Det råder lite bloggtorka nu. Det finns mycket att kommentera men jag finner ingen lust och inspiration till det. Till exempel skulle jag kunna skriva om imamen i Svenska kyrkan. Men det gör Annika Borg och Johanna Andersson så mycket bättre här. Eller så kunde jag naturligtvis skriva om jordbävningen och katastrofen i Japan. Men vad ska man skriva? Det är knappt man ens finner ord för att be. Om detta skriver Magnus Sundell så bra här. Veckans snackis är väl annars att en fotbollsspelare kommit ut och berättat att han är homosexuell. Ja, so what. Det intressanta är väl varför detta blir en så stor grej, men även det ämnet börjar bli uttjatat. Och socialdemokraterna har fortsatt leta efter en ny ledare. Ja lycka till, säger jag. Kanske en tankeställare för partiet att så många tackar nej. Det är väl något att fundera på. Själv skulle jag absolut inte vilja ha det uppdraget. Och apropå det har vi ju tagit emot vår nya biskop Martin Modéus i stiftet. Igår var det högtidlig mottagningsmässa, som jag tyckte var ganska seg, och sedan mingel. Men hur kan man bjuda in till ett mingel där folk inte får lov att prata med varandra? Och stressigt var det också. Nåväl, jag tror det kommer att bli jättebra med vår nya biskop men jag skulle inte vilja byta plats med honom för en dag.
Nej, ingenting av detta lockar mig till skrivande, men nåt ska jag väl ändå åstadkomma. Så jag tänkte uppehålla mig vid en liten "spaning" jag har gjort. Nämligen att allt fler av mina facebookvänner som är anställda i Svenska kyrkan, väljer att ha dubbla profiler på facebook. En privat och en "jobb-profil". Självklart är det upp till var och en hur man vill göra, och jag har inget emot att andra gör så, men för mig känns det jättekonstigt. Visst kan jag förstå en del av skälen till att man delar upp sig själv på det här viset, men inget av de skäl jag har hört, har övertygat mig om att det skulle vara nödvändigt.
Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle dela mig. Vilka skulle jag vara vän med privat, och vilka skulle jag vara vän med på min jobb-profil? Jag är Elisabeth, präst i Åtvid, tidigare präst i Landeryd, kusin, faster, klasskamrat från grundskolan, klasskamrat från gymnasiet, klasskamrat från folkhögskolan, kurskamrat från universitetet, kurskamrat från pastoralinstitutet, dagismamma, vän till en granne osv osv. Allt det här vävs ihop, det är det som är jag. Jag kan inte dela upp vilka statusuppdateringar som olika kategorier ska få se. Jag blir ledsen när någon bemött mig illa, jag blir tokarg på mina barn, jag kan våndas över arbetsuppgifter, jag kan bli galet glad över små larviga saker, jag gör små knasiga iakttagelser av tillvaron och allt detta delar jag med mig av utan att välja vem som får läsa. För jag tänker att allt detta är jag, och mina gamla klasskamrater som inte träffat mig på 20 år nog får en helt annan, och mera sann, bild av mig än den de tidigare hade när de läser detta, och likadant är det med mina gamla konfirmander, bekantas bekanta, och släktingar som jag sällan träffar. På så sätt blir min enda facebookprofil ett sätt för mig att vara mer mig själv.
Det vore spännande att höra hur andra tänker kring detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar