Boktips: Samtal med barn och ungdomar



Att blogga om boktips är verkligen att hålla bloggen vid liv med konstgjord andning. Men eftersom det jag helst skulle vilja skriva om (pepparkaksgubbar, adventssamlingar och disneyfigurer) inte går att resonera om på ett vuxet sätt och utan att få en svans av vardagsrasister som fyller kommentarsfälten så får jag välja den här vägen istället. Och det är inte illa vill jag säga, för den här boken är så himla bra och jag är väldigt uppfylld av den.

 

Boken heter Samtal med barn och ungdomar - Erfarenheter från arbetet på BRIS och är skriven av Petter Iwarsson. Jag vill rekommendera den till alla som i sitt arbete eller i någon form av föreningsliv möter barn och ungdomar. Det gäller oss som arbetar i kyrkan, lärare, idrottsledare med flera. Men poängen med boken, eller en av poängerna, är att det faktiskt gäller många fler än oss som alldeles uppenbart har samtal med barn mer eller mindre regelbundet. För, som Iwarsson skriver. även om det är tomt så det ekar omkring många barn, så är det inte så för alla. Det finns väldigt ofta någon eller några vuxna i barnets närhet som kan fungera som bollplank eller avlastning för barnet. Det kanske inte är fröken elle skolsköterskan. Det kanske är mattanten eller skolvaktmästaren, skolbusschauffören, en kompis mamma, judotränaren, bibliotekarien, en granne... Ja det kan vara vem som helst som utan särskild utbildning eller något mottagningsrum kan fungera som en klok och viktig människa för barnet när tillvaron blir krånglig. För alla oss, ja framför allt för oss som inte är professionella "samtalare" är den här boken en guldgruva. Och ju mer jag har läst i den här boken desto klarare har det blivit för mig att klokheterna den rymmer inte bara gäller vid samtal med barn och ungdomar, utan även med vuxna, om än förutsättningarna är något annorlunda. Kort sagt, detta är en kanonbra bok om samtal!

 

 

 

 

Bokens utgångspunkt är en salutogen ram till samtal, alltså att fokus i samtalen ligger på det som fungerar, det friska och starka, för att därur finna kraft och möjlighet att hantera det som är svårt. Teorin om KASAM - Känsla Av SAMmanhang ligger här till grund med begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet som nycklar till hur vi kan hantera motgångar i livet. Vidare går Iwarsson igenom ett stort antal funktioner med samtal. Dessa är att:

• Möjliggöra berättande
• Bidra till struktur
• Normalisera
• Informera
• Bekräfta
• Se barnets resurser och möjligheter
• Se resurser och möjligheter i barnets närhet
• Handla
• Avlasta och härbärgera
• Skapa gränser och ramar
• Förmedla hopp

Ett samtal rör sig naturligtvis ofta inom flera av de här områdena. Det kan vara viktigt att identifiera dem om man efter ett samtal känner sig missnöjd med att man inte kunde göra mer för barnet/den vuxne man mött. Men i de allra flesta fall kan vi ju inte, oavsett vem det är vi samtalar med, lösa den personens problem, eller trolla bort det som är jobbigt. Men genom att till exempel möjliggöra berättande, bekräfta och se resurser och möjligheter kan vi hjälpa den vi möter att komma vidare. Att förmedla hopp och hjälpa till att se möjligheter till förändring är därför oändligt viktigt, viktigare än att komma med färdiga lösningar.

 

Jag tänker att om man bara ska läsa en enda bok om samtal så är det denna, för den är enkel att förstå och proppfull av kloka råd oavsett om man samtalar med barn eller vuxna.

 

 



Att tala om det skamliga

Ja alla talar med varandra. Några talar om nåt riktigt viktigt, men det är mycket snack också.

Den här snygga låten med The Real Group kom jag att tänka på idag. För det pratas ju så mycket. Om så mycket. Och så finns det sånt man inte pratar om. Faktiskt finns det väldigt mycket man inte pratar om. Jobbiga saker. Riktiga hemligheter. Men det här inlägget ska inte handla om sådant, utan om något så banalt som städning. Och ni som följer mig på facebook vet nu vad som komma skall, men här vill jag faktiskt utveckla det lilla utbrott jag fick häromdagen, i ett format som bättre lämpar sig för utvecklingar och invecklingar.

Jag skrev redan förra året om att vi har RUT-städning. Nu har jag fått anledning att skriva om det igen. För jag har tänkt vidare. Bakgrunden är nu att det uppdagades att folk snackade om vår städning. Och det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att tala om vad som helst med vem som helst. Men det som störde mig i det här läget är att jag vet (varför jag vet är alltför invecklat för att beskriva här) att det handlade om uttryck för avund, snålhet, nyfikenhet och rent skitsnack. DET stör mig. Men det stör mig också, ja ännu mer, att det ska vara så fruktansvärt skamligt att betala någon för att städa.

För jag vet (väldigt vad mycket jag vet idag) att det är många som inte vågar berätta att de har RUT-städning. Jag vet också att det är många som verkligen vill skaffa det, men som inte vågar av rädsla för vad folk ska tycka och säga. (Alla talar med varandra...) Och jag vet att det är många som uttalar sig föraktfullt om de som har RUT-städning.

Men hallå, liksom, det är 2012, detta är något som är legaliserat av staten, det skapar jobb, folk är nöjda och glada, undersökningar visar att det minsann inte alls bara är de välbeställda som utnyttjar RUT-avdraget. Hur kan det vara så himla känsligt? Vad är det för avunds- och skitsnackssamhälle vi har egentligen? Nej, jag är inte förvånad. Jag är förbannad.

Med en grov generalisering vill jag hävda att många svenskar gärna uttnyttjar systemet. Vi är bra på att nosa reda på rättigheter, men skyldigheter är det lite si och så med. Det finns många som är experter på hur man kan klämma ur staten så mycket bidrag som möjligt. Sorgligt nog är det många som verkligen skulle behöva dessa bidrag, som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att ansöka om det. De är för stolta för det. Men nog har vi alla hört hur man skryter om sitt nya uterum, joråsåatt och med ROT-avdrag blev det ju inte så farligt, frugan och jag står ju för halva huset var så det blir ju dubbelt ROT höhöhö. Känner ni testosteronet dallra i luften?

Tänk vad bra. Men RUT. Att det ska komma någon att städa?!? Jaha du, så du är för fin för att ta hand om din egen skit (autentiskt citat) Här går tydligen gränsen för vad man får pumpa staten på. Och då har jag noterat att flera av de män som pratat om detta, inte direkt sliter ihjäl sig på hushållsarbete.  Och varför sitter kvinnor (med god ekonomi) och gnäller över att det är så jobbigt med hushållsarbetet, samtidigt som de snackar skit om oss som har RUT. Kan det vara så att det är någon gammal unken kvinnosyn som ligger och skvalpar här? För nog ska väl en riktig kvinna kunna städa sitt hus? På fredag ska man städa, det gör varenda tant.

Nej det gör inte jag. På fredag kommer jag hem och njuter av mitt rena hem. Jag är glad och myser med mina barn. Och jag talar med stolthet om den skamliga städningen. För kanske lyckas jag befria någon annan från skammen, så att hon eller han också kan bli lite gladare.

Kristi kropp har aids

Imorgon, den första december, är det världsaidsdagen. En sån där jobbig dag då vi blir påminda om hur mycket elände det finns i världen. En sån där viktig dag, då vi kan sprida kunskap och lyfta fram de glömda frågorna, de glömda och gömda medmänniskorna. För kunskap behövs. Och inte bara i den del av världen där aids har svept bort en hel generation, utan också här i vårt eget land, där påfallande många inte vet hur HIV sprids. Och som i så många andra frågor föder okunskap fördomar, och fördomar föder förtryck, diskriminering och förakt. Så låt oss söka kunskap och sprida kunskap – och verka för en mänskligare värld där vi ryms också med våra sår och skador.

Så här skriver Sofia Oreland, handläggare för hiv och teologi på Svenska kyrkans internationella avdelning, på Svenska kyrkans hemsida.

 

Kristi kropp har Aids:

Där finns den unga zimbabwiska kvinnan som är döende i aids, men som av familjen göms undan varje gång någon kommer på besök. Man skäms.

Eller den danske mannen som tappat tilliten till människor och Gud efter det att hans älskade smittade honom med aids.

Där finns också den tanzaniske man som var otrogen en gång och som nu smittat sin fru och sitt ännu ofödda barn.

De har alla aids. De är alla delar av Kristi kropp. 

När Paulus pratar om ”en enda kropp” är det troligen för att stärka gemenskapen i församlingar som kämpar med inre konflikter. Men också för att stärka gemenskapen för att man ska klara det yttre trycket; förföljelsen och utsattheten för att man är kristen.

När uttrycket Kristi kropp har aids myntades var det för att synliggöra att en stor del av den kristna kyrkan idag lever med hiv och aids. Uttrycket är också en uppmaning och en utmaning för oss alla att tänka och agera inklusivt. Många som lever med hiv och aids vittnar om att själva stigmatiseringen och diskrimineringen man drabbas av kan vara tyngre att bära än själva sjukdomen. Många är rädda för att testa sig. Och om man testar sig och det visar sig att man är smittad är många rädda för att berätta för omgivningen. Vågar man berätta så erfar många att de stigmatiseras eller till och med exkluderas ur olika gemenskaper; familjen, vänkretsen, församlingen. Många stigmatiserar också sig själva och upplever skuld och skam. Uttrycket ”Kristi kropp har aids” utmanar oss att agera annorlunda, att tänka och agera inklusivt, både vad gäller andra och oss själva. Vi hör till.

Uttrycket ”Kristi kropp har aids” kan också få oss att tänka vidare:

Kristi kropp är sårbar.

Kristi kropp har cancer.
Kristi kropp har misshandlats.
Kristi kropp har parkinson.
Kristi kropp har ångest.
Kristi kropp har kronisk värk.
Kristi kropp har utnyttjats sexuellt.
Osv.

Sårbarheten förenar oss människor och gör oss sant mänskliga. Djupast sett till jämlikar.

Sårbarheten förenar oss kristna i tron på att Gud möter oss just där i sårbarheten och utsattheten. Mitt i sårbarheten blir vi burna av hoppet. Eller så som Paulus skriver till Efesierna: ”Vi är kallade till ett och samma hopp.” (Efesierbrevet 4:1-6)

Låt oss be:

Livets Gud, ge oss mod att våga möta vår egen sårbarhet

så att vi också vågar möta andras.
Gör så att sårbarheten blir något som förenar oss människor
med varandra och med dig, snarare än något som särskiljer.
Hjälp oss att skapa församlingsgemenskaper som är så trygga
att vi där vågar lyfta fram också det skambelagda, tabubelagda,
det som upplevs som hotfullt, så att vi kan läka.
Du Gud, som är en ovanligt mänsklig Gud, möt oss med din välsignelse.



På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa mer om Världsaidsdagen 2012. Där finns tips om hur man kan arbeta med de här frågorna i konfirmand- och ungdomsgrupper, vilket är jätteviktigt eftersom många ungdomar idag har mycket dålig kunskap om HIV och aids. Och här kan man också ladda ner Elisabeth Ohlson Wallins fina utställning South Africa Via Dolorosa med bilder och texter.

Ni kan sluta leta nu.

Man ska dela med sig av sitt överflöd har jag hört. Vad passar då bättre än att jag, de hoppande grodornas mästare, delar med mig av mina pinsamheter. Så idag bjuder jag på en sådan. Det är alldeles gratis. Skratta med mig, åt mig eller inte alls. Det är ett fritt land.

Allhelgonahelgen är förbi, en fin helg i vår kyrkas tradition. Själv hade jag fem gudstjänster under helgen och jag ska erkänna att när vi kom fram till den femte så var jag på ett mänskligt sätt lite trött på att förkunna hoppet. (Nej, självklart tröttnar man aldrig på det, det är ju bland det finaste man kan göra, men det är precis som med kejsar Augustus och hans skattskrivning. Den står mig upp i halsen när man har läst julevangeliet på julens alla gudstjänster och andakter.)

Nåväl, vi firade en fin gudstjänst igår kväll och till slut var det i stort sett bara Vår fader och Välsignelsen kvar. När vi firar gudstjänster utan agenda brukar jag säga något i stil med "vi ber tillsammans Vår fader och vi finner bönen allra längst bak i psalmboken". Igår drabbades jag dock av ett större hjärnsläpp och hör mig själv säga "vi ber den bön som Jesus har lärt oss och vi finner Vår fader längst bak i psalmboken". Japp. Där sitter han. Längst  bak i psalmboken och säger inte flaska.

Jag drabbades av sedvanligt fnissanfall och bad ansträngt Herrens bön. Sedan kände jag att jag behövde förklara mig. Då insåg jag att ingen annan hade lagt märke till min knäppa formulering. Det gjorde mig nästan lite besviken. Jag vet att jag själv hade fått svälja tungan, typ, om jag hade suttit i bänken och hört prästen säga något sånt. Well, that's me.

Idag har jag till allas stora lättnad haft ledig dag.

Hur har jag överlevt tidigare?

Jag var ledig förra veckan och ledigheten tillbringades hos mina föräldrar. Sådana vistelser brukar innebära en rågat mått av veckotidningsläsning. Inte av Se & Hör-typ utan mer Året Runt och Land. Det är så underbart med Året Runt, varje nummer är likadant, samma standarduppsättning av reportage och artiklar. Och så naturligtvis höjdpunkten: Våra bästa tips. För en bloggare är detta en outsinlig källa till inspiration och jag vet, jag vet, Jonas Gardell gjorde stora nummer av detta som ståuppare på åttiotalet så jag är inte ett dugg originell. Men nu är det 2012 and here we go.

Vi börjar med ett tips för bokhyllan.

Vill du spara dina pocketböcker, hela och dammfria? Gör som jag och lägg dem i gamla VHS-filmfodral! En normal pocketbok passar inuti dem. Se bara till att ta bort plastpiggarna på insidan. Har du inga egna filmfodral hittar du dem ofta på loppisar och prylmarknader.

Hmm. Här har vi verkligen lösningen på ett problem jag inte visste fanns. Hela poängen med att köpa pocket är väl att man inte bryr sig så mycket om hur den ser ut. Eller? Man vill åt innehållet för så lite pengar som möjligt. Jag köper inte pocket för att ha något snyggt i bokhyllan. Men tydligen är det ett problem att de blir dammiga och fula. Alltså ska jag gå på loppis, köpa gamla VHS-filmer, kasta filmen, skära bort plastpiggarna med risk för liv och lem (?) och sedan lägga in boken. För man vill ju absolut fylla sina bokhyllor med gamla VHS-fodral. De är så snygga och lustigt nog blir de inte dammiga. Jag undrar bara hur jag ska hitta rätt bok sedan. Eller ska jag göra fina omslag och etiketter och pula ner i plastfickan på VHS-fodralet. Detta tål att tänkas på. Kära läsare, det blir inget bloggande mer den närmaste tiden. Jag måste gå på loppis och handla fodral och sedan blir det pyssel med detta hela vintern. Dessutom måste jag köpa nya bokhyllor för fodralen tar ju mycket större plats än böckerna gör.

Vi går raskt vidare. Hur jobbigt är det inte att stå i duschen med balsam i håret som inte ska sköljas ur med en gång? Ja, jag vet inte - mitt korta hår behöver inget balsam, men tydligen är Anna-Greta djupt besvärad av detta. Lyckligtvis är hon en påhittig kvinna som funnit på råd, och hon är inte sämre än att hon delar med sig:

När jag duschar tvättar jag håret först. Sedan tar jag i hårbalsam, sätter på mig en duschmössa och låter balsamet verka medan jag duschar färdigt. Sedan är det bara att skölja ur.

Yes!!! Äntligen får jag användning för min gamla duschmössa som legat hemma hos föräldrarna sedan jag gick på lågstadiet. På den tiden, i början av 80-talet,  skulle man ha duschmössa på vintern. Jag har kanske varit ouppmärksam, men jag tror inte att duschmössan är ett obligatorium i barnens gympapåsar idag. Så här kommer jag alltså se ut i fortsättningen:



Tant Berta redo för duschen.

Slutligen har Ulla ett tips som kan vara helt livsavgörande.

För att inte förväxla mediciner i likartade förpackningar och flaskor, märker jag med permanent tuschpenna ut vad de ska användas till. Öra, mage, eksem, blodtryck, öga osv.

Jag vet inte vad Ulla handlar på för apotek men på mina mediciner står det redan vad de är bra för. Ulla kanske är väldigt konstnärlig av sig så att hon målar en blodtrycksmätare på blodtrycksmedicinen. Själv skulle jag på sin höjd kunna måla ett öga på mina ögondroppar. Betydligt knivigare vore det att illustrera medicinen jag fick i våras när jag fick problem med gallan. Och man kan ju bara gissa vad Ulla har ritat på sin makes förpackning med Viagra...

Boktips: Normalt?

Idag blir det boktips på bloggen. Ninnanananinna... Den här gången har jag läst David Eberhards bok Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser. Det är en bok jag varmt rekommenderar till alla som är intresserade av människor, samspel, och samhälle.

Jag gillar David Eberhard. Han är klok, lite lagom arg och så vågar han säga saker som man inte "får" säga. Han är absolut som det lilla barnet i Kejsarens nya kläder, när han "avslöjar" det uppenbara. Andra tycker att han är förfärlig just för att han ifrågasätter sådant som blivit sanningar i vårt samhälle och i vår tid.

I tidager böcker har Eberhard skrivit om svenska folket som trygghetsnarkomaner och om hur vi är världens mest lättkränkta folk. Han driver tanken att vi måste lära oss att tåla motgångar - det hör till livet. I den här boken drar han sina tankar ännu längre och kopplar dem till olika psykiatriska störningar och sjukdomar, och utgångspunkten är frågan om psykiatrin kan hållas ansvarig för olika "vansinnesdåd". Boken är en genomgång av de vanligaste psykiatriska diagnoserna, vad de beror på, hur de yttrar sig och hur de kan behandlas. Men det är också en genomgång av vad som inte är sjukt, och vad som inte är psykiatrins ansvar. Här stöter han sig säkert med många eftersom vi lever i ett samhälle där vi alltid vill att någon annan ska lösa våra problem och där ansvariga alltid ska ställas till svars för vad som än sker. Men faktum är att det är vi själva som har ansvar för vårt eget liv, ett liv som rymmer motgångar och obegripligheter.

Läs boken! Den borde vara kurslitteratur i gymnasiets psykologikurser. (Långt bättre än den bok och de teorier jag själv mötte som gymnasist) Och vill du läsa mer av Eberhard så möt honom i hela hans härliga rättframhet på www.davideberhard.se

Stoltare kan ingen vara

Nu invänder väl språkpolisen, där jag själv tjänstgör ibland, och säger att ordet stolt böjs med mer och mest. Men det skiter jag högaktningsfullt i just nu, för idag kan ingen vara stoltare än jag!

Det är rena ketchupeffekten här på bloggen, tre inlägg på en dag och alla på samma tema. Tjatigt? Ja men det är helt frivilligt att läsa. Och så här är det att vara diabetesmorsa - diabetesen snurrar i tankarna från att man vaknar till dess att man somnar. Och vaknar man på natten så funderar man på om man ska gå och kolla blodsockret eller inte. Så tre blogginlägg är inte mycket egentligen...

Sonen fick sin diagnos i november förra året. Mer om det kan man läsa här, här och här. Han har från första början, ja till och med innan diagnosen var ett faktum, varit intresserad av hur diabetesen fungerar. Han lärde sig mycket snabbt samband mellan mat, rörelse, insulin och blodsocker. Och han lärde sig alla handgreppen, hur blodsockermätare och insulinpenna fungerar. Däremot har han inte velat sticka själv.

Det hör till saken att han redan innan Herr Diabetes blev hans ständige följeslagare, var väldigt stickrädd, något som absolut förvärrades i samband med vaccinationerna mot svininfluensan. Därför fick vi inleda den här resan med stickskola och jag måste återigen betona hur professionella alla i diabetesteamet är när det gäller att hantera sånt här. Fortare än jag vågade ana, vande han sig vid sticken, och det har gått bra bortsett från en svacka i början av sommaren men där fanns det andra orsaker.

När han började ettan nu i augusti bestämde fröken och vi gemensamt att han skulle sköta blodsockermätningarna själv. Personalen påminner honom, och kollar värdet, men han hanterar sina prylar och sticker själv. Han har också gjort i ordning insulinpennan själv. Däremot har han fortfarande velat ha hjälp att ta insulinet. I takt med att jag sett att han klarar av detta har jag försökt peppa honom att ta insulinet själv (naturligtvis med en vuxen som doserar och finns till hands). Jag tänker att det ökar hans självständighet att inte behöva ha andra människor så inpå kroppen som det blir när andra ska ge honom sprutorna. Framför allt skulle självständigheten öka för att han då kan vara hos kompisar utan att jag ska komma dit och ge insulin när det ska ätas något. Kan han ta sprutan själv så kan vi ha telefonkontakt, han kan kolla blodsockret och så kan jag säga hur mycket insulin han ska ha. Vilken frihet det skulle bli för honom.

Och vet ni? Idag hände det!!!

Vi ska vara lediga några dagar för att åka till mormor och morfar och då har jag peppat honom att han skulle lära sig ta sprutorna under den här tiden. Om han klarade det skulle han få en belöning när vi kom hem. Jag fick ta fram belöningen redan i eftermiddags.

Jag är så otroligt stolt över min tappre lille hjälte så det kan ingen förstå som inte själv varit i den här situationen. Visst finns det barn som är mycket yngre som klarar att ta sina sprutor själv, men alla barn är olika och min prins har inte varit redo för detta tidigare. Men nu. Jag måste säga det igen. Jag är så himla stolt.

Och ni som läser det här, kan också bli stolta över er själva genom att ge ett bidrag till forskningen kring diabetes typ 1. SMS:a HOPP till 729 29 eller sätt in pengar på Barndiabetesfondens konto. Tack från alla oss Typ 1-familjer.

Att göra det bästa av situationen

Mamma jag vill inte ha diabetes, sa sonen när jag var uppe och bråkade med honom mitt i natten häromveckan. Nu minns jag inte längre om det just den natten berodde på att blodsockret var högt eller lågt. Nej, vem sjutton vill ha diabetes? Och vad skulle jag inte ge för att han skulle slippa. Men nu är det som det är, och han är så duktig min lille hjälte. Och mitt i allt får man hitta på små grejer som på något vis kan muntra upp eller göra det jobbiga ytte-pytte-lite mindre jobbigt. Då kan man pimpa sina diabetesgrejor.

Med klistermärken förvandlades insulinpennorna och blodsockermätaren.

Före

 

Efter

Vidare byttes det svarta fodralet till blodsockermätaren ut mot ett ärtigt kamouflagemönstrat,

till moderns något återhållsamma glädje.

 

Vad gör man inte för att vardagen ska kännas lite roligare för superduperkillen...



 



Det bästa av två världar

Sedan Herr Diabetes bestämde sig för att flytta in hos oss har familjen, och framför allt sonen S naturligvis, fått träna sig i att ta vara på de små sakerna som kan göra vardagen till något extra. Vi har aldrig varit en familj som fikat titt som tätt, eller ätit glass varenda dag på semestern eller så, men nu är vi nog ännu mer återhållsamma med sådant. Inte för att S inte kan äta kakor och glass, utan för att det kräver mer planering. Men nu kan barnen tycka att det är oerhört stort att få en chokladbit efter maten någon enstaka gång. Och att äta äppelpaj med vaniljsås är en lyx av sällan skådat slag. (Som man kan få sota för i ett helt dygn efteråt om man beräknar insulinet fel...) I det här läget gäller det att hitta saker som kan förgylla tillvaron. En sak jag har blivit uppmärksam på är hur oerhört svårt vi verkar ha att markera att det är ett festligt tillfälle utan att det måste ätas godis eller kakor. Så fort det ska firas eller vara något särskilt på fritids eller i skolan, då ska det vara godis, kakor eller glass. Fantasilöst. Men det gäller också att hitta sånt man kan mumsa på, som inte höjer blodsockret allt för mycket. Därför blev jag glad när jag hittade de här chokladkakorna.

 

 

 

Här har jag slitit som ett djur för att få bilden rättvänd men det lyckas fasen inte

så om någon vet hur man gör får ni gärna tipsa.

 

Den här chokladen är sötad med maltitol som visserligen höjer blodsockret men inte lika mycket som vanligt socker. Bra också att det finns ljus och mörk choklad, den mörka är bra att använda om man ska baka med choklad. Själv tycker jag inte om maltitolsmaken men barnen tycker det är ok. Men nu är det ju så att jag helst vill köpa rättvisemärkt choklad och därför blev jag ännu gladare när jag hittade den här.





 

Ljus choklad, sötad med Stevia och dessutom rättvisemärkt. Kan det bli bättre? Ja det kan det faktiskt - barnen tyckte den var jättegod. Så nu kan man lyxa till det med en chokladbit efter maten lite då och då. Sånt gillar vi!

Dagen-efter-appen

Nu har jag tänkt igen. Det brukar ju kanske inte gå så bra. Jag tycker själv att mina idéer är himla bra, åtminstone en liten stund, men när de ska kvalitetssäkras så brukar de falla på eget grepp. Liksom. Men i alla fall tänkte jag att man kunde ha en liten dagen-efter-app i sin telefon. Nu kanske någon tror att det handlar om bakfylla, om hur man ska hantera gårdagens alkoholintag. Eller ännu värre, någon kanske tror att det är en app som visar vägen till närmaste apotek där man kan handla dagen-efter-piller. Men nej nej och åter nej. Om dessa alternativ handlar om ett osunt leverne så handlar min dagen-efter-app om det motsatta. Jag tänkte så här.

Många redovisar ju sin träning till höger och vänster. Man checkar in på gymmet eller delar med sig av sina prestationer via RunKeeper och liknande. Men vad säger det egentligen. Jag kan ju checka in på gymmet och sedan sitta där och käka choklad och prata med folk som sliter i redskapen. Eller så delar jag med mig av att jag har gått 5 km men i själva verket har jag haft RunKeeper på när jag kört bil. (Jag hörde faktiskt om en bekant som lyckades redovisa en joggingtur från Linköping till Norrköping, fast hon i verkligheten gjorde resan med tåg). Nej jag tänker att min app skulle visa på andra resultat. Den skulle istället visa hur mycket träningsvärk man har på en skala från 1-10. Superbra tycker jag. Mycket träningsvärk = hård träning, ingen träningsvärk = klen träning. Just idag befinner jag mig någonstans mellan 5 och 6. En gång hade jag sån träningsvärk så att jag fick feber. Det måste ju betraktas som någon slags all time high, träningsvärkens generalindex, typ.

Den gången var jag för övrigt glad att det lutar så mycket i Gränna. Min mamma skulle nämligen skjutsa mig hemifrån Halland till Linköping, och vi skulle stanna och äta lunch i Gränna. Mamma parkerade på nåt torg, en parkering som ligger ovanför själva genomfartsgatan och där lutar det väldigt mycket. Det var tur, och framför allt var det tur att hon ställde bilen vänd så att jag kunde kliva ur i nedförsbacken. Jag kunde liksom låta tyngdlagen göra jobbet så att jag bara rullade ur bilen. Febrig kvidande och grimaserande. Ack och ve. Men detta var en parentes.

Nu ska jag försöka utveckla min app. Jag tror det finns lite att jobba på. Men när den blir nästa toppsäljare i app-butiken, minns då var ni såg idén först.

Något om våra små egenheter...

Att gränsen mellan sjukt och friskt kan vara hårfin, det känner vi väl alla till, och jag tillhör dem som tror att de flesta människor har någon liten egenhet som skulle kunna betecknas som en fobi, en tvångstanke, en neuros och så vidare. Men man är inte sjuk för det. Tvärtom kan en del av de här beteendena vara det som gör oss till just de vi är. En charmig "skönhetsfläck" som bryter mot det perfekta. Det finns också exempel på när det alldeles uppenbart blir ett hinder för en själv eller ens omgivning och då finns det faktiskt i de flesta fall bra hjälp att få - om man bara vill. Men vanligtvis är det just inget annat än en liten egenhet. Som personer som inte kan gå på toaletten och göra nr 2 utan att klä av sig alla kläder. Eller den som måste torka fötterna på dörrmattan på ett visst sätt. Eller alla de som nästan rituellt måste pilla sig mellan tårna innan de går och lägger sig. Nu ska jag glänta på dörren både till mitt inre, och i allra högsta grad, till mina köksskåp. För det är där man finner min lilla egenhet. Den som innebär att INGENTING får ta slut.  (Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten, som beror på en kombination av mobilkamera och dålig belysning)

Så här ser det t ex ut i skåpet över kylskåpet:

En öppnad och en oöppnad paket Corn Flakes resp Havrefras. I min värld alldeles självklart. För i vår familj finns det individer som blir fullständigt skogstokiga om det inte finns just den sortens flingor vederbörande vill ha till frukost. Alltså ser mamma till att det aldrig tar slut. Så fort en paket öppnas inhandlas en ny som står i tur.

Går vi ner i källaren ser det ut så här. En extra uppsättning av alla sorters sylt och marmelad, tomatpuré och Fun light. Det enda som egentligen inte bör ta slut är ju Fun light eftersom diabetespojken behöver det för att slippa dricka vatten till maten de tillfällen han behöver avstå från mjölk. Men ändå, hur irriterande är det inte att upptäcka att det bara är en liten skvätt lingonsylt kvar på botten av burken när man ställer fram den. Och återigen - vilka utbrott skapar det inte då två av familjemedlemmarna inte kan äta potatis utan lingonsylt. Eller pannkaka utan jordgubbssylt. Curlingmorsa - jag???

 

Av samma anledning finner vi på hyllan intill alltid minst en flaska ketchup. Gärna två, ibland tre. Den suddiga bilden till trots, kanske den skarpögde skymtar att det står två tuber remouladsås här, utöver den öppnade som står i kylskåpet. Himla bra. Det är en i familjen som äter remouladsås. Och endast en gång varannan eller var tredje vecka då vi äter Findus panerade fisk. Så jobbigt det vore om remouladsåsen tog slut. Verkligen. Men här vill jag försvara mig med att just den här sortens remouladsås inte finns i butikerna i Åtvidaberg. Därför köper jag alltid flera stycken när jag handlar någon annanstans. Så att det alltid finns hemma...

 

 

 

Tillbaka i köket igen. I ett skåp finner vi diverse konserver. Helst ska det alltid finnas minst två av varje sort. För tänk om jag vill laga mat med krossade tomater två dagar i rad. Här har vi även extraförrådet av alla slags sorters ris och pasta. Och kaffe. Och tortillabröd. Och knäckebröd. Och tacochips. Och så lite mer krossade tomater.



 

 



Mina arbetskamrater säger att det är sjukt, men det tycker jag nog är att överdriva... Det hade varit sjukt om jag hade bott i en etta och inte haft plats med kläder till barnen för att jag hade fyllt skåpen med konserver. Eller om jag hade fått panikångest om det inte fanns tre olika sorters mjölk hemma. Nu tycker jag mest att det är en hjälp för den som absolut inte kan planera sin matlagning. Det ska inte stupa på att det inte finns krossade tomater hemma!


Man skulle kunna tro att detta bara gällde matvaror, i och med att jag är sällsynt dålig på att planera mat. (Varför det alltid finns minst två falukorvar i frysen, samt ett otal antal påsar med kycklingfilé). När jag väl lyckats komma på vad jag vill laga, MÅSTE alla ingredienser finnas hemma. Men det gäller inte bara mat. För närvarande har jag åtta oöppnade paket tvättmedel. Det känns lite överdrivet till och med för mig. Under trappan står en bal toapapper och en bal hushållspapper... Jag behöver väl inte tillägga att jag också har ett extra förråd nylonstrumpor. Svarta och hudfärgade. Knästrumpor och strumpbyxor...

Sköna hem, eller nåt.

Kära läsare, jag vet att några av er har lidit av såväl sömnstörningar som eksem de senaste månaderna i väntan på vad jag härmed ska avslöja, nämligen resultatet av vår vardagsrumsmakeover. Nu kan ni korka upp skumpan, ta på galastassen, ta en näve salta pinnar för nu blir det grand opening, världspremiär!!!

För en gångs skull tänker jag behärska ordflödet och låta bilderna tala nästan ostört.

Vi börjar med hur det såg ut förut

 

 

Ja det var då. Den dag då vi bar ut den rosa sunksoffan var en dag av obeskrivlig befrielse. Denna skapelse tog vi över när vi köpte vårt förra hus (för tretton år sedan) och den höll nu knappt ihop och var full av fläckar efter både det ena och det andra. Huvaligen. Det blev som en rituell ceremoni då vi hyrde ett släp och körde iväg den till soptippen. De fula hyllorna (en av dem syns på nedersta bilden) skulle maken absolut ha kvar i källaren. Där står de nu i väntan på en permanent placering som eventuellt kan bli verklighet år 2023...

 

En dag i juni kom en lastbil full med platta paket och två inte så platta soffor från IKEA och sedan dess har det skruvats i omgångar. Maken har bevakat den perfekta TV:n (suck) på nätet, medan jag, eftersom vi håller hårt på könsrollerna, har shoppat textilier.

 

Det återstår fortfarande lite fix. Dels ännu mer tekniska saker som maken anser att vi behöver och vem är väl jag, lilla fruntimret, att ifrågasätta detta. Dels ska vi hänga upp tavlor och lite annat som har stått i källaren sedan vi flyttade in 2006. "Det är ju ingen idé att vi hänger upp dem innan vi har bestämt hur vi ska möblera..." Och så vill jag ha en liten smal hylla ovanför TV:n att sälla foton på. Kanske kommer också sladdarna till taklamporna att fästas upp.

 

Men nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Här kommer resultatet.

 



Visserligen sa sonen idag att vårt hus var fult utanpå men fint inuti, men jag vill kanske ändå inte påstå att vi platsar i Sköna hem eller så. Dock har vår trivsel ökat betydligt och jag är mycket mycket nöjd. Välkommen att beskåda resultatet irl.

Kalsongduktig

Den här sommaren minns vi som den sommar då lillebror ÄNTLIGEN slutade med blöja. Det är en envis liten rackare det där. Nåväl, efter diverse incidenter betraktade vi honom till slut som rumsren. Och det funkade riktigt bra. Ett tag. Sedan fylldes tvättkorgen i en rasande fart igen. Det blev nästan till en liten sport - hur många par kalsonger har han avverkat idag? Och även om det inte blir total katastrof varje gång, så har han en egenhet att säga till liiiite försent att det är dags. Nå idag skulle jag i alla fall uppmuntra och uppmärksamma dagens framgångar genom lite positiv förstärkning så jag berättade för maken att sonen hade varit kalsongduktig. Kalsongduktig!?! Var fasen fick jag det ifrån? Och stackars barn, är det vad han ska komma på när någon frågar vad han är bra på. Sämsta egenskap: Dålig förlorare Bästa egenskap: Kalsongduktig

Getingkonvent på Astrid Lindgrens värld

Igår gjorde vi en utflykt till Astrid Lindgrens värld. Det var ett par år sedan sist, och då var det väldigt trevligt så vi ville gärna dit igen. Det var vi inte ensamma om. Tiotusen getingar hade också hittat dit, kanske hade de någon slags säsongsavslutningssammankomst. Jag har nog aldrig varit med om så mycket getingar, slöa och efterhängsna. De var liksom överallt. Ett under att vi inte blev stuckna - dock hade inte alla familjer samma tur som vi...

Jag är alltid lite kluven till den här typen av parker där man  utnyttjar "bra" figurer från böcker och filmer för att tjäna så mycket pengar som möjligt på barnfamiljer. Samtidigt är ju ALV verkligen bra, och det är på de små barnens villkor. Men när inträdet för en familj går på 775 spänn kan jag tycka att det är fisigt (för att använda Astrid Lindgrens ord) att dessutom ta 40 spänn för parkeringen. Nå nu var det lågsäsong och då är det inte lika mycket folk, men inte heller full aktivitet i parken, men det räcker ändå till för en heldag. Vi hade lite otur dock med både Emil och Pippi för varje gång vi kom dit (man går ju några vändor fram och tillbaka) så hade de precis avslutat sina föreställningar och gick mest omkring och minglade med barnen vilket i och för sig är kul men showerna är ändå roligast, åtminstone för våra barn.

Om jag nu ändå är igång och gnäller så måste jag säga att ganska mycket saker på ALV börjar bli slitna, trasiga och skabbiga. Där gäller det nog att använda pengarna från parkeringen (!) till att rusta upp en del, både för helhetsintrycket, men också för säkerheten för barnen. Och så ett sista gnäll. Riktigt trist att det inte fanns lightläsk på ett av få caféer som var öppna. Lyckligtvis hade vi fun light kvar till sonen, men det är få ljuspunkter i tillvaron för en liten diabeteshjälte. Att få ett glas cola light kan vara ett sånt tillfälle.

Men men men, nu till den stora behållningen, det som övervägde alla andra petitesser och som vi verkligen bar med oss hem: Den nya Mattisborgen och showen där! Oj oj oj, säger jag! Så himla bra! Första gången vi var där kom vi genom skogen där ljud och och dimma byggde upp spänningen och vi kom fram lagom för att se avslutningen på en av föreställningarna. Sedan fick barnen gå och upptäcka den nya borgen som verkligen var helt fantastisk med alla torn och trappor och gluggar. När vi kom tillbaka lite senare på dagen kom vi återigen till avslutningen på en föreställning men uppmanades sedan av Skalle-Per att sitta kvar för det skulle komma mer.

Nu vidtog väldiga förberedelser i och omkring borgen och vi förstod att det skulle bli något alldeles extra. Och det var absolut värt väntan. Den sista föreställningen var suveränt bra. Vi fick uppleva hur det gick till när Ronja föddes, när åskan slog ner och borgen rämnade (helt otroligt coolt), och hur hon växte upp och gav sig ut för att upptäcka omvärlden. Hon mötte vildvittror

 

 

grådvärgar, rumpnissar och i dimman lockas hon av de underjordiska. Knektarna kom och tog Borka till fånga, Mattis och Borka slogs och förenades till sång av hela rövarbandet.

 

 

Så slutar sagan med att Ronja och Birk förklarar att de aldrig någonsin ska bli rövarhövdingar.

 

Det här var verkligen en kanonföreställning som barnen återkommer till hela tiden. Så vad ni än gör om ni besöker Astrid Lindgrens värld, missa inte Ronja!





Förvirringsbloggen

Jag är nog Sveriges i särklass mest förvirrade människa. Jag kan inte ens räkna hur många gånger på en dag jag lägger ifrån mig saker som jag sedan inte hittar, går för att göra något som jag sedan glömmer bort, och till och med glömmer bort att jag hade glömt bort vad det var jag skulle göra. Det finns tillräckligt med material till en hel förvirringsblogg, som lätt skulle kunna uppdateras varje dag. Om jag bara kom ihåg vad det var jag skulle skriva om. Problemet är att jag är så otroligt lättdistraherad, som om jag bara kan ha en enda sak i huvudet i taget. Om jag tänker på en grej, eller håller på med något, och så får jag ett annat intryck av något slag, ja då försvinner det första. Vaddå, att kvinnor skulle ha simultankapacitet? Jag kan ju för sjutton inte köra bil och prata på samma gång.

Idag då. Vi hade varit hela dagen på Astrid Lindgrens värld. (Jag glömde inte handväskan på toaletten en enda gång) På hemvägen skulle vi stanna på ICA för jag skulle hämta ut ett paket (faktiskt min nya leksak, surfplattan). När jag ändå var där skulle jag köpa en kartong ägg. EN - KARTONG - ÄGG. Inget mer, inget mindre. En jäkla äggkartong helt enkelt. Hur svårt kan det va? Nu tror ni (som inte läst om detta på facebook) att jag glömde köpa ägg. Eller att jag köpte en liter mjölk istället. Det är sånt normalförvirrade människor gör. Man har tre saker man ska ha och kommer hem med två av dem och så en tredje som inte stod på den oskrivna listan. Det händer mig jämt. Men nej, idag klev jag upp i en högre division av förvirring.

När vi (sonen S var med) hade fått vårt paket, som jag ju fick betala för att lösa ut och faktiskt tog rätt plastkort med en gång så att jag inte behövde rodna efter att ha försökt betala med lånekortet, så tog vi ett paket ägg och gick till kassan. Jag tänkte att jag betalar inte med kort nu när det bara är en sak utan började plocka fram kontanter när vi stod i kön. Hur mycket kostar ett paket ägg??? Ingen aning, sånt har jag inte koll på, men jag tänkte att 30 spänn räcker nog. En tjuga och två femmor hittade jag och det kostade fiffigt nog 28 kr. Så jag la femmorna på den där lilla brickan och började  veckla ut tjugan som var pinsamt skrynklig. "Lägger du mynten i skålen, tack?" sa killen i kassan. Visst ja, hehe, mynt ska man lägga i nån himla automat. (Jag betalar verkligen aldrig kontant. I alla fall aldrig med mynt. Möjligen med en hundring för att få växel till veckopengen) (Visst tusan, ungarna har inte fått veckopeng på fem veckor!) Ja i med två femmor där och ut kom två enkronor. Då skulle jag plötsligt bli den fiffiga mamman som förklarar allt för sonen. "Så lustigt hahaha, jag la i två pengar och så kom det två pengar tillbaka, vad tokigt". Vaddå, undrar sonen. Jo förstår du, säger jag och börjar förklara att två femmor är tio kronor och så fick jag tillbaka två enkronor och hå och hej och sonen går och bär paketet och det var ju därför vi kom dit och jag stoppar ner de två enkronorna och grejar med handväskan och pratar vuxet och pedagogiskt med honom för det ska man ju göra.... URSÄKTA ropar någon bakom oss. Och jag tänker att det är ju inte mig de ropar efter men kanske har jag tappat något. Och där kommer killen i kassan och springer med mina ägg. "Du glömde de här". Ojdå, hehehe, det har visst varit en lång dag, hasplar jag ur mig och vet inte var jag ska ta vägen. Jag skrattar högt och sinnessjukt hela vägen till bilen för att döva ångesten över att jag återigen har lyckats med något helt omöjligt.

Jag vet inte hur många gånger jag har glömt nån liten grej i kassan när jag har packat varorna, ett paket tuggummi som gömt sig invid kanten eller så. Det gör väl alla ibland. Eller? Men om man köper en enda grej ska man väl för sjutton få med sig den hem???? Även om man varit på Astrid Lindgrens värld tillsammans med norra Europas alla getingar som tydligen hade konferens där idag. Hur förvirrad får man bli innan man blir inspärrad nånstans? Det är ta mig tusan tur att barnen bråkar och hojtar och skriker jämt för annars skulle jag ha glömt dem någonstans. Och tur att kroppen andas automatiskt, annars skulle jag varit död för längesedan!

Aldrig mera kaffeabstinens!!!

Efter att AC:n gett upp, ena dörren inte går att öppna och oljefläcken på parkeringen klassats som naturkatastrof har jag nu mer aktivt börjat leta efter en annan bil. Visserligen kommer jag aldrig att få tag på en bil där jag lätt och ledigt slänger in tre barncyklar i bagaget, men något får man väl offra. Frågan är bara vilken bilförsäljare som är dum nog att byta in min skabbiga kärra, som i och för sig är oerhört bra på många sätt, men jag står bara inte ut längre. Jag kan verkligen höra mina förhandlingar: Om du tar emot min gamla bil, kan du väl skicka med ett par extra torkarblad? Ett dragkroksskydd? En wunderbaum? Snälla, ta bilen bara!!!!

Nå nu har jag i alla fall hittat drömbilen. En Fiat med inbyggd espressomaskin!!! Fatta, det är ju helt otroligt. "Nu ska mamma ha lite egentid, jag går ut och sätter mig i bilen".




Den här måste ju vara skapad för vår skull - paret i den här reklamfilmen ser ju till och med ut som mig och maken (ok han har inga glasögon än men snart så, jag har nog sett hur han håller tidningen allt längre bort).

Här kan man läsa lite mer om bilen, eller framför allt om kaffemaskinen då...  Fast det där med bilköer är ju inte så aktuellt i Åtvidaberg och jag har så kort väg till jobbet att kaffet inte kommer hinna bli färdigt innan jag är framme men jag får väl sitta på parkeringen och njuta en stund. Nå, på söndagarna bli det i alla fall väldigt praktiskt när man ska ut i skogarna. Och visst borde detta vara standard i en prästbil.

Det är bara en grej som bekymrar mig. Kaffe har ju en viss, hmm, effekt på mig. Finns det en inbygd potta som tillval?

Herr Lus

 

Första dagen i första klass. Smått rörda föräldrar står längs väggarna i det allt för trånga klassrummet. Barnen har fått i uppgift att färglägga ett bokmärke under tiden som fröken försöker informera mammor och pappor om idrottslektioner och utvecklingssamtal. Alltemellanåt räcker ett barn upp handen för att tala om något otroligt viktigt för nya fröken. Sådär håller det på. Lugnt och fint. Då plötsligt. Ett barn viftar intensivt med handen och får äntligen frökens uppmärksamhet.

Fröken, fröken, jag har jättemycket löss i mitt hår!

 

 Behöver jag säga att stämningen  i klassrummet blev en aning ansträngd???

 

Nå, nu var det nog så att det var flera barn på skolan som tagit med sig sina djur dit, så redan på eftermiddagen kom den gamla lappen upp på fritids. "Nu har vi fått besök på skolan. Han heter Herr Lus osv". Och här hemma åkte luskammar, förstoringsglas fram och lusschampoförrådet inventerades. Lyckligtvis har vi klarat oss än så länge.

 

 

 

Men knäpp som jag är kunde jag inte sluta fundera på den där lappen som sätts upp lite nu och då när Herr Lus och hans vänner är på besök. Tänk dig själv om du kom till fikarummet och där satt en lapp

 

Nu har vi fått besök på kontoret.

På förra personalfesten smög sig

en objuden gäst in.

Han heter Herr Lus

och är inte särskilt trevlig.

Håll uppsikt så att han inte följde med dig hem!

 

Hälsningar personalavd. 

Kantarellhysteri och uppväxtnostalgi

Liket lever!!! Ja nu är jag här igen för att bevisa att min blogg inte har gått in i den eviga vilan, bara nästintill. Varför bloggas det så lite nuförtiden månntro? Tja det främsta skälet är väl att jag inte riktigt känt någon bloggarlust. Jag har också haft en del annat för mig under de få timmar (minuter känns det snarare som ibland) som kan kallas fritid. Det senaste året har jag delvis ägnat åt ett ganska lyckat viktminskningsprojekt och det har inneburit en del timmar på gymmet, på crosstrainern eller bara ute på promenader. Jag har läst ganska mycket böcker - en syssla som jag ägnar mig åt i perioder. Men framför allt har vår senaste familjemedlem Herr Diabetes tagit väldigt mycket tid och ännu mer energi. Så tiden vid datorn blir mest vikt åt mer eller mindre oengagerat facebookande. Och så nätshopping förstås, finns det något bättre? Man sliter ju inte ens på VISA-kortet genom att dra det i en apparat! Fast nu har jag fått Mastercard. Men det går lika bra ändå. Swisch swosch så har man beställt och betalat 12 meter gardinkappa!

Så vad ska jag blogga om nu då när jag äntligen hittat hit? Jag satsar på ett säkert kort: Facebook. Jag tänkte lista mina topp tre favoriter på facebook just nu. För det är ju så att vi kan använda facebook på så många olika sätt både privat och som organisationer och företag. Och det är åtminstone så för mig att glädjen eller vad man ska kalla det i facebookandet varierar lite från tid till tid. Men här kommer alltså de tre saker jag uppskattar mest med Boka' som vi säger här i Åtvidaberg.

Jag börjar bakifrån så att jag riktigt laddar upp era förväntningar.

3. Släkten på distans.
Det här är ju en klassiker i sammanhanget. Inte ett särskilt kul val, men för närvarande är det viktigt för mig. Jag har mer och mer förlikat mig med det faktum att jag bor 35 mil från min släkt, och det är inte alls lika jobbigt nu som förut. För samtidigt som jag har accepterat att det är så, har jag allt mer hittat in och blivit hemma i det som nu är mitt sammanhang. På senare tid har därför kontakten med kusiner, syskonbarn m fl blivit både viktigare och mer givande och mindre ytlig. Det är jag väldigt glad över även om sorgen finns över att nästan aldrig kunna vara med på olika sammankomster och högtider. Puss på er mina fina!!!

2. Nostalgisidorna av typen "Du vet att du är ifrån..."
Det har spridit sig sakta men säkert och nu har väl snart varje ort med självaktning en sådan här sida där man delar minnen från orten där man växte upp. (När ska Åtvidaberg få en?) Jag hittade in på "min" sida i början av sommaren och det var verkligen jättekul, världens nostalgifrossa, att dela med sig av minnen från simskolan, gamla affärer, skogsbränder och lokalnyheter som var JÄTTESTORA. Då. 1983, typ. Underbart kul och massor av gamla minnen väcktes till liv. Nu är det lite stiltje på den sidan och så är det väl att till slut finns det inte så många mer saker och fler människor att minnas, åtminstone inte på en liten ort. Men mysigt är det ändå och jag är också förvånad över att inläggen till 95% höll en god ton.

1. Föräldrar till barn med diabetes typ 1
I början av sommaren hittade jag också denna fantastiska grupp som i skrivande stund har 530 medlemmar varav de flesta är föräldrar till diabetesbarn. Detta är facebook när det är som bäst! Här kan man dela med sig av frustrationen över blodsocker som hoppar upp och ner utan att man förstår varför, här kan man få dela med sig av lyckan över att ett Lisebergsbesök fungerat utan komplikationer, här kan man få spy ur sig när allt bara känns jobbigt, och framför allt kan man få goda råd kring allt, allt, allt som har med barn och diabetes att göra. Och när man är uppe och kollar blodsockret halv tre på natten då vet man att man har vänner här som gör detsamma. I den här gruppen har jag lärt mig så otroligt mycket om diabetes, om behandlingar och om hur olika det kan se ut för våra blodsocker-prinsar och -prinsessor. Gruppen är guld värd!

Som en bonus kommer också mitt absoluta kräksmoment på fejjan för närvarande.

Trumvirvel



KANTARELLBILDERNA!!!!


Men skärp er! Dessa bilder står mig upp i halsen. Och eftersom jag nu genom detta har lyckats stöta mig med hälften av alla mina facebookvänner är det väl dags att sätta punkt. Kanske ska jag gå in och ladda upp en bild på rosévin i motljus...

Diabetesföräldrar

Häromdagen var vi inbjudna till en träff på sjukhuset med andra föräldrar till barn med diabetes. Maken var tvungen att gå på ett möte med jobbet (som i efterhand visade sig vara meningslöst, det var han lite sur för) men jag gick dit och träffade föräldrarna till fyra andra små kämpar. Det blev en jättebra träff där vi delade erfarenheter med varandra, där man å ena sidan kunde känna att åh så där jobbigt har i alla fall inte vi det, å andra sidan kunde man känna att det var skönt med någon annan som förstår hur tufft det kan vara. För oss som är nya i den här situationen var det också befriande att träffa dem som levt med diabetesbarn i flera år och fortfarande står oförstående inför blodsocker som far upp och ner utan att man begriper varför. Framför allt blev det många igenkännande skratt och suckar...

Efteråt startade vi en facebookgrupp och förhoppningen är att vi ska kunna träffas med hela familjerna framöver. På en av mina nyfunna vänners facebooksida hittade jag följande:

Du vet att du är förälder till ett barn med diabetes när:

*Du använder EMLA innan du plockar ögonbrynen

*Du fick en hel natts sömn förra månaden, den natt du glömde sätta väckarklockan på 03.00

*Någon ber att få en penna och du frågar tillbaka "Novorapid eller Lantus?"

*Du kollar ditt blodsocker när du råkat sticka dig själv i fingret -synd annars på en sån stor fin bloddroppe

*Kattens favorit leksak är en tom teststicksburk

*Du ropar på ditt barn att komma och kolla blodsokret och hela familjen kommer eftersom de vet att det är middagsdags

*Du uppmanar ditt barn att äta grönsakerna efter maten, eftersom hon redan tagit insulin

*Något på TV får frågan "vilka tre saker kan du inte leva utan?" och ditt barn ropar "jag vet, jag vet! Min blodsockermätare, teststickorna och insulinpennorna!"

*Dina vänner ber dig att kolla deras barns blodsocker med jämna mellanrum för att vara på den säkra sidan

*Folk tittar underligt på dig när ditt barn är grinigt och du frågar "Är du hög?"

*Ditt barn får en kalasinbjudan och du ringer och säger "vi kommer väldigt gärna"

*På kalaset tittar ditt barn på tårtan och meddelar att den inte ser ut att vara värd ett extra stick

*Ditt barns lakan är rödprickiga efter nattliga blodsockerkontroller

*Ditt självförtroende som förälder beror helt och hållet på det senaste Hba1c-värdet

*Hela familjen slår vad om vad nästa blodsockervärde kommer att vara

*Du hittar kanyler och teststickor överallt i huset, och i bilen, och i väskan, och i jackfickorna

*Du ger ditt barn saft och smörgås mitt i natten och konstaterar att hål i tänderna i alla fall är bättre än kramper

*Dina värsta mardrömmar är utflykter och övernattningar

*Du har glömt hur det känns att få "en god natts sömn"

*Någon frågar hur det är med ditt barn - och verkligen menar det - och du bara vill gråta för att någon faktiskt bryr sig

*Du ler igenkännande åt den här lista

Till Ranelids försvar

Det har blivit ett långt uppehåll här på bloggen utan att jag egentligen vet varför. Delvis beror det på motivationsbrist, men också på att jag prioriterat annat än just bloggande. Men nu blir det i alla fall en come back och inte vilken sådan som helst med tanke på inläggets rubrik. Men hur ska jag nu disponera detta?

För det första - Björn Ranelid. Vem är han egentligen? HUR är han? Den bild jag får i tidningsintervjuer och TV-program är en vansinnigt osympatisk person med en helt snedvriden bild av sig själv och sin egen betydelse för mänskligheten. Men är han verkligen sådan? Kan någon verkligen vara sådan som bilden av honom antyder? Eller är det just en bild, en roll, som även han själv bygger upp? Jag vet inte. Nu är han ju i första hand författare och det är väl som sådan han ska bemötas. Det finns fler osympatiska författare som likväl är bra på vad de gör. Jag har inte läst jättemycket av Ranelid, de böcker jag läst har inte varit i min smak, därmed inte sagt att de varit dåliga. Ranelid är trots allt hyllad som en av vår tids stora författare enligt de som anses ha kompetens att bedöma vad som är bra och dåligt. Alltså är han en bra författare som inte riktigt passar in i normen för hur man beter sig och uttrycka sig. Inte är han ensam om det.

För det andra - meodifestivalen. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag bojkottar hela fenomenet men det är verkligen inget jag prioriterar att följa. Jag är genuint ointresserad helt enkelt. Samtidigt är det helt oundvikligt att exponeras för och påverkas av musiken, skvallret, skandalerna och samtalen kring melodifestivalen. Ibland blir jag "tvungen" att titta därför att någon jag just då umgås med vill se den. Men det engagerar mig inte. Att detta ändå blir ämne för ett blogginlägg är därför ganska märkligt. Men efter lördagens deltävling har jag funderat så mycket på vad som hände och vad som har sagts, att jag bara måste skriva ner mina tankar. För vad hände egentligen när de båda fenomenen Björn Ranelid och Melodifestivalen möttes? Och varför blev det ett sånt himla väsen?

En tjej sjunger en refräng om kärleken med en doakör/balett bakom sig, medan en man reciterar spridda tankar om samma kärlek. Lite som E-type fast inte i samma pumpande tempo. Texten är inte mer banal än något annat i schlagerväg och skulle lika gärna kunna vara skriven och framförd av till exempel Thomas DiLeva. Refrängen är medryckande och fastnar faktiskt - vilket är mer än man kan säga om de flesta andra låtar jag har hört från årets startfält. Ändå är det så upprörande att den överhuvudtaget framförs, och ännu mer att den går vidare till final, att det blir en fullständig mediastorm och erfarna schlagerkompositörer säger att de ska bojkotta melodifestivalen för all framtid. Varför? Och hur kan man engagera sig och blåsa upp melodifestivalen som om hela jordens framtid står och faller med den. Det är så himla pinsamt.

Har inte konstigare bidrag än detta deltagit och gått vidare förut? Gå bara ett par veckor tillbaka i tiden till Sean Banan. Snacka om hån mot hela schlagergenren! Och även om Christer Sjögren kan sjunga så var väl hans bidrag I love Europe häromåret riktigt usel. Nej jag tror att det bara handlar om Björn Ranelid som person. Om någon som var något mindre provokativ än han hade framfört låten så hade det inte blivit så mycket snack. Jag tror faktiskt att folk har röstat på låten för att de tycker den är bra.

Christer Björkman, Mr Schlager himself, uttrycker det hela så bra i en intervju där han säger

-Jag är helt övertygad om att de som har röstat har gjort det av äkta kärlek till det han gör. Men jag förstår också att det finns traditionalister som tycker att det ska vara en rekorderlig låt med två verser, två refränger, ett stick och en tonartshöjning. De kanske är upprörda. men då får de vara det, det finns plats för alla.

Ja, det brukar verkligen finnas plats för allt och alla i melodifestivalen både när det gäller personligheter och musikstilar. Men gränsen går tydligen vid Björn Ranelid.

Det är nästan så att jag hoppas att han vinner alltihop. Fast å andra sidan, då kommer det ju att bli helt outhärdligt att höra honom tala om sin förträfflighet... Men man kan ju faktiskt stänga av TV:n. Och det är alldeles frivilligt att läsa Aftonbladet.