För det första - Björn Ranelid. Vem är han egentligen? HUR är han? Den bild jag får i tidningsintervjuer och TV-program är en vansinnigt osympatisk person med en helt snedvriden bild av sig själv och sin egen betydelse för mänskligheten. Men är han verkligen sådan? Kan någon verkligen vara sådan som bilden av honom antyder? Eller är det just en bild, en roll, som även han själv bygger upp? Jag vet inte. Nu är han ju i första hand författare och det är väl som sådan han ska bemötas. Det finns fler osympatiska författare som likväl är bra på vad de gör. Jag har inte läst jättemycket av Ranelid, de böcker jag läst har inte varit i min smak, därmed inte sagt att de varit dåliga. Ranelid är trots allt hyllad som en av vår tids stora författare enligt de som anses ha kompetens att bedöma vad som är bra och dåligt. Alltså är han en bra författare som inte riktigt passar in i normen för hur man beter sig och uttrycka sig. Inte är han ensam om det.
För det andra - meodifestivalen. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag bojkottar hela fenomenet men det är verkligen inget jag prioriterar att följa. Jag är genuint ointresserad helt enkelt. Samtidigt är det helt oundvikligt att exponeras för och påverkas av musiken, skvallret, skandalerna och samtalen kring melodifestivalen. Ibland blir jag "tvungen" att titta därför att någon jag just då umgås med vill se den. Men det engagerar mig inte. Att detta ändå blir ämne för ett blogginlägg är därför ganska märkligt. Men efter lördagens deltävling har jag funderat så mycket på vad som hände och vad som har sagts, att jag bara måste skriva ner mina tankar. För vad hände egentligen när de båda fenomenen Björn Ranelid och Melodifestivalen möttes? Och varför blev det ett sånt himla väsen?
En tjej sjunger en refräng om kärleken med en doakör/balett bakom sig, medan en man reciterar spridda tankar om samma kärlek. Lite som E-type fast inte i samma pumpande tempo. Texten är inte mer banal än något annat i schlagerväg och skulle lika gärna kunna vara skriven och framförd av till exempel Thomas DiLeva. Refrängen är medryckande och fastnar faktiskt - vilket är mer än man kan säga om de flesta andra låtar jag har hört från årets startfält. Ändå är det så upprörande att den överhuvudtaget framförs, och ännu mer att den går vidare till final, att det blir en fullständig mediastorm och erfarna schlagerkompositörer säger att de ska bojkotta melodifestivalen för all framtid. Varför? Och hur kan man engagera sig och blåsa upp melodifestivalen som om hela jordens framtid står och faller med den. Det är så himla pinsamt.
Har inte konstigare bidrag än detta deltagit och gått vidare förut? Gå bara ett par veckor tillbaka i tiden till Sean Banan. Snacka om hån mot hela schlagergenren! Och även om Christer Sjögren kan sjunga så var väl hans bidrag I love Europe häromåret riktigt usel. Nej jag tror att det bara handlar om Björn Ranelid som person. Om någon som var något mindre provokativ än han hade framfört låten så hade det inte blivit så mycket snack. Jag tror faktiskt att folk har röstat på låten för att de tycker den är bra.
Christer Björkman, Mr Schlager himself, uttrycker det hela så bra i en intervju där han säger
-Jag är helt övertygad om att de som har röstat har gjort det av äkta kärlek till det han gör. Men jag förstår också att det finns traditionalister som tycker att det ska vara en rekorderlig låt med två verser, två refränger, ett stick och en tonartshöjning. De kanske är upprörda. men då får de vara det, det finns plats för alla.
Ja, det brukar verkligen finnas plats för allt och alla i melodifestivalen både när det gäller personligheter och musikstilar. Men gränsen går tydligen vid Björn Ranelid.
Det är nästan så att jag hoppas att han vinner alltihop. Fast å andra sidan, då kommer det ju att bli helt outhärdligt att höra honom tala om sin förträfflighet... Men man kan ju faktiskt stänga av TV:n. Och det är alldeles frivilligt att läsa Aftonbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar