Jag suckar. Igen.

Kanske någon tror att jag suckar över att hon har gjort det igen. Prästen Ulla Karlson alltså. Hon har skrivit en artikel till, men det kommer väl inte fram så mycket nytt. Hon hävdar fortfarande att det inte finns någon fallen skapelse och då känns det inte riktigt som att vi kan nå varandra.

Men min suck var på ett mycket mera världsligt plan. Jag tittar ibland på aftonbladets hemsida. Inte för att få nyheter, det finns så många som rapporterar bättre, men för att få irriteras, häpna och skratta åt alla icke-nyheter som finns där. Idag fastnade jag för denna osannolika uppfinning.


En docka som ska ammas! Den kan göra sugljud och rapljud och blir allra mest nöjd om den ammas med hjälp av ett medföljande linne, med två "blommor" i brösthöjd som dockan kan suga på.

Ska man skratta eller gråta? Och ska man skratta eller gråta åt reaktionerna som den väcker? Som att dockan kommer att öka antalet tonårsgraviditeter!

Jag tycker att amning är något väldigt naturligt och är ganska bekymrad över att så många väljer bort amningen utan att ha några medicinska skäl till det. Jag tycker inte heller att man ska behöva dölja att man ammar, och finns det barn i närheten kan man ju förklara vad man gör. Och hur många barn har inte låtsats-ammat sina dockor? Men inte sjutton behöver man låtsas-bröst för det!

När jag var liten hade jag en docka som hette Lillen. Han ligger i en garderob här hemma. Han kunde kissa om man gav honom vatten i en nappflaska. Men det blev något stopp i systemet så det fungerade inte efter några år. Jag undrar, när kommer dockan som bajsar när man klämmer den på magen?

Uppdatering: Nu har en vän som är något mer insatt i dockvärlden än jag, upplyst mig om att bajsdockan redan finns. Men hallå!!!

Kvinnor, ni måste bli mer som apor!

Nu har jag läst makens eminenta facktidning Kollega igen. Som vanligt mycket läsvärd. I senaste numret fastnade jag för en text med rubriken Våga vara stor i orden, där Johanna Rovira skriver om vikten av att i rätt läge och på rätt sätt kunna haussa sig själv. "Bland våra nära släktingar aporna är det den apa som skriker högst och slår sig hårdast på bröstet som blir mest respekterad" skriver hon och menar att vill man komma någon vart måste man kunna tala för sig själv, ta för sig, och kanske till och med överdriva sina förtjänster. Det är väl i och för sig inget nytt, men det är ett intressant faktum, eftersom det också innebär att vissa personlighetstyper sällan kommer vidare i karriären hur kompetenta och lämpliga de än är. Det finns alltid någon annan som är bättre på att tala för sig. Och hur ofta har vi inte gått på den lätta?

Men så kommer den skarpaste iakttagelsen:

Självberömmet måste dock levereras med viss finess för att funka. Dessutom bör man vara man. Kvinnor som oblygt framhäver sina förtjänster har inte samma självklara framgång utan riskerar att bli betraktade som patetiska. En kvinna ska, enligt stadgarna i landet lagom, helst förminska sig själv och vänta på att en mentor ska bana vägen till toppen för henne. Vi ska duga, inte glänsa. Och absolut inte överglänsa.

Men om vi alltid ödmjukt står tillbaka och väntar på att mentorn på sin vita springare ska upptäcka vår begåvning, har vi egentligen försuttit rättigheten att vara bittra och besvikna över att våra löner är lägre och att jobbet gick till någon man med sämre meriter men med ett större ego.

Spot on! Vi ska duga, inte glänsa. Sällan har jag stött på en så klockren beskrivning. Och detta bekräftar också den bild jag börjar ana allt mer av när jag ser mig omkring i kyrkan. Du kommer ingen vart om du inte kan tala för dig, men du får inte heller vara en stark, tydlig och bestämd ledare. I alla fall inte om du är kvinna. Men detta ämne behöver nog få utrymme i ett eget inlägg framöver.

Tills vidare kan vi konstatera att det vi länge har vetat stämmer nämligen att männen är mer lika aporna än kvinnorna...

Låt gråten och klagan få stillna

Ikväll utsätter vi oss för prövning. Hastigt och inte ett dugg lustigt, har maken och jag bestämt att yngste sonen ska somna utan napp. Hans älskade nappe-nappe-nappe.



Barnmorskor och BVC-sköterskor tycker inte om napp. Nappen förstör barnets sugmönster så att det blir problem med amningen, heter det. Ve den förälder som smyger in en napp på BB! När jag låg på BB med äldste sonen uppmanade barnmorskan mig att ta hissen ner till apoteket och köpa en napp. Det säger något om hur läget var… Men inte hjälpte väl det. Efter ett par dagar ratade han nappen för all framtid. Han skrek. Och skrek. Och skrek. Men den som behövde mest tröst var nog jag. Efter några månader lugnade det sig. Så plötsligt, kanske var han 6-7 månader, började han suga på tummen i stället. Och som han har sugit på denna tumme. Men i somras, när han var fem och ett halvt år slutade han lika plötsligt som han började.

Lillebror har däremot varit en napp-kille från allra första början. Oftast har det dock varit begränsat till när han ska sova, men vissa perioder har han haft den eländiga proppen i munnen så fort han haft tillfälle. Nu är han ändå tre år och då känns det som att det börjar bli dags att lägga av, men eftersom han har ett sånt bedrövligt humör har vi väl inte tagit tag i det hela. Men i morse hade han tuggat sönder den andra nappen på bara ett par veckor och då får det vara nog, så ikväll blir det ingen napp. Och det hjälper inte hur han skriker för vi har ingen. Jag undrar hur detta ska gå. Det blir nog en lång kväll. Och återigen kommer jag vara tacksam att vi inte bor i lägenhet, utan har lite ”ljud-avstånd” till grannarna.

Det tidiga aprilskämtet

Jag kan inte riktigt släppa prästen Ulla som jag skrev om häromdagen, hon som tycker att det är så hemskt med synd och blod och Guds rena lamm. Jag blir fortfarande inte kvitt känslan att det måste vara ett skämt, att någon skrivit detta i hennes namn. Inte kan det vara på allvar? Nå, några reflektioner vill jag ändå göra, medan jag sitter och vaktar sonen i badkaret. För det första tänker jag (i min iver att trots allt göra en välvillig tolkning) att hon nog till viss del säger vad ganska många tycker, men att hon säger det på ett ovanligt märkligt, för att inte säga obegåvat sätt. För visst är det många präster och musiker som väjer för psalmer och bibeltexter med alltför mycket blod och syndiga människosläkten. Men ingen annan skulle väl drömma om att argumentera på det här viset. Själv kan jag önska att vi fick fler, inte ersättande utan kompletterande sätt att tala om synden. Men då krävs ju att vi först gör just det – talar om synden. Men en del av Ullas tankegångar kan man inte ens hur mycket man anstränger sig, förklara eller förstå. I vilken värld lever den som säger att det inte finns någon fallen skapelse???

För det andra blir jag som jag skrev tidigare, så trött när jag ser alla som så fort de möter en kvinna som uttrycker ”dålig” teologi, börjar harva på om att detta är ytterligare ett bevis på att kvinnor inte kan/ska/bör/får vara präster. Hur många män finns det inte som uttrycker lika ”dålig” teologi? Jag vet flera. Men de blir avfärdade som allmänna korkbollar, det är ingen som hävdar att deras åsikter och beteende är en anledning till att ifrågasätta alla prästvigda män.

Nu är Ulla i alla fall anmäld till domkapitlet, så får vi se vad som händer. Undrar förresten om det var några präster som kom en timme för sent till gudstjänsten igår. Det var väl förra året som en präst missade sommartiden och kom försent. Han blev också anmäld till domkapitlet men det blev ingen åtgärd som tur var.

Var hälsad, Herrens moder!

Jungfru Marie Bebådelsedag. Den största Maria-dagen på kyrkoåret. Då förväntas man som (ung) kvinnlig präst vara överlycklig över att få predika. Jag har varit ledig idag och har varit lycklig över det. (Hade jag varit i tjänst så hade jag också varit lycklig, men inte mer än någon annan söndag.) Men så har jag ju heller aldrig känt mig riktigt hemma bland de prästvigda kvinnor som betonar att det är just det de är. Prästvigda kvinnor. Jag är präst och jag är kvinna. Det ena varken förstärker eller försvagar det andra.

Maria. Nej, hur mycket jag än försöker så kan jag inte uppbåda några heta känslor inför henne. Jag tror på jungfrufödseln. Kan Gud skapa liv ur ingenting som han gjorde vid alltings början, så kan han väl skapa liv i en kvinnas kropp. Där finns ju förutsättningarna så att säga. Visst är Maria speciell, ingen har på samma sätt fått bära fram Kristus i världen som hon. Ingen har stått Jesus så fysiskt nära som hon. Hennes uppdrag är verkligen unikt. Men jag har aldrig känt att hon och jag skulle ha någon särskilt connection bara för att vi är kvinnor, och jag har aldrig tänkt att det är något speciellt med att predika på hennes dagar.

Men ok, under mina graviditeter har jag varit synnerligen gravid när jag förberett julottepredikningarna, och nog tänkte jag väl en del på hur Maria hade det där jag satt med mina svullna ben och ett envist sparkande barn i magen. Precis som Maria fick jag föda min förstfödde son (och den andre också) långt ifrån mitt hem och mina släktingar. Precis som Maria hade jag ändå en man som varit med förr. Och nog har tanken slagit mig att om jag hade fött barn under samma omständigheter som Maria så hade jag inte överlevt mina förlossningar. (Ja, det hade ju bara blivit en då…) Men jag tror inte att predikningarna blev särskilt annorlunda de åren.

Nej någon flammande Mariafromhet har jag inte nått fram till. Men inte heller hör jag till dem som hävdar att Maria är så problematisk, att man som feminist inte kan se henne som förebild med hennes lydnad och hå och hej. De kan också vara ganska tröttsamma att lyssna till.

Kan inte Maria bara få vara Maria? Det får hon vara för mig i alla fall.

Dagens boktips: Men inte om det gäller din dotter

För ett tag sedan när jag var och handlade mat, hittade jag en korg med pocketböcker där man fick fyra stycken för 99 kr. Som hittat! Jag plockade på mig tre deckare av den typ jag vanligtvis läser, men så skulle jag ha en fjärde bok. Det fanns ingen som riktig tilltalade mig (därav utförsäljningen?) men till slut bestämde jag mig. Det blev Men inte om det gäller din dotter av Jan Guillou. Jag läste nog inte så noga på baksidan utan tänkte väl bara vara lite wild and crazy och chansa. När jag väl började läsa insåg jag att det ju var en historia om Carl Hamilton, eller snarare en fortsättning och en avslutning på Guillous serie om den makalöse superhjälten. Och jag blev helt fast. Det visade sig vara en jättespännande historia, och jag ville inte att den skulle ta slut samtidigt som jag naturligtvis var nyfiken på upplösningen. Det är något visst med hjältesagor. Men här kombineras den också med typisk Guillou-kritik av både det ena och det andra. Vill du ha lite mysig spänning så är den här boken absolut att rekommendera. Själv måste jag nu enligt mitt varannanboksprojekt läsa någon typ av facklitteratur härnäst, men så fort jag klarat av det ska jag kasta mig över Madame Terror som jag hittade här hemma i bokhyllan. Visserligen utspelar den sig före Men inte om det gäller din dotter, men det ska jag nog överleva. Det knäppa är bara att när jag läser om Hamilton så ser jag hela tiden Peter Stormare framför mig. Fast hellre det än Peter Haber...

Beklämmande

I detta inlägg skriver jag om vad två präster enligt media gjort och sagt. Min huvudsakliga poäng är inte att kritisera kollegor, utan det som fick mig att skriva är hur händelserna har kommenterats på nätet. Dock tycker jag att båda "fallen" är anmärkningsvärda.

Ja, nu kan jag inte tiga längre, jag bara måste kommentera detta med prästen som inte kom till julottan med hänvisning till arbetstidslagstiftningen, för han hade jobbat så mycket på julaftonen. Ack. Jag suckar och tar mig för pannan. För det första är hela händelsen bisarr. Prästen i fråga måste haft hur lång tid som helst på sig att ifrågasätta schemat och tillsammans med kyrkoherde och ev övriga präster komma överens om en lösning. Man kan väl för sjutton inte bara låta bli att gå till en gudstjänst som man ansvarar för, oavsett när på dygnet den infaller? Känner karln inget som helst ansvar för församlingen? Jag blir ilsk bara jag tänker på det.

För det andra blir jag beklämd över de kommentarer som uttalas om händelsen på diverse bloggar och tidningars hemsidor. För istället för att bara konstatera att prästen har gjort sig skyldig till arbetsvägran och uppvisat ett märkligt beteende, så börjar de gamla kvarnarna mala på. Man ifrågasätter vem som överhuvudtaget har rätt att varna och kritisera prästen ifråga, och då kommer naturligtvis det tröttsamma tjatet om rättsosäkerheten i Svenska kyrkan. Har vi hört det förut? Och så beklagar man sig över dagens präster som minsann inte förstår att de inte har ett jobb, vilket som helst. Nej det är sannerligen inte som många andra jobb. Man är präst hela tiden också när man inte är i tjänst och det medför vissa förpliktelser. Men likväl gäller arbetstidslagen (som är mer tillåtande än man många gånger tror) även för alla som är anställda i Svenska kyrkan och oftast är det inga som helst problem. Problemet som jag har mött är istället att många inte klarar av att ta ansvar för sin arbetstid, utan bara lägger på det ena efter det andra och så står man plötsligt och beklagar sig över att man har 50 timmars "övertid".

Som präst kan man inte förvänta sig att man arbetar strikt 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan och har två lediga dagar varje vecka. Ibland blir det mer, ibland blir det mindre. Men det brukar jämna ut sig i slutändan och jag har sällan svårt att planera så att det blir ca 160 timmar och 8 lediga dagar på en fyraveckorsperiod. Det är ett ansvar, men innebär också en frihet att kunna ta en längre lunch om jag jobbar på kvällen, eller ta ledigt en förmiddag om något har tagit längre tid än jag planerat för då jag skrivit mitt schema.

Personligen skulle jag inte kunna göra ett bra arbete om jag förväntades ha både midnattsmässa och julotta, och jag tror inte att en kyrkoherde kan begära att någon ska tjänstgöra på det viset. Därför är den här händelsen så obegriplig, man måste ju ha diskuterat helgens tjänstgöring i förväg. Om prästen då har gått med på det hela kan han inte plötsligt ändra sig mitt i natten. (Som vanligt har jag bara tillgång till de tidningsartiklar jag funnit på nätet, kanske finns det fler faktorer som kan förklara det inträffade)

Sedan bara måste jag skriva något om prästen Ulla Karlsson som skrivit en helt osannolik debattartikel på Kyrkans tidnings hemsida. Läs själv. Hennes inlägg är så uppåt väggarna att jag först var tvungen att kolla att Aspeboda församling verkligen finns, och att det och också finns en präst vid namn Ulla där. Det fanns det. Det har naturligtvis kommit en ofantlig mängd kommentarer till hennes artikel och tyvärr drar en del av skribenterna slutsatsen att så här går det när kvinnor får bli präster. Då vill jag bara skrika NEEEEJ, jag tycker INTE som Ulla!!! Snälla, dra oss inte alla över en kam. Men sedan fick jag en jätteläskig tanke. Tänk om någon diktade ihop något helgalet och skickade in till Kyrkans tidning i mitt namn. Hur skulle jag kunna bevisa att det inte var jag som hade skrivit det? Tänk om Ulla är utsatt för en komplott, ett ondskefullt tilltag? Nej, så kan det förstås inte vara, för synden finns ju inte. Enligt Ulla.

Dagens boktips: Härskarteknik

För ett par år sedan, under föräldraledigheten, köpte jag en bok som var väldigt intressant men som jag aldrig riktigt kom igenom. Dels var det svårt att få sitta ifred och läsa, dels tror jag att jag fastnade i Milleniumtrilogin och så blev boken liggande. Men jag har varit väldigt sugen på att läsa den och komma till slutet, och nu blev det dags som en del av mitt lilla bokprojekt. Boken heter Härskarteknik och är skriven av Elaine Bergqvist.



Härskarteknik - vad tänker du när du hör det ordet? Ja jag tänkte nog själv att det här mest var feministsnack om hur de otäcka männen osynliggör och förtrycker stackars kvinnor. Och så tänkte jag att jag skulle få lära mig ett antal dräpande svar att platta till dessa män med. Nej, så var det väl inte riktigt, men åt det hållet ska jag nog erkänna att mina tankar gick. Men den här boken visar att härskarteknik är ett begrepp som rymmer så otroligt mycket mer. Och den utgår ifrån ett par huvdteser. För det första att de som använder härskartekniker ofta gör det omedvetet. Eftersom de är omedvetna om sitt beteende är det ingen poäng med att bemöta dem med ett dräpande svar, det skulle bara göra dem förvirrade och inte leda till förändring. Slutligen, eftersom de härskare du möter är omedvetna om att de är härskare, kan du också misstänka att du själv är en härskare ibland fast du kanske inte vet om det. Det sista är ju inte så kul att höra, men just detta gör att boken är viktig. Läsaren lär sig att upptäcka olika slags härskartekniker - både sådana man möter och sådana man praktiserar själv.

Ofta när man utsätts för en härskarteknik kan det vara frestande att antingen försvara sig eller attackera den andre, lite beroende på vilken metod det handlar om. Elaine Bergqvists råd är i stället att spegla situationen, helt enkelt berätta vad man ser och vad man upplever. På så sätt gör man härskaren medveten om vad hon/han gör, och många gånger kan det räcka för att det ska ske en förändring. Och om det råkar vara en medveten härskare dröjer det nog innnan vederbörande praktiserar samma fula knep igen, efter att ha blivit avslöjad.

På ett roligt och tydligt sätt beskriver Elaine Bergqvist olika slags härskartekniker, nämligen projiceringsmetoden, komplimangmetoden, stereotypmetoden, uteslutningsmetoden, hierarkimetoden, tidsmetoden och självförvållad härskarteknik. Du kommer att känna igen varenda en!

Mitrornas mästare

Knappt har vi hunnit ta emot vår nya biskop i Linköpings stift innan det är biskopsval i mitt "andra stift" - Göteborg. Igår var det den första valomgången och det blev väldigt jämnt i täten. Staffan Grenstedt fick 350 röster och Per Eckerdal fick 336 röster, och därmed blir det alltså en andra valomgång i slutet av månaden. Om de båda kandidaterna vet jag egentligen inte särskilt mycket. Eckerdal har varit aktuell i flera biskopsval, och vad jag har hört så har han väl förlorat pga att det då funnits starkare kandidater. Man har alltså inte valt bort honom av någon särskild anledning, utan man har helt enkelt valt någon annan. Grenstedt verkade vara något av en överraskning i nomineringsvalet och det är ju alltid trevligt eftersom det oftast är samma namn som cirkulerar gång efter annan. Om honom vet jag verkligen ingenting utöver det som gått att läsa sig till. Däremot har jag förstått att han varit den kandidat som de "konservativa", de "högkyrkliga" och försvararna av "klassisk kristen tro" har förespråkat. Efter nomineringsvalet beskrevs han av somliga företrädare för dessa grupper som det minst dåliga alternativet, eller som den enda som överhuvudtaget gick att rösta på. Utifrån det kan man möjligen tänka sig att de som vill ha honom redan har gett honom sin röst, och att de flesta som nu måste rösta på någon annan i den andra omgången, kommer att rösta på Eckerdal istället. Vad vet jag. Det är i alla fall min gissning.

Men jag tänkte att istället för en andra valomgång nu när det var så oerhört jämnt, så kunde man avgöra det hela med en nattduell, av samma sort som har funnits i TV-programmet Mästarnas mästare. Där har ju två deltagare fått stå under natten och väntat på att ett av flera svärd som hängts upp på en lina, ska ramla ner och den som fångar det fallande svärdet vinner. Kunde man inte göra likadant fast med kräklor. Den som fångar kräklan får mitran och stiftet.

Ondska - kamp - seger

Idag fick jag av en ren händelse upp ögonen för en ondska där våld, hat, makt och en bedrövlig kvinnosyn möts.

Det handlar om Sydafrika, och om det som på engelska heter corrective rape. Män som våldtar homosexuella kvinnor för att "bota" dem. Det är så vidrigt att jag mår illa bara jag tänker på det.

Läs mer om detta här:

IRIN Africa | SOUTH AFRICA: Activism makes inroads on "corrective rape" | South Africa | Gender Issues | Human Rights

'Corrective Rape': Fighting a South African Scourge

Visst är det lätt att sitta här i Sverige och tycka att vi är så upplysta och fina som har kommit så långt att vi, åtminstone i vår lagstiftning, inte gör skillnad på människor beroende på deras sexuella läggning. Även i vårt samhälle finns det ju individer och grupper, som anser att homosexuella kan botas och grupper som vill ge stöd åt homosexuella för att de inte ska leva ut sin homosexualitet. Det är en historia för sig. Men nu är det inte fråga om något som utspelar sig bland "oupplysta vildar på landsbygden", utan i Kapstaden. Och det finns ingen som helst ursäkt för detta. En våldtäkt är en våldtäkt, och kan aldrig, aldrig, aldrig, rättfärdigas. Dessa kvinnor blir skadade för livet, inte sällan begår de självmord. Hur kan man överhuvudtaget få idén att de skulle bli sugna på sex med en man, efter att en man våldtagit dem?

Men nu kommer vi till det hoppfulla. I slutet av förra året startade ett upprop på nätet för att påverka Sydafrikas regering att göra något åt problemet. Tidigare har regeringen inte visat något intresse för detta. Men igår träffade några engagerade själar representanter för regeringen och fick löfte om att man ska arbeta hårdare när det gäller hatbrott mot homosexuella. Läs mer om mötet här:

Ondskan i världen är stor. Men människors förmåga att tillsammans kämpa mot den, är större.

Halvhjärtat

Om man, som jag, behöver gå ner ca tio kg men bara klarar av att hålla en halv diet, borde man inte åtminstone gå ner fem kg då? För jag har inga som helst problem med High Fat-biten i LCHF-dieten...

Multipla personligheter

Det råder lite bloggtorka nu. Det finns mycket att kommentera men jag finner ingen lust och inspiration till det. Till exempel skulle jag kunna skriva om imamen i Svenska kyrkan. Men det gör Annika Borg och Johanna Andersson så mycket bättre här. Eller så kunde jag naturligtvis skriva om jordbävningen och katastrofen i Japan. Men vad ska man skriva? Det är knappt man ens finner ord för att be. Om detta skriver Magnus Sundell så bra här. Veckans snackis är väl annars att en fotbollsspelare kommit ut och berättat att han är homosexuell. Ja, so what. Det intressanta är väl varför detta blir en så stor grej, men även det ämnet börjar bli uttjatat. Och socialdemokraterna har fortsatt leta efter en ny ledare. Ja lycka till, säger jag. Kanske en tankeställare för partiet att så många tackar nej. Det är väl något att fundera på. Själv skulle jag absolut inte vilja ha det uppdraget. Och apropå det har vi ju tagit emot vår nya biskop Martin Modéus i stiftet. Igår var det högtidlig mottagningsmässa, som jag tyckte var ganska seg, och sedan mingel. Men hur kan man bjuda in till ett mingel där folk inte får lov att prata med varandra? Och stressigt var det också. Nåväl, jag tror det kommer att bli jättebra med vår nya biskop men jag skulle inte vilja byta plats med honom för en dag.

Nej, ingenting av detta lockar mig till skrivande, men nåt ska jag väl ändå åstadkomma. Så jag tänkte uppehålla mig vid en liten "spaning" jag har gjort. Nämligen att allt fler av mina facebookvänner som är anställda i Svenska kyrkan, väljer att ha dubbla profiler på facebook. En privat och en "jobb-profil". Självklart är det upp till var och en hur man vill göra, och jag har inget emot att andra gör så, men för mig känns det jättekonstigt. Visst kan jag förstå en del av skälen till att man delar upp sig själv på det här viset, men inget av de skäl jag har hört, har övertygat mig om att det skulle vara nödvändigt.

Jag vet helt enkelt inte hur jag skulle dela mig. Vilka skulle jag vara vän med privat, och vilka skulle jag vara vän med på min jobb-profil? Jag är Elisabeth, präst i Åtvid, tidigare präst i Landeryd, kusin, faster, klasskamrat från grundskolan, klasskamrat från gymnasiet, klasskamrat från folkhögskolan, kurskamrat från universitetet, kurskamrat från pastoralinstitutet, dagismamma, vän till en granne osv osv. Allt det här vävs ihop, det är det som är jag. Jag kan inte dela upp vilka statusuppdateringar som olika kategorier ska få se. Jag blir ledsen när någon bemött mig illa, jag blir tokarg på mina barn, jag kan våndas över arbetsuppgifter, jag kan bli galet glad över små larviga saker, jag gör små knasiga iakttagelser av tillvaron och allt detta delar jag med mig av utan att välja vem som får läsa. För jag tänker att allt detta är jag, och mina gamla klasskamrater som inte träffat mig på 20 år nog får en helt annan, och mera sann, bild av mig än den de tidigare hade när de läser detta, och likadant är det med mina gamla konfirmander, bekantas bekanta, och släktingar som jag sällan träffar. På så sätt blir min enda facebookprofil ett sätt för mig att vara mer mig själv.

Det vore spännande att höra hur andra tänker kring detta.

Hur bra får en dag bli?

Vissa dagar är bara så underbart härliga att det nästan är löjligt. Om någon träffade mig för första gången idag, så skulle vederbörande nog tro att jag gick på nåt uppåttjack, men det här har bara varit en sån där alltigenom bra dag.

Äntligen var barnen friska och kunde vara på dagis. Bara en sån sak! Inte så att jag inte vill ha dem hemma, men nu har vi skavt på varandra väldigt länge, de behövde träffa andra barn och andra vuxna.

Så åkte vi på konvent och jag tycker att det blev väldigt bra samtal och en god stämning. Och äntligen ett konvent som verkligen kändes meningsfullt. Och god mat fick vi också=)

Väl hemma igen var det snart dags för konfirmander och vi har nog de roligaste, mysigaste och bästa konfirmanderna man kan ha. Men oj vad de var pratglada under andakten! Sedan skulle de dramatisera en bibeltext och jag har sällan skrattat så mycket. Kom till Åtvids gamla kyrka på söndag så får ni se en härlig dramatisering av GT-texten.

Sedan ett Easy line-pass på Hälsofabriken. Så himla skönt det var!!! Den senaste tiden har jag inta haft möjlighet att träna varken där eller här hemma pga att barnen varit sjuka så det var efterlängtat. Det är tråkigt att jag inte har möjlighet att gå på fler pass för jag mår så bra av det. Men jag får väl vara glad för de gånger det trots allt funkar.

Väl hemma uppstod ett oväntat och ovanligt bra samtal vid diskbänken med maken och tonåringen, om allt och ingenting. Hur ofta händer det?

Och nu fick jag mail från en av mina gamla konfirmander som tackar för hjälpen med en uppgift till skolan.

Ja sådär har det varit hela dagen, en höjdardag. Så alla ni som tycker att jag verkar sur och gnällig kan härmed se att det finns andra sidor av mig.

Tjohej och godnatt, imorgon är jag kanske mitt gamla vanliga ilskna jag igen.

Konvent

Idag har vi haft konvent i Söderköpings ökända kontrakt. Goda samtal, många skratt och olika åsikter. Bästa konventet nånsin! Bara så att ni vet.

Tankar den 8 mars

Idag hade jag tänkt skriva ett inlägg under rubriken "Snacka går ju". Det skulle handla om föreningen Forum för prästvigda kvinnor, en sammanslutning som gör mig allt mer förbryllad. Men jag tänker att det vore att vanhedra den internationella kvinnodagen att ägna sådana frågor någon större uppmärksamhet och låter ovanstående rader tala för sig själv.

Istället vill jag ägna detta inlägg åt de frågor som gör att den här dagen behövs. Visst kan vi skojfriskt säga grattis till alla kvinnor idag, eller säga hurra för alla fantastiska och underbara tjejer. Sådana inlägg översvämmar idag facebook. I tidningen lyfter man fram en massa framgångsrika kvinnor för att visa att kvinnor faktiskt kan, och så bekräftar man normen och uppfattningen att kvinnor inte kan.

Mitt inlägg idag sker nu i form av länkar som visar varför denna dag behövs och varför vi behöver uppmärksamma kvinnors livsvillkor varje dag.

Först en tankeväckande film



Den säger mycket om vad internationella kvinnodagen kan betyda i vår del av världen.

Men i vårt samhälle där det ses som en mänsklig rättighet att få barn, och vi kvinnor känner oss kränkta om vår förlossning inte blir precis som vi tänkt oss, bör vi också uppmärksamma hur det ser ut för en stor del av världens kvinnor. Varje minut dör en kvinna i samband med graviditet eller förlossning. 99% av dessa dödsfall sker i utvecklingsländerna. En organisation som arbetar med dessa frågor är White Ribbon Alliance Här är en film som den svenska delen av organisationen gjorde till Mors dag förra året.



Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete (som det fortfarande heter) gör naturligtvis också mycket för kvinnor runt om i världen. Idag vill jag lyfta fram det projekt som en grupp ungdomar i församlingen har valt att engagera sig i och samlar pengar till.

Bekämpar människohandel med trovärdighet - Svenska kyrkan - Internationellt arbete

Ny liturgisk utrustning

Vid den tiden utgick en förordning... nej inte bara en, plötsligt höll samhället på att svämma över av påbud och instruktioner. Nu måste vi skriva handlingsplaner, riktlinjer, verksamheten ska dokumenteras och kvalitetssäkras. Vem tror vi att vi lurar? Vi kan inte handlingsplana bort det oförutsägbara så att tillvaron bara flyter på utan att vi behöver agera med vårt sunda förnuft som grund. Vi förlorar oss i navelskåderi, vi ältar, formulerar, skriver ner, bearbetar, reflekterar och under tiden försummas våra plikter. Jag är inte alls emot att man ibland stannar upp och funderar på vad man gör och om det kan göras på ett annat sätt. Men det känns som att man bygger upp en falsk trygghet. Har vi bara kvalitetssäkrat oss, och dokumenterat och skrivit en handlingsplan så kommer vi klara allt.

Det här gäller i kyrkan, i kommuner och på en mängd platser.
På en förskola glömde man ett barn ute i snön när man gick in. "Vi måste se över våra rutiner" blev kommentaren efteråt. Ja hur vore det om man räknade ungarna när man kom in. Nej, det räcker nog inte. Vi måste vika en halv dag och skriva ner hur vi ska gå till väga när vi går ut och när vi går in. Sedan ska all personal utbildas och bli certifierade barnräknare.

Socialstyrelsen kräver att förskolornas hygienrutiner dokumenteras. Man måste skriva ner att man ska tvätta händerna efter att ha bytt blöja, eller att man inte ska snyta två barn med samma papper.

Och så var det det här med kök och matlagning. Kommunen har krävt fullständiga genomgångar och dokumentationer kring hur mat hanteras. EU-regler hänvisar man till. Maten får inte samsas hur som helst på hyllorna i kylskåpet. Tomater får inte umgås med korv. Smör får inte serveras direkt ur paketet, utan ska läggas upp i små skålar och det som inte går åt ska kastas. Diskar gör man på ett ställe, sköljer grönsaker på ett annat och tvättar händerna på ett tredje. Och glöm för allt i världen inte att ha handskar och hårnät på dig! Vi har frivilliga medarbetare som hjälper till att ordna fika till olika grupper i församlingen ibland, och som är livrädda att det ska komma "arga gubbar" för att de gjort något fel i köket.

Nu väntar jag bara på att miljöinspektörerna ska dundra in i kyrkan. I fortsättningen måste prästen under offertoriepsalmen innan nattvardens bröd och vin hanteras, gå ut och tvätta händerna, ta på sig handskar, hårnät, och förkläde. Kanske engångsmässhakar i plast? Nattvardskalken ska vi bara inte tala om. Nu får det bli särkalkar a la fluortanten. Och om det inte går att ordna ett separat diskrum i kyrkan, så får det bli engångskalkar.

Så mina vänner, här är den nya liturgiska utrustningen.


Den piffiga lilla skärmen på hättan kan vi ju ha i de olika liturgiska färgerna.

Vi är vad vi heter

Svenska kyrkans internationella arbete bedrivs på en rad olika sätt. Det handlar om akut katastrofhjälp och om långsiktiga projekt för att bekämpa svält och fattigdom, om att värna om mänskliga rättigheter och mycket annat. Men det handlar också om samverkan och utbyte med andra kyrkor runt om i världen. Många av oss känner sedan uppväxten till Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. De båda organisationerna slogs härom året ihop till en enda och fick namnet Hela världen Svenska kyrkans internationella arbete. Det där med Hela världen har vad jag har märkt inte använts så mycket i tal, men loggan har synts överallt. Personligen har jag tyckt att det varit svårt att säga att kollekten går till Hela världen, utan har i stället använt begreppet Svenska kyrkans internationella arbete. Det säger ju vad det är. Vi är vad vi heter.

Sedan drygt ett år tillbaka är Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, en del av ACT-alliansen, ett globalt nätverk där namnet står för Action by Churches Together. Det ger möjligheter till ett effektivt samarbete med lokala organisationer. Så långt är allt väl. Men nu vill man byta namn så att det i stället heter Svenska kyrkan ACT, eller Svenska kyrkan ACT-alliance. (Läs mer om detta här)Det är enligt mig helt uppåt väggarna. Dels eftersom namnet inte talar om vad det gäller, dels eftersom Svenska kyrkans internationella arbete är mer än vad som ryms inom ACT.

Jag förstår inte varför vi inte kan fortsätta använda ACT-loggan som vi redan gör, och använda den i internationella kontakter, men här hemma använda det mer beskrivande begreppet Svenska kyrkans internationella arbete. Men sista ordet är inte sagt. Frågan är het och diskuteras på många håll, bland annat i Facebookgruppen "Vi som vill att det ska heta Svenska kyrkans internationella arbete." Jag hoppas att nämnden för internationell mission och diakoni backar och tänker över beslutet en gång till.

Livsvisdom, uppdaterad

Jag frågade sonen om han ville ha lite tårta. Det fanns lite kvar från hans födelsedag. Som väntat tackade han ja. Och så kom en sån där klockren kommentar, en av alla hans självklarheter: "Mamma, saker som inte är nyttiga, de är väldigt goda."

Ack ja, min son. Jag vet. Jag vet det alltför väl.



Uppdatering:
När vi åt makaroner till kvällsmat frågade samma son. "Mamma, är makaroner nyttiga?" Jag visste inte riktigt hur han menade så jag svarade diplomatiskt "Ja, lite" "Ja,jag tyckte väl att de smakade lite konstigt" kontrade han då. Han har verkligen förmågan att dra logiska slutsatser.

God bless you, my friend!

Nu har vi vinkat av vår kära biskop Martin. I två dagar har det varit ett stort avskedsparty, med mycket bra föredrag och tänkvärd underhållning men framför allt gemenskap, goda samtal och glada möten. Alltsammans avslutades idag med mässa i Linköpings underbara domkyrka, där Martin fick lägga ifrån sig sin kräkla, sin mitra och sitt biskopskors. Nu lämnar han, rent fysiskt, stiftet för att bli ”pensionist” men minnet av honom och allt han gjort kommer finnas kvar ibland oss och jag tror att vi också kommer finnas kvar i hans tankar.

Jag minns så väl den allra första gången jag träffade Martin. Jag blev såld direkt. ”Om jag blir präst ska han vara min biskop” förkunnade jag bestämt. Och så blev det. Även om den där första ”förälskelsen” bleknade och jag fick en mer nyanserad bild av honom, så har jag varit stolt, glad och tacksam över att han varit min biskop och över att jag har fått vigas och formas av honom. Jag har inte alltid tyckt som honom, men jag har alltid tyckt om honom.

Nu får vi se fram emot vår nästa biskop Martin som vigs på söndag. Välkommen!