Kristi kropp har aids

Imorgon, den första december, är det världsaidsdagen. En sån där jobbig dag då vi blir påminda om hur mycket elände det finns i världen. En sån där viktig dag, då vi kan sprida kunskap och lyfta fram de glömda frågorna, de glömda och gömda medmänniskorna. För kunskap behövs. Och inte bara i den del av världen där aids har svept bort en hel generation, utan också här i vårt eget land, där påfallande många inte vet hur HIV sprids. Och som i så många andra frågor föder okunskap fördomar, och fördomar föder förtryck, diskriminering och förakt. Så låt oss söka kunskap och sprida kunskap – och verka för en mänskligare värld där vi ryms också med våra sår och skador.

Så här skriver Sofia Oreland, handläggare för hiv och teologi på Svenska kyrkans internationella avdelning, på Svenska kyrkans hemsida.

 

Kristi kropp har Aids:

Där finns den unga zimbabwiska kvinnan som är döende i aids, men som av familjen göms undan varje gång någon kommer på besök. Man skäms.

Eller den danske mannen som tappat tilliten till människor och Gud efter det att hans älskade smittade honom med aids.

Där finns också den tanzaniske man som var otrogen en gång och som nu smittat sin fru och sitt ännu ofödda barn.

De har alla aids. De är alla delar av Kristi kropp. 

När Paulus pratar om ”en enda kropp” är det troligen för att stärka gemenskapen i församlingar som kämpar med inre konflikter. Men också för att stärka gemenskapen för att man ska klara det yttre trycket; förföljelsen och utsattheten för att man är kristen.

När uttrycket Kristi kropp har aids myntades var det för att synliggöra att en stor del av den kristna kyrkan idag lever med hiv och aids. Uttrycket är också en uppmaning och en utmaning för oss alla att tänka och agera inklusivt. Många som lever med hiv och aids vittnar om att själva stigmatiseringen och diskrimineringen man drabbas av kan vara tyngre att bära än själva sjukdomen. Många är rädda för att testa sig. Och om man testar sig och det visar sig att man är smittad är många rädda för att berätta för omgivningen. Vågar man berätta så erfar många att de stigmatiseras eller till och med exkluderas ur olika gemenskaper; familjen, vänkretsen, församlingen. Många stigmatiserar också sig själva och upplever skuld och skam. Uttrycket ”Kristi kropp har aids” utmanar oss att agera annorlunda, att tänka och agera inklusivt, både vad gäller andra och oss själva. Vi hör till.

Uttrycket ”Kristi kropp har aids” kan också få oss att tänka vidare:

Kristi kropp är sårbar.

Kristi kropp har cancer.
Kristi kropp har misshandlats.
Kristi kropp har parkinson.
Kristi kropp har ångest.
Kristi kropp har kronisk värk.
Kristi kropp har utnyttjats sexuellt.
Osv.

Sårbarheten förenar oss människor och gör oss sant mänskliga. Djupast sett till jämlikar.

Sårbarheten förenar oss kristna i tron på att Gud möter oss just där i sårbarheten och utsattheten. Mitt i sårbarheten blir vi burna av hoppet. Eller så som Paulus skriver till Efesierna: ”Vi är kallade till ett och samma hopp.” (Efesierbrevet 4:1-6)

Låt oss be:

Livets Gud, ge oss mod att våga möta vår egen sårbarhet

så att vi också vågar möta andras.
Gör så att sårbarheten blir något som förenar oss människor
med varandra och med dig, snarare än något som särskiljer.
Hjälp oss att skapa församlingsgemenskaper som är så trygga
att vi där vågar lyfta fram också det skambelagda, tabubelagda,
det som upplevs som hotfullt, så att vi kan läka.
Du Gud, som är en ovanligt mänsklig Gud, möt oss med din välsignelse.



På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa mer om Världsaidsdagen 2012. Där finns tips om hur man kan arbeta med de här frågorna i konfirmand- och ungdomsgrupper, vilket är jätteviktigt eftersom många ungdomar idag har mycket dålig kunskap om HIV och aids. Och här kan man också ladda ner Elisabeth Ohlson Wallins fina utställning South Africa Via Dolorosa med bilder och texter.