Så här dan före dan före dan borde jag väl skriva om något med åtminstone en smula anknytning till den stundande helgen. Men jag måste istället försöka formulera den irritation som grott i mig under hösten och som aktualiserades när jag ögnade igenom Kyrkans tidnings nätupplaga idag. Där kan man nämligen läsa om det förslag som finns om att förkorta den längsta tillåtna tiden mellan dödsfall och gravsättning/kremering, från nuvarande två månader till en månad.
Det vore intressant att veta hur många begravningar det är som dröjer avsevärt längre än en månad. Oftast överskrids nog månaden med bara några få dagar.
Nu kanske någon invänder att det i så fall inte gör något att förkorta tiden. Men då bör man vara medveten om vad anledningen är till att det idag drar ut på tiden. Det sägs nämligen ofta att det är församlingarna som inte erbjuder tillräckligt många begravningstider. Min erfarenhet är en helt annan. Vi har tider, men de sörjande vill ha en viss kyrka, en viss veckodag, en viss tid på dagen, en viss präst och (inte att förglömma) en viss begravningsbyrå. Ibland är det så enkelt som att begravningen dröjer för att den aktuella begravningsbyrån inte har resurser att hantera begravningen tidigare. Det är också så att många sörjande inte prioriterar begravningen av sin anhöriga. Semesterresor, tentor, möten och till och med frisörbesök går före. Man är inte heller beredd att ta ledigt en timme eller två från jobbet för att träffa prästen innan begravningen, något jag dock mötte betydligt oftare när jag arbetade i staden än när jag som nu arbetar på landsbygden. Och jag tycker inte att det är fel att man har många önskemål eller att man vill att så många som möjligt ska kunna vara med på begravningsdagen, men vi måste acceptera att det är så här det ser ut i vår kultur, istället att för som så många gör, jämföra med andra länder där tiden mellan dödsfall och begravning är mycket kortare.
Det är rimligt att begravningen sker tre till fyra veckor efter dödsfallet, men ibland får vi acceptera att det kan dröja lite längre för att det ska bli just det avsked som anhöriga vill ha. Eftersom familjerna har så många önskemål inför sin begravning är det inte alltid möjligt att tillmötesgå dem inom en månad efter dödsfallet. I synnerhet som det ofta redan har gått 7-10 dagar innan församlingen får in en begravningsanmälan. Vad skulle då konsekvensen bli av att strama upp bestämmelserna? Jo, istället för att som idag då ett fåtal familjer blir missnöjda för att de får vänta för länge på begravningen så kommer väldigt många familjer bli missnöjda för att de inte fått den begravning som de önskat. Det tycker jag vore väldigt olyckligt.
I artikeln i Kyrkans tidning kan man bl a läsa att den genomsnittliga tiden mellan dödsfall och begravning idag är ca 22 dagar, alltså omkring tre veckor. Det betyder att det i många fall går betydligt fortare, men också att det på en del håll dröjer längre. I Stockholm är den genomsnittliga "väntetiden" 29 dagar. Kan man tänka sig att de långa väntetiderna i första hand är ett storstadsproblem? Då kanske man istället borde arbeta med de orter där detta verkligen är ett problem och se hur man kan lösa det, istället för att "straffa" alla oss andra där det inte är några problem.
Nå, nu ska jag återgå till julförberedelserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar