Det finns människor som ser mot den jord de fötts och är säkra på att de skickats till helt fel adress, de är främlingar och det är ingen idé att sätta igång förrän de hamnat rätt. När de ser sig själva i spegeln ser de inte livet, utan en tom längtande behållare som väntar på liv. Som om reinkarnationen inte helt fungerade, kroppen kom men själen blev lite försenad.

Det finns människor som väntar på imorgon. Jag själv var en sådan som en gång hade en klar och tydlig dröm. Jag ville bli poet, jag hade till sist efter åtta års skrivande fått ihop mitt första bokmanus.

Jag la ner det i ett kuvert, skrev förlagets namn i tydligt blått bläck.

Sedan låg det kuvertet i elva månader på mitt skrivbord. Det var alls ingen plan, att jag dessa 332 dagar skulle "glömma" att lägga det på lådan.

Men jag var ju bara en outbildad slarvig spoling. Jag var ju en sån som ville bli poet, inte en sån som var det...

Och alla dessa som vill ha barn men som inte är "redo". Och sedan kommer ett barn ändå och de inser att "redo" är inget man blir, det är något man gör sig. För det mesta i efterhand.

Alla påbörjar sina nya liv som främlingar. Varje förändring som kommer ske i ditt liv, kommer att öppna upp för en ny plats för ditt liv - och på denna plats är du nykomling.

Och som nykomling är man osäker, denna osäkerhet kan man inte växa ifrån i förskott. Varje barn som tar sitt första steg tar ett snubblande steg. Är de då inte redo? Borde de lägga sig ner och mogna lite till, så att de kan resa sig upp och dansa över golvet som fullvuxna dansörer? Tänk om jag som liten krabat varit lika idiotisk då som jag sedan kom att bli, "nej, jag reser mig inte, de kommer skratta... Jag lär mig gå genom att ligga kvar istället."

En idioti det krävs många års utbildning att tro på.

I dag är du inte en sådan människa som dansar på bordet. Men det enda du behöver göra för att bli det, är att med stapplande steg kliva upp på det där bordet och börja bugga, det spelar ingen roll hur livrädd, nervös och bortkommen du är när du gör det. För sen, när du kliver ner, då är du en sådan människa som dansar på bordet. Det där med bordet är en metafor. Det är inte bordet, utan drömmen, som förvandlar dig från passagerare till chaufför. Och det minsta man är skyldig sina drömmar, är att tro på dem.

- Bob Hansson, Amos #4 2010

Jaha, nej men, då så...

Jag känner mig ganska klar med det här nu, fast jag vet att det kommer att komma nya stormbyar. Har inget mer att tillägga för närvarande, och är tämligen ointresserad av vad som skrivs om mig och mina åsikter även om några vänner rapporterar till mig då och då.

Jag var arg, frustrerad och till viss del uppgiven och skrev av mig, precis som jag skriver av mig glädje, tacksamhet och annat ibland. Jag hade ingen som helst ambition att argumentera för att övertyga någon att ändra sig. Jag är inte så dum att jag tror det är möjligt i den här frågan. Att det skulle spridas var jag mycket väl medveten om, men det var inte mitt mål. Att det väckt reaktioner är mer av en bonus, och faktum är att jag är tacksam för vissa av reaktionerna.

Jag ångrar ingenting. Jo, förresten. En sak ångrar jag, och det är jag inte ensam om. Vi som var med borde ha anmält och offentliggjort de bedrövliga kommentarerna direkt när de kom. Men vi var nog förstummade av häpnad, och i det längsta trodde vi att vi skulle kunna hantera det mer internt. Vi försökte men det var ett misstag.

Nu är bollen satt i rullning och vi får se var det slutar. Själv har jag trevligare saker att ägna mig åt. Det finns annat som gör mig arg, glad och förvånad, annat som är viktigt för mig att skriva om, annat som engagerar mig. Kanske återvänder jag till ämnet, kanske inte. Men min blogg ska fortsätta vara en vardagsblogg, öppen för alla som vill läsa, där jag skriver om stort och smått precis som så många uppmuntrat mig att göra.

Jag vet att jag kommer att bli tvungen att fortsätta kommentera den här historien, inte så mycket på bloggen som i andra sammanhang, och det är inget som jag varken skräms av eller längtar efter. Allt har inte kommit i dagen ännu men det är bara att ta det som det kommer.

Jag skräms inte till tystnad. Föraktet säger mer om dem som uttalar det än om mig.

Små händer?

Egentligen behöver jag väl inte lägga på någon mer ved på brasan, det finns andra som kommer att göra det inom några dagar. (Nyfiken?) Men jag har ju inte så mycket annat för mig. Idag är jag ledig. Det vill säga jag arbetar inte, får ingen lön utan går omkring här hemma och är präst så där i största allmänhet. Imorgon däremot ska jag arbeta. Och fira gudstjänst med min församling. Det är ett fantastiskt arbete jag har! För er präster som hävdar att ni inte arbetar på söndagarna utan enbart firar gudstjänst (som om det är ens enda arbetsuppgift på söndagen) så förutsätter jag att ni inte heller tar ut någon lön, och absolut inte någon OB-ersättning. Men själv är jag tacksam över att få in lite pengar i slutet av månaden då jag har huslån som ska betalas och barn som behöver vinteroveraller. Bil och bensin ska jag också bekosta eftersom en stor del av min arbetstid går åt att förflytta mig mellan våra olika kyrkor och besöka församlingsborna runtom i byarna. Att köra 15 mil i tjänsten en helg är ingen ovanlighet, och kilometerersättningen täcker faktiskt inte så mycket.

Hur var det nu med de små händerna? Jo, ett av min brors favoritskämt lyder som följer: ”Har du små händer? Du har ju så svårt att fatta.” Som lillasyster fick jag ofta höra detta. Och av någon märklig anledning kom jag att tänka på det nu. Det är inte särskilt kul egentligen. Mer komiskt är det att mina opponenter inte riktigt greppat att jag på sätt och vis står på deras sida, eller åtminstone kapitulerar, inte inför dem, men inför återvändsgränden vi hamnat i. Jag hävdar ju, när jag är på det humöret, att eftersom de tydligen alltid kommer att kunna smita in bakvägen så kan vi lika gärna öppna dörren för dem.

Ett annat alternativ har broder Gregorius på sin blogg.

Ibland uttrycker han sig lite väl hårt, men så skriver han ju också under cover. Och hans ilska är oftast mycket befogad. Nu delar vi på skurarna av förakt, han och jag.

Trevlig helg!

Hur kommer man på idén?

Torsdagar och lördagar är de bästa "Corren-dagarna", för då är det bra bilagor att läsa. Det är en höjdpunkt på veckan när Corren Bostad kommer på torsdagarna. Det är dessutom ett tecken på att det snart är helg. Bostadsbilagan är myspysig med kåserierna om "helggubben" tipsen om galna, roliga och fiffiga prylar. Idag nådde man nya nivåer av galenskap med detta:



Vad det är? Nallar gjorda av navelludd!!!

Hur kommer man på idén? Tydligen har konstnären bett sina manliga vänner att samla ihop sitt navelludd och ge till henne så hon kan göra nallar av dem. Ja kära värld. På hemsidan kan man hitta andra märkliga saker t. ex. smycken av "human ivory", det vill säga av nagelklipp.

Man måste verkligen beundra människor som kommer på såna här saker.

Valtider

Idag har jag varit och röstat. Det blev ett svårt val mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Nävars, nog för att jag blivit idiotförklarad flera gånger om idag, men så illa är det ändå inte. Det var ett ganska enkelt val.

Det känns ju inte så märkvärdigt egentligen, några lappar i olika färger att stoppa i kuverten, kanske ett kryss någonstans (ja, jag satte faktiskt ett kryss) och sen är det klart. Man glömmer lätt hur stort det faktiskt är att vi lever i en väl fungerande demokrati. Det är alltför många människor i världen som inte gör det. Så om man inte ser något annat skäl att gå och rösta kan man göra det i tacksamhet över att det land vi lever i fungerar så bra som det faktiskt gör, även om det händer att vi gnäller och klagar. Ibland med all rätt.

Däremot är jag ingen valdagsromantiker, det är inte ett dugg viktigt för mig att man ska rösta en speciell dag. Kanske är det en generationsfråga, jag vet inte. Dessutom jobbar jag på söndag så då är det skönt att inte behöva ge sig iväg på ytterligare en grej. Jobbar förresten. Det finns de som förfasar sig över att jag har skrivit i min profil att jag arbetar som präst. Usch och fy, detta är uttryck för en simpel ämbetssyn. Man är präst. Punkt slut. Faktum är att jag oftast använder just det uttrycket, att jag är präst. Men ibland säger jag att jag arbetar som präst och för mig ligger det ingen som helst värdeskillnad, eller innehållsskillnad i de olika uttrycken. För mig är det självklart att jag är präst hela tiden även om jag inte arbetar hela tiden. Men har man inget bättre att komma med så kan man ju alltid märka ord… Och om man ska vara petig, vilket dessa personer tydligen tycker att man ska vara, så är det egentligen en bättre beskrivning att säga att man arbetar som präst, för det förutsätter ju att man är präst. Däremot är det inte alla som är präster som arbetar som det. Det finns präster som arbetar som lärare, reseledare, läkare, eller som inte arbetar alls.

Nåväl, nu kom jag visst bort från ämnet. Valtider var det ju jag skrev om. För det är ju inte bara riksdagsvalet som är på tapeten. Nästa torsdag väljer vi en ny biskop i Linköpings stift. Jag tycker nog att det valet känns lite mer spännande, i betydelsen ovisst. Och jag tippar att det kommer att krävas en andra valomgång, vilket innebär att det kommer att dröja tills mitten av oktober vem det blir som blir vår nya biskop. Vilka kommer att gå vidare månntro? Jag har ju min favorit, Martin Modéus, och om inte han går vidare så hoppas jag innerligt att Peter Lundborg gör det. Men vem det än blir av de fem tänkbara kandidaterna så ska det bli väldigt roligt att se vad det kommer att innebära, och jag önskar den personen allt gott i sitt uppdrag.

Små val och stora val, mina egna och våra gemensamma, alla handlar de om framtiden som vi får möta med nyfikenhet och förväntan.

Tack Dag!

Tack snälla Dag för att jag har fått mig ett gott skratt den här grå blåsiga dagen. När jag tittar i statistiken för min blogg ser jag att mängder av läsare hittat hit genom att googla på orden "en allmänt förvirrad och ganska vanlig person". Det är ju hur kul som helst. Och detta tack vare dig. Du vet hur man livar upp en medmänniska. Återigen, tack.

Jo,förresten, tack också för att du uppmärksammade mig på att mitt stjärntecken stod med i min profil. Det hade jag missat, men nu är det åtgärdat.

Ett förtydligande: Det är inkonsekvensen jag vill komma åt

(En del av det jag skriver här har jag tidigare skrivit på facebook, men då vissa av bloggens läsare inte använder sig av ”boka” så skriver jag det här också)

Då en del av de reaktioner jag på olika sätt har fått efter mitt förra inlägg tyder på att läsarna inte kan läsa innantill och/eller bara hör det de vill höra, får jag här komma med ett förtydligande. Eller två förtydliganden förresten.

1. Det är Svenska kyrkans inkonsekvens jag vill åt.

2. Att jag skriver detta har egentligen ingenting alls med förhållandena i Söderköpings kontrakt att göra. Detta är enbart en reaktion på den diskussion väckts då dessa förhållanden blivit uppmärksammade i tidningar och bloggar, m.m.

Förtydligande nummer två hoppas jag inte att jag behöver orda så mycket mer om. Men nummer ett vill jag beskriva så här.

Kyrkans företrädare på alla nivåer, så även jag, hävdar att man inte ska kunna prästvigas i Svenska kyrkan om man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster. Som stöd för detta har vi kyrkoordningens 31 kapitel, andra paragrafen punkt 5. Man är behörig att utöva uppdraget som präst om man bl a har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.

Men vad betyder detta egentligen? Kan vi använda denna punkt som stöd för vår uppfattning? Ja det är frågan. För de flesta, oavsett uppfattning i ämbetsfrågan, och oavsett när de har prästvigts, tjänstgör alldeles utmärkt tillsammans med andra i vigningstjänsten sådär till vardags. Det är i gudstjänstsammanhangen det bränner till. Kan man kräva att en manlig präst tjänstgör i en gudstjänst där också en kvinnlig präst tjänstgör? Hur hanterar vi de situationer där det inte sker så? Kan man kräva, eller åtminstone förvänta sig att en manlig präst deltar i nattvardsfirandet om en mässa leds av en kvinna? (För säkerhets skull målar vi upp ett scenario där det är oblater med rätt glutenhalt, vin med rätt alkoholhalt, och en fullständig högmässa enligt kyrkohandboken.) Hur hanterar vi de situationer där det inte sker så?

Om detta att ” i alla uppgifter tjänstgöra med andra oavsett deras kön”, inte betyder mer än vad som gäller på alla andra arbetsplatser och omfattas av svensk lag, så kan vi stryka detta avsnitt ur kyrkoordningen. För KO tar ju inte upp allt annat som gäller i svensk lag eftersom svensk lag självklart gäller i kyrkan. Sålunda får vi inte stjäla, döda, misshandla, köra för fort, klippa svansen av hundar o s v.

Man måste ju ha menat något mer när man skrev denna formulering. Vad menade man? Och håller det verkligen? Annars, bort med det och så hänvisar vi bara till svensk lag, och säger att det är ok att en manlig präst t.ex. tycker (och säger) att kvinnor är impotenta att förkunna Guds ord, och att en kvinnlig biskop inte kan viga någon till präst för eftersom hon är kvinna så kan inte Gud verka genom henne. Är det inte ok, så får vi komplettera kyrkoordningen med tydligare formuleringar.

Kommer man fram till att kyrkoordningen inte betyder mer än vad som redan står i vår lag då ska jag finna mig i det. Det är inkonsekvensen jag vill åt.

Vad jag önskar. Några tankar om sånt som snurrar runt just nu.

På vissa håll bloggas det för närvarande ganska mycket om händelser och företeelser i Linköpings stift. Nu känner jag efter perioder av ilska, sorg och uppgivenhet att jag måste skriva av mig.

Bakgrunden: En församlingspedagog, min arbetskamrat, skrev i våras ett brev till domkapitlet där hon beskrev hur präster i kontraktet känner sig missmodiga då samarbetet mellan präster på kontraktsnivå inte fungerar. Det är den gamla följeslagaren ämbetsfrågan som är på tapeten. Igen. Eller fortfarande kanske man ska säga. Det exempel församlingspedagogen tar upp i brevet är, något förenklat, att några av de manliga kollegorna inte tar emot nattvarden av sina kvinnliga kollegor. Hon vill att domkapitlet tar tag i frågan och gör klart vad som gäller.

Här har bloggarna gått igång. Man förfasar sig och tar till ord som nattvardstvång och DDR-fasoner. Man räknar upp en mängd skäl till varför en människa inte vill ta emot nattvarden vid ett speciellt tillfälle. Det kan t.ex. handla om att brödet är glutenfritt eller att vinet är alkoholfritt. (Detta tycker jag personligen är att göra Gud ganska liten, men visst, vi kan ha olika åsikter.) Andra skäl är att man anser att det är fel på gudstjänstordningen eller att man inte vill fira mässa för ofta. Men ingenstans i dessa listor skriver man det som alla vet, att ett av skälen också är att man inte accepterar ordningen med kvinnliga präster.

Nu är det inte bara nattvardsfrågan som är problemet i kontraktet. En av poängerna med att prästerna i ett kontrakt samlas till konvent, är att vi ska kunna föra teologiska samtal med varandra, kollegiala samtal präster emellan. Men eftersom vi kvinnor inte anses vara ”riktiga” präster av några av männen (detta har uttalats tydligt i vissa fall, inlindat i något fall och på ett förkastligt sätt i något fall) så känner vi oss ganska obekväma med att föra den typen av samtal. Om vi bara ska samtala teologer emellan så finns det andra teologer i våra församlingar som kan vara med. Poängen är ju att det är prästerna som möts. Eller präster och diakoner – vigningstjänsten. Men det faller om några av deltagarna inte godkänner de andras vigning. T. ex. om någon är vigd av en kvinnlig biskop vilket enligt dessa personer är en omöjlighet. Alltså har kontraktssamarbetet brutit samman och vi kommer inte vidare.

Men, och här kommer ett stort men. Detta är inte en fråga som enbart rör församlingarna i Söderköpings kontrakt. Det rör hela Svenska kyrkan, vi måste reda ut vad som egentligen gäller. Och därför blir det också aktuellt i samband med biskopsvalet i Linköping. Hur kommer den nya biskopen att hantera denna fråga i stiftet och i samarbetet med andra biskopar. (Detta berörde jag i bloggen häromdagen)

För vad betyder det egentligen att fullt ut samarbeta med kollegor av båda könen? Handlar det enbart om att på ett anständigt sätt förhålla sig till varandra på sin arbetsplats, att ge manliga och kvinnliga kollegor samma information, att inte särbehandla eller missgynna någon på grund av dennes kön? Så långt faller det under svensk lag, som samtliga biskopskandidater vid hearingen i Linköping hänvisade till. Om det bara gällde sådana frågor behöver vi inte gå till domkapitlet. Då finns det andra instanser i samhället att vända sig till. Men hur är det om en manlig präst vägrar att närvara vid en gudstjänst där en eller flera kvinnliga präster medverkar, liturgiskt klädda? Detta är vi många som har varit med om, och det har godkänts av kyrkoherdar och biskopar. Trots att det varit i sammanhang där det rått ”obligatorisk närvaro”. Kan man kalla detta arbetsvägran? Har någon sådan anmälan någonsin gjorts? Inte vad jag vet.

Jag tänker så här. Anledningen till att den som vill prästvigas numera måste skriva under att han eller hon är beredd att tjänstgöra med kollegor av båda könen, är naturligtvis att man hoppades att på så sätt bli av med de sk kvinnoprästmotståndarna på sikt. Att de helt krasst skulle dö ut och att det inte skulle vigas några nya. Men tolkningen av formuleringarna är uppenbarligen fri, och då tycker jag vi blir mer trovärdiga om vi stryker detta ur kyrkoordningen och inser att man får tycka vad man vill så länge man inte diskriminerar någon på ett sätt som faller under samma lagar som gäller på andra arbetsplatser. Jag tycker att det vore ett enormt nederlag, men det är så det fungerar idag.

Vad jag önskar är följande:

Att vi får en redogörelse för vad det verkligen innebär att ”i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”, så som man måste skriva under för att prästvigas.

Modigare kyrkoherdar som ser det som arbetsvägran och inte en trosfråga, om en präst vägrar att medverka i gudstjänst tillsammans med en kollega.

Modigare biskopar, som då och då frågar de kvinnliga präster som varje dag måste hantera detta, hur de faktiskt har det.

Modigare biskopar, som sätter hårt mot hårt gentemot de prästkandidater (och präster)som märkligt nog alltid uteblir vid mässor ledda av en kvinna. Jag är inte ute efter något nattvardstvång, det hela är en fråga om trovärdighet. Det finns kvinnor som leder mässor med glutenoblater och starkt vin och i enlighet med kyrkohandbokens ordning. Gå på en sådan mässa då och då, så behöver du inte bli misstänkliggjord, svårare än så är det väl inte?

Slutligen önskar jag att vi en gång för alla kan lägga denna fråga bakom oss. Kyrkan skadas av att detta pågår år efter år. Nu vill vi gå vidare.

Och för övrigt anser jag att Martin Modéus bör bli vår nästa biskop.

Stop all the clocks

Sonen tycker att jag ska byta batteri i hans klocka "för den går så långsamt". Själv önskar jag att vi kunde stanna alla klockor, stänga av tiden ibland. Livet går ju så fort.

En kvinna som biskop eller en biskop för kvinnor (och män) – vad är viktigast?

Vi ska som bekant välja biskop i Linköpings stift. Bara några dagar innan hearingen av kandidaterna fick Östgöta-Correspondenten nys om det brev som min arbetskamrat skrivit till domkapitlet, ett brev som handlar om det bekymmer vi har i vårt kontrakt, men också i vårt stift och i vår kyrka. I hennes brev handlar det mycket om manliga präster som inte tar emot nattvarden av kvinnliga kollegor. Detta har många bloggare och andra hakat upp sig på, men för oss som lever med denna fråga, handlar det om något mycket större. Om jag bara orkar ska jag blogga om det en annan dag. Men nu vill jag skriva om frågans betydelse i vårt biskopsval.

I kyrkovalet för några år sedan hade socialdemokraterna ”Ut med kvinnoprästmotståndarna” som sin paroll i kyrkovalet. Jag tyckte och tycker fortfarande att det var ganska dumt. Det kan inte vara den absolut viktigaste frågan. Men så var det. Därför kan man tänka sig att socialdemokraterna också lyfter fram den enda kvinnan bland biskopskandidaterna, Karin Burstrand. Även andra vill lägga sin röst på henne ”bara” för att hon är kvinna. För det första vore det ju oerhört sorgligt att få en tjänst, vilken som helst, på vilken arbetsplats som helst, ”bara” för att man är kvinna. För det andra är det inte säkert att en kvinna är den som bäst hanterar problem, i stiftet och i hela vår kyrka, som har med ämbetsfrågan att göra. Det handlar mycket mer om ledarskap och personlighet. Bara för att man är kvinna är man inte automatiskt lämpad att ta hand om detta.

Jag blev på många sätt positivt överraskad av Karin Burstrand på hearingen förra veckan. Jag tyckte att hon verkade trevlig, begåvad och eftertänksam, och tror att hon mycket väl skulle kunna vara en bra ledare. Men inte som biskop. Och inte i Linköpings stift. Anledningen är framför allt de svar hon gav när det kom till ämbetsfrågan. Då sa hon att saker som att ”vi måste hitta sätt att förhålla oss till varandra, vi måste kunna respektera varandra”. Har vi hört det förut? Vad innebär respekt kan man då fråga sig. Alldeles efter denna fråga gick man över till att prata om den ”teologiska spretigheten” som tydligen ska finnas i stiftet. Och nu kommer det. Här säger Burstrand att ”vi behöver inte tycka likadant, men målet är ändå att vi ska kunna mötas vid nattvardsbordet”.

Alltså, det är inget mål att de som är vigda till präster i kyrkan ska mötas vid nattvardsbordet, de ska bara ”förhålla sig och respektera varandra”. Men i andra sammanhang är det ett mål.

Här vill jag nu understryka ett par saker. Jag skriver alltså inte detta för att slå ner på en biskopskandidat, utan för att belysa problemet, belysa den vaghet som biskoparna i allmänhet uttrycker i frågan. Jag är inte heller ute efter något nattvardstvång så som en mängd bloggare på andra fronten verkar tro. Mer om detta en annan dag. Om jag orkar.

Vad vi behöver är nu en orädd biskop, som en gång för alla kan reda ut den här frågan och göra klart vad som gäller, även om det får till resultat att jag och mina kvinnliga kollegor får finna oss i situationen som den är. Vi behöver en biskop som vågar diskutera detta med sina biskopskollegor och finna en enhetlig linje i de frågor och situationer som uppstår kring olika ämbetssyn. Vi behöver en biskop som kan ta den här diskussionen utan att vara rädd för att stöta sig med gamla kompisar från förr, som inte är rädd för att göra sig obekväm i biskopsgänget.

Vi behöver en modig biskop. Och enligt mig behöver vi Martin Modéus.

Hur mycket ska man tåla?

Mitt hem är min borg. Men hemmets trygga murar kan inte skydda mig från angrepp. I mitt eget hem blir jag förolämpad varje gång jag stänger av DVD:n

Fulbloggen 3 Fyra nyanser av brunt (räcker inte till)

På sjuttiotalet var det inne med gillestuga. Enligt wikipedia är en gillestuga ett rum i källaren på en villa som används som ett enklare vardagsrum. På sjuttiotalet var det även inne med brunt. Brun är en trevlig färg. Ibland. I vissa sammanhang. Ibland är brunt bara för... brunt. Helt enkelt. I vårt sjuttiotalshus har vi en gillestuga. Den är brun. Väldigt mycket brun. På olika sätt. Så här ser den ut

.

Här har vi en brun heltäckningsmatta, bruna vävtapeter, bruna golv- och taklister, ett brunt soffbord, en brun bänk framför öppna spisen, en brun bar (!) och sist men verkligen inte minst en monstruöst ful och obekväm soffa i brunt mosaikmönster. (Jag vill här påpeka att soffan och soffbordet ingick i husköpet, men det ursäktar egentligen ingenting.) Detta rum skulle kunna vara hur trevligt som helst och verkligen kunna användas "som ett enklare vardagsrum", i synnerhet som vårt andra vardagsrum har skyltfönster ut mot gatan och jag är inte så lockad av att sitta och slösova framför tv:n till allmän beskådan. Men gillestugan är ju så fuuuul.

Mitt mål för denna höst är därför att måla om väggarna i en mindre brun nyans, köra soff-eländet till tippen och införskaffa en ny, som man dessutom kan sitta i. Jag tror att detta kan göra underverk. Nu återstår det att se om det blir verklighet, eller om det blir som med andra löften som avges så här i valtider.

Lycka

Jag är så löjligt lycklig idag, för jag har anmält sonen till simskola. Här i Åtvidaberg har det inte funnits någon simskola på länge, det har inte alltid ens funnits en öppen och fungerande simhall. Och allteftersom sonen blivit äldre har jag fått mer och mer ångest över att han inte börjat i simskola. Eftersom jag alltid går händelserna i förväg har jag sett hur han börjar skolan utan att kunna simma, och ju äldra han blir desto jobbigare skulle det ju vara för honom. Och det har faktiskt varit helt otänkbart för oss att köra hela vägen till Linköping för en halvtimmes plaskande på lördagförmiddagen. Jobbar man två helger av tre, eller kanske tre helger av fyra, då är man rädd om den lilla lediga tid man har.

Så kom glädjebudskapet häromveckan då det stod i tidningen att LASS, Linköpings allmänna simsällskap skulle börja driva simskola här. Och nu har jag anmält min stora kille till Sköldpaddsgruppen. Jag är så lycklig. Och han med.