Min kropp är inte till salu...

... men när jag inte behöver den längre får ni gärna ta vad ni vill ha.

För ett par veckor sedan presenterades ett förslag, eller kanske snarare en idé, om hur problemet med bristen på organ skulle kunna lösas. För som det är idag dör ju människor helt i onödan, i väntan på en transplantation. Förslaget gick i stort sett ut på att den som donerade ett organ skulle få ett bidrag på 50 000 kr till sin begravning. (Summan varierar i olika artiklar, men detta är den siffra jag oftast stött på.)

Även om det handlar om att bidraget betalas ut efter donatorns död, så att ingen kan bli rik på att sälja sina organ, och även om det inte handlar om kontanter utan bidrag till begravningen, så känner jag bara att det här är så himla fel! Så fort vi börjar blanda in pengar i en diskussion om organdonation så är vi på väldigt farlig mark. Det finns så många risker som lurar, för vad är nästa steg? Får en levande donator rabattcheckar på ICA-maxi efter att ha donerat en njure? Vi måste värna om människans värde och värdighet och ha mångdubbla staket och murar som skyddar oss från att hamna helt fel.

Eftersom jag tycker att det har varit väldigt tyst efter det här förslaget, blev jag glad när jag läste en jättebra krönika om frågan i Göteborgsposten i förrgår. Skribenten lyfter fram många av problemen och avslutar med orden "handel med organ från levande donatorer – eller döda – bör aldrig bli en del av lösningen". Jag hoppas att hon får rätt.

Skolavslutningsmorr. Och det är bara april. (Uppdaterad, nu med länk)

Fick ett mail med information från domkapitlet idag. Det hade gått till alla präster i Linköpings stift så jag tänker att det under dagen är fler än jag som har ilsknat till. Jag hoppas i alla fall att det är fler än jag. Det handlade om skolavslutningar i kyrkan. Två gånger om året ska ju detta vändas och vridas på och knappt har debatten efter julavslutningen lagt sig innan det är dags att börja gaffla om sommaravslutningen. Problemet är det gamla vanliga. Får man ha skolavslutning i kyrkan? Är det förenligt med skollagen? Vad får avslutningen innehålla, och vad får den absolut inte innehålla?

Det mail som nu har kommit gör mig trött och sur. För om ett mail överhuvudtaget ska skickas ut från domkapitlet vill jag att det innehåller riktlinjer, uttalanden, rekommendationer som vårt domkapitel har kommit fram till utifrån gällande lagar. Inte som nu ett hopplock av citat från olika håll. Här finns utdrag från skollagen, ett två år gammalt uttalande från kyrkokansliet och följande lilla, ja vad ska jag kalla det? Uppmaning kanske?

Justitieombudsmannen, JO, har - efter att ha prövat en anmälan från en privatperson efter ett beslut om att en skola skulle ha sin avslutning i kyrkan - slagit fast att Skolverket har utarbetat ett PM avseende skolavslutning där det bl.a. står att om avslutningen utformas med tonvikt på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och om det inte förekommer några religiösa inslag kan avslutningar ske i kyrkan. Möjlighet finns till befrielse i undantagsfall. Det sägs därför att det är viktigt att skolan informerar elever och vårdnadshavare om hur skolavslutningen kommer att utformas.

Skolverket skriver:
Om skolavslutningen är obligatorisk för eleverna är det en del av utbildningen och därmed ställs samma krav på skolavslutningen som gäller för undervisning i skolan. Skolan bör därför utforma en skolavslutning så att varje elev kan delta och så att inte eleverna utsätts för ensidig påverkan för den ena eller den andra trosinriktningen. Utgångspunkten är således att alla elever ska kunna delta i en skolavslutning. Det är viktigt att rektorn har kontroll över avslutningens innehåll och utformning.

Skolinspektionen har ansett att detta var OK:
Avslutningen hölls i en kyrka, en präst höll tal, man sjöng den traditionella "Den blomstertid nu kommer" men det förekom ingen bön, ingen trosbekännelse, ingen välsignelse eller andra religiösa inslag. Tonvikten låg på traditioner och samvaro.

Utifrån detta vill jag säga: Om skolan vill ha sin avslutning i kyrkan för att det är en fin lokal, så är det helt ok för mig. De kan få hyra eller låna kyrkan på samma sätt som vi hyr/lånar ut den till konserter m.m. som exempelvis kommunen ordnar.

Vill skolan att en präst ska närvara så tänker jag inte be om rektorns tillåtelse att tala om Gud, och jag kommer absolut avsluta med välsignelsen. Punkt och Amen. Så länge man kan säga att alla barnen ska sjunga Den blomstertid nu kommer och därmed förvänta sig av dem att de aktivt ska sjunga om Guds godhet, så tänker jag inte låta bli att be om Guds välsignelse över dem. Det är inget de själva aktivt behöver delta i, och vem vet, jag kanske ber om Guds välsignelse över dem varenda dag utan att de ens vet om det. Kränkande, eller hur?

Nu märker jag här att jag verkligen har ilsknat till, och jag vet inte vad som gör mig mest arg, själva frågan i sig, eller det sätt som detta mail är skrivet. "Skolinspektionen har ansett att detta var ok..." Betyder det att detta är ramarna för vad vi får göra? Och vems är ansvaret? Mitt eller rektorns? "Det är viktigt att rektorn har kontroll över avslutningens innehåll". Jaha, men om jag anser att skolan utformar en avslutning som helt går emot kyrkans värderingar vad gäller människosyn, med sina hysterisk många stipendier till de "duktiga" eleverna, vad ska jag göra då? Klaga hos skolverket? Jag tror nog att den biten är mer skadlig och kränkande än välsignelsen.

Jag brukar tänka att det är tur att man blir arg ibland så att man känner att man lever. Och just nu är jag i allra högsta grad levande.

20110505: Idag såg jag på stiftets hemsida att samma "information" som vi fick i mailet, finns där. Så läs själv.
Nu är det snart dags för skolavslutningar igen... - Svenska kyrkan - Linköpings stift

Briljant eller befängt

Jag och barnen är på "semester" hemma i Halland. Ja, det kommer alltid att vara hemma, även om jag inte bor här för närvarande. Kanske kommer jag aldrig bo här igen, vad vet jag. Det där är en jobbig bit, så den lämnar vi raskt. Hopp och hej!

Idag var vi i alla fall i Kungsbacka för att köpa nya skor till barnen. Tack och lov för Skopunkten säger jag bara. Egentligen tycker jag att deras utbud är ganska begränsat, det är för lite variation på modellerna av barnskor, men en månad som denna då utgifterna överstiger inkomsterna är jag överlycklig att stället finns. Köp 2 par skor och få andra paret till halva priset är himla fiffigt. Nu fick vi två par skor för 280 spänn. Tack för det, Skopunkten!

Sedan blev det en sväng till Kungsmässan och jag var jätteduktig och handlade inte nånting för pengar jag inte har, och dessutom bjöd mamma oss på fika. Tack för det, mamma! Sedan kom hon på den goda idén att lämna barnen i lekrummet Barnens värld. Nu när lillkillen har fyllt tre år, får ju han också vara där. Gissa om det var två lyckliga killar som vi lämnade in. 75 kr per barn för 1,5 timmas lek och hon som kom med idén betalade. Tack för det, mormor!

Nu hade vi en och en halv timme på oss att hitta en present till min bror som fyllt år. Och faktum är att jag sprang på rätt pryl direkt. Då borde jag ju ha köpt den, men istället gick vi runt och tittade på andra saker fast jag visste att jag inte skulle hitta något lika bra. Och nu till inläggets kärna. När jag sedan gått tillbaka och köpt presenten till min bror, så var det fortfarande lite tid kvar innan vi skulle hämta barnen och då gick jag in på bokhandeln en stund. Och där hittade jag denna.



Detta är MigoTrappan, som är ett hjälpmedel för föräldrar som vill coacha sina barn till att förändra sitt beteende på ett positivt sätt, istället för att tjata sig till förändringar/förbättringar. På företagets hemsida läser jag:

Så här funkar MigoTrappan:
Föräldrar och barn väljer tillsammans ut ett eller
två områden som kan förbättras. Aktiviteterna
skrivs eller ritas upp på whiteboard-delen. Varje
gång, dag eller vecka när barnet klarat av det som
bestämts får det ta ett steg upp på trappan. Barnet
klättrar med ett eget fotografi på trappan och ser
tydligt sina framsteg.
Tillsammans bestämmer barn och föräldrar vad
som händer när översta trappsteget är nått. En bra
belöning är att familjen gör något kul tillsammans
t.ex bakar, går till simhallen eller har en lekdag.
I instruktionshäftet finns 100 förslag på mål och
aktiviteter.

Jag vet inte. Är detta briljant eller är det befängt? Jag får lite Supernanny-vibbar, fast det är klätt i en snygg förpackning som ska tilltala barnen. Å andra sidan har vi väl de flesta föräldrar utvecklat liknande system hemma, med guldstjärnor eller liknande. I skolan använder man ju också sådana metoder på en del håll. Om klassen "sköter" sig och samlar stjärnor eller vad det nu kan vara, så får man till slut göra något kul. Men det är ändå något som inte känns riktigt rätt här. Jag känner mig jättekluven. Borde jag kasta mig i bilen och åka och köpa en direkt, eller ska man förkasta den här typen av metoder? Det vore intressant att veta vad ni läsare tycker.

Badmintonsexism

I bilen på väg till andra gudstjänsten idag lyssnade jag på radiosporten och höll på att köra i diket när jag hörde nyheten om kjoltvånget. Det är internationella badmintonförbundet som vill införa en regel om att alla damspelare ska ha kjol på sig i större turneringar för att locka mer publik. Hallå! Hur sexistisk får man bli? Är det inte meningen att publiken ska komma för att titta på spelet? Är inte dambadminton tillräckligt intressant, så att man behöver locka lite snuskgubbar som betalar för att kika under kjolen med sportintresse som täckmantel? Ska herrarna börja spela med inoljad bar överkropp och stringkallingar för att locka snusktanter?

Det är verkligen ofattbart att någon ens kan komma med ett sådant förslag och med den motiveringen år 2011. Men nu har man skjutit upp kjoltvånget, och har dessutom bestämt sig för att det ska vara ok för damerna att spela i shorts, om de har kjol utanpå. Ska man skratta eller gråta?

Långfredagsförfall

Ibland hör man människor säga att det är så tråkigt i kyrkan men den kyrka och den gudsjänst de beskriver är inget jag känner igen. De beskriver något de varit med om vid ett (fåtal) tillfälle för längesedan och utgår ifrån att det är likadant nu, och att det är likadant överallt. Man gör en bild av nuet utifrån något som inte längre finns.

Idag har jag gjort en iakttagelse av ett fenomen som påminner om detta, eller som till och med är en del av detta. Nämligen synen på långfredagen. På TV och radio har jag idag hört flera programledare tala om att långfredagen är så tråkig och lång och dyster och långtråkig och trist och tung, men att de ska hjälpa oss igenom denna 24 timmar långa jämmerdal. Men då undrar jag, vilken värld lever de i? Var är långfredagen sådär tung och dyster? Det är ju ingen som helst stil på långfredagarna nuförtiden. Ingen kan väl säga att denna dag är speciellt trist. Man kan gå på bio, konsert, teater, fotboll (ÅFF förlorade - det kan man kalla trist) eller storhandla. Ingen skäms över att dra igång gräsklippare, motorsåg, högtryckstvätt eller något annat som för oväsen i grannskapet.

Själv har jag alltid älskat långfredagen men numera tycker jag att det är svårt att komma i stämning. Till slut ger jag nästan upp. Så idag, på väg hem från sista gudstjänsten gick jag in i affären. (Jag som egentligen tycker att affärerna ska vara stängda på söndagar och i synnerhet på långfredagen, men som vårt liv ser ut nu med två vattkoppssjuka barn underlättade det att jag kunde komplettera idag.) Och då tänkte jag att när jag gick där i min prästskjorta så blev det ändå en påminnelse för folk om varför de är lediga idag.

Jag har i alla fall fått fira två långfredagsgudstjänster och sjungit alla fina långfredagspsalmer: Höga kors, O huvud blodigt sårat, Guds rena lamm, Du bar ditt kors o Jesu mild och så favoriten Jesus du mitt liv min hälsa. Men inte är det som förr i tiden.

Lägg ägg!

De flesta som känner mig vet att jag är måttligt (läs: inte det minsta) intresserad av matlagning. Följaktligen tycker jag att det är oerhört fiffigt med hel- och halvfabrikat. Jag köper utan några som helst betänkligheter hem grötkorvar, fiskgratänger, schnitzlar, köttbullar, pepparkakor, ja vad som helst som är färdigt att värmas i mikron, eller som med enkla medel (tillsätt endast vatten) blir en skaplig måltid. Gränsen går vid pulvermos som jag mår illa av bara vid blotta tanken, trots eller tack vare att jag är uppvuxen med detta. (Mamma är inte heller jätteglad i att laga mat men hon är betydligt bättre än hon tror).

Dock kommer det ibland nya produkter i affären som jag verkligen inte kan se behovet av, som jag tycker är rent fåniga. Ekströms smulpaj är en sådan grej. En påse med fryst smuldeg som sitter ihop med en påse med frysta bär. Så man kan låtsas att man bakat en egen smulpaj. Jag kan tycka att det är lite överflödigt, gör i stället en stor laddning med smuldeg och lägg i en burk i frysen, sen är det bara att ta upp och hälla på så mycket det går åt. Det har jag gjort redan innan Ekströms kom med sin fantastiska idé. Smuldeg är ju det enklaste som finns. Och har man inte "egna" bär i frysen kan man ju köpa frysta bär. Då kan man dessutom ha bären till annat.

Men just det där med smulpajen är bara en liten hang-up som jag har. Det som föranleder detta blogginlägg är istället något jag läste om i tidningen idag. Nämligen att vi inom kort kommer att kunna köpa färdigkokta ägg i två-pack på ICA. Men hallå eller!? Är det första april? Färdigkokta ägg??? Så utomordentligt fånigt. Kan man inte koka ägg bör man nog inte ha tillgång till ett kök överhuvudtaget. Och inte kan väl någon skylla på tidsbrist heller. Koka en bunt ägg på söndag kväll så kan du ha dem i kylen hela veckan.

Ja, kära Karl-Astrid, som min dagmamma brukade säga.

Så tokigt det kan bli

Idag rapporterar Dalarnas tidningar om att prästen Ulla Karlsson, som tycker att det talas för mycket om synd i kyrkan, har träffat sin biskop Thomas Söderberg. Hon har ju blivit anmäld till domkapitlet för det hon har skrivit i två debattartiklar i Kyrkans tidning. Äntligen, tänkte jag, ska jag få läsa hur hon vill kommentera det hela. Och det enda hon verkar säga är: Jag ville bara skapa en debatt. Ja, det kan man ju lugnt säga att hon har lyckats med. Tyvärr har debatten fullständigt urartat så jag läser inte längre de kommentarer som fortfarande droppar in på Kyrkans tidnings debattsida.

Men ändå, är det inte en blek kommentar? I mina öron låter det som att hon säger att det hela är väl inte något att ta på så stort allvar, jag ville bara få igång en diskussion. Och i så fall är det verkligen allvarligt. Som jag har skrivit tidigare så kan jag, när jag är på mitt förstående humör, tänka att diskussionen om hur vi talar om synden är viktig, men den diskussionen hamnar ju helt i skymundan här, när man säger att det inte finns någon synd och inte behövs någon försoning.

Det hade hedrat Karlsson om hon försvarade sina uttalanden, eller om hon sa att det här blev visst inte så bra. Men att säga att man bara ville få igång ett samtal blir liksom varken eller.

Fortsättning följer. Det ska bli mycket intressant. Kanske köper domkapitlet argumentet om att starta en debatt. Det skulle inte förvåna mig. Det har ju hänt förr att man svalt argumentet "Jag sa inte att jag tycker så här, jag sa bara att så här kan man resonera"

På något sätt kan jag ändå önska att Ullas längtan blir verklig, att vi får en diskussion om de här orden och begreppen. Jag delar inte hennes åsikter, men jag tror att hon trots allt har en poäng även om den är väl dold.

Ett enda dop...

Läser på Kyrkans tidnings hemsida om Tomaskyrkan i Västerås som ordnade drop in-dop. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Först tänkte jag att det känns lite "hafsigt". Ska man hantera sakramentet så? Ska det inte förberedas mer? Men samtidigt tycker jag att det är ganska bra, för jag tror inte att någon väljer att drop in-döpas, eller låta sitt barn drop in-döpas utan att ha övervägt det hela i förväg. Men man kanske just känner press att det ska ordnas fester och så. Jag har inte forskat mer i hur det hela gått till, men jag antar att man annonserat om detta i förväg, och att de som kom inte bara såg ett anslag på dörren och gick in. Och jag förutsätter att de här dopen blir "handbokstrogna", eftersom ingen lär komma dragande med en helt egen ordning, med egna texter och sånger vid ett sånt här tillfälle. Och då har man ju undanröjt mycket av det som en del verkar anse vara ett stort problem , att familjer bara vill ha en finstämd ceremoni med så lite Gud som möjligt. Läste en sådan kommentar på en annan blogg tidigare idag.

Men ändå, det blir lite skumt när det samtidigt förs en debatt om att präster bör vara försiktiga med att döpa asylsökande. Och där kan jag verkligen se dilemmat eftersom dessa människor kan riskera sina liv om de kommer tillbaka till sitt ursprungsland och har konverterat. Men i den debatten har det lyfts fram som så oerhört viktigt att man verkligen undersöker dopkandidatens motiv och så vidare.

Min tanke är bara hur det blir om man för samman de här diskussionerna. Om en församling ordnar drop in-dop, hur noggrann bakgrundskoll gör man då? Är det ok att drop in-döpa vissa asylsökande, om de kommer från "rätt" land? Eller blir de asylsökande kandidaterna uppmanade att komma tillbaka en annan dag. Visst tramsar jag nu, men ibland kan man problematisera en nyhet genom att läsa den tillsammans med en annan. Och vi bekänner ju ett enda dop. Båda de här dopdiskussionerna är spännande och belyser flera aspekter av dopet. Jag undrar om något av detta kommer upp när vi ska samtala om dopet på vårt kontraktskonvent nästa vecka. Om inte annat kan man ju föra upp frågan.

Det ska bli väldigt intressant att ta reda på mer om drop in-dopen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om det. Får väl sova på saken.

För övrigt kan jag meddela att varken vattkopporna eller Jesus har kommit än.

Om varicella och parousin eller Det gäller att ta med allt i beräkningarna

I min ungdom umgicks jag under en kort tid som tyvärr fick ganska långvariga konsekvenser, med människor i Livets ord-kretsar. Det finns mycket att säga om den tiden men det tänker jag inte göra här. Men jag kom att tänka på de där människorna häromdagen. De hade ett annat sätt att förhålla sig till Jesu återkomst än vad jag var van vid från min traditionella svenskkyrkliga miljö. Jag upplever i alla fall inte att det är något hett ämne för så många svenskkyrkliga präster och teologer. Visst bekänner vi att Jesus ska komma tillbaka och döma levande och döda, men det är inget vi pratar om särskilt mycket eller särskilt ofta. Och när vi pratar om det så är det underförstått att det är något som ska hända i en synnerligen avlägsen framtid. Inte så nytestamentligt kan man tycka, men så upplever jag det i alla fall. Nåväl, Livets ord-vännerna hade en helt annan inställning till Jesu återkomst. Vad de än planerade för, om det så var en skidresa på sportlovet eller en evangelisationskampanj på skolan, så lade de alltid till orden "...om inte Jesus har kommit tillbaka innan dess." Jag vet inte om de verkligen tänkte att Jesus kunde komma vilken dag som helst, eller om de bara var upplärda att säga så, men det fascinerade mig på något vis.

Varför kom jag nu att tänka på detta? Jo, just nu härjar varicella-viruset, det som orsakar vattkoppor. Under vintern har jag via facebook sett hur det verkar vara en nationell vattkoppsepidemi, ungar överallt drabbas av detta lömska prickar. Så även på mina barns förskola. Idag räknade jag ut att minst sex familjer på förskolan, och därmed ännu fler barn, under den senaste tiden har eller har haft vattkoppor. Och med den långa inkubationstiden vet man ju inte när det är dags, vem av de redan sjuka som kan tänkas ha smittat mina små troll. Eller om de är smittade överhuvudtaget. Så när jag planerar framåt på jobbet eller privat, har jag kommit på mig själv med att hela tiden tillägga "...om inte barnen har fått vattkoppor innan dess." För visst kan det ställa till det, vill det sig illa handlar det om flera veckors vabbande, och det finns naturligtvis också en oro för hur hårt de kommer att drabbas av sjukdomen. Och här står jag, snart på väg att åka till Berlin med konfirmanderna, sedan väntar hela påskruschen, sedan en veckas semester då jag och barnen ska till mamma och pappa, sedan kommer min student som jag ska handleda, sedan drar det igång med konfirmationsförberedelser och sedan.... Ja, alltid är det något och barnens sjukdomar kommer väl aldrig lägligt.

Frågan är bara vad som händer först - hinner barnen få vattkoppor innan Jesus kommer tillbaka. Den som lever får se.

Fönsterträd

Jag vet inte om min mamma är den enda i hela världen som säger fönsterträd istället för krukväxter, men det gör hon i alla fall. Idag ska jag blogga om fönsterträn. Nej, förresten. Det ska jag inte. Jag ska skriva om krukor. Så då säger vi väl krukväxter i alla fall.

Egentligen ska jag bara ge luft åt ett vardagsirritationsmoment. (Jag har ju några stycken, det piggar upp tillvaron.) Nämligen krukproblemet. När jag för en gångs skull i ett avlägset hörn av mitt sinne, har hittat motivationen att plantera om krukväxterna som växer ur sina krukor, som blivit så höga att de välter, eller fått rötter som kryper ut där de inte ska vara, då stöter jag på krukproblemet. För när jag går till blomsteraffären och ska köpa nya, större krukor, då finns det aldrig några innerkrukor att plantera i, som passar till ytterkrukorna. Hur är det möjligt? Borde det inte vara självklart att man har innerkrukor som passar i de ytterkrukor man säljer? Nej, säger kanske någon, de vill inte att man ska plantera om sina gamla blommor, man ska köpa nya istället. Jaha, men känn på den här då! När jag köper nya krukväxter/fönsterträd, så är det inte alltid det finns ytterkrukor som passar dem heller! Hallå, hur tänker ni nu?

Ja kära värld, alltid finns det något att reta upp sig över. Är det inte det ena så är det det andra, som flickan sa.

Dummast just nu

Oj vad mycket som skulle kunna rymmas under den rubriken, men jag tar ett stadigt mindfulness-här-och-nu grepp om tillvaron och utser den nya skatten på USB-minnen till det dummaste just nu. Eller skatt är det väl inte, rent formellt, utan en privatkopieringsersättning som redan finns på flera elektronikprodukter men som från och med i sommar även kommer att finnas på USB-minnen och externa hårddiskar. Mer om detta kan man läsa på Copyswedes hemsida.

Alltså, bara för att man kan använda ett USB-minne för att kopiera upphovsrättsskyddat material ska jag som enbart använder mina USB-minnen för att så att säga ta med mig jobbet hem, betala mer när jag köper ett nytt minne. Jag gör ju det ibland eftersom jag tappar bort de gamla.

Jag har inga problem att betala skatt till sjukvården även om jag själv aldrig skulle vara sjuk och utnyttja den, inte heller skulle jag ha problem med att betala skatt till barnomsorgen även om jag inte hade barn själv och så vidare. Det är självklart att vi har ett gemensamt ansvar för vårt samhälle och även att de som tjänar lite mer betalar lite mer. Men jag tycker inte det är ok att produkter som jag använder helt lagligt ska bli dyrare för mig bara för att det går att använda dem olagligt. Detta får bli dagens lilla morr. Och har man inte värre saker att reta upp sig på får man väl vara ganska nöjd.

Vi måste värna om det svenska. Pizzan och julgranen, typ.

Så har Åtvidabergs alldeles egna Sverigedemokrat Bertil Jonsson yttrat sig i kommunfullmäktige. Om detta kunde man läsa i Corren igår den 1 april. Tyvärr, eller ska jag säga som vanligt, finns inte artikeln på Correns hemsida. Och tyvärr har min man i sin flitighet redan lämnat tidningen till återvinningen. Därför kan jag inte alldeles korrekt återge vad tidningen rapporterade. Men Jonssons tangegångar gick i stort sett ut på två saker, att ensamkommande flyktingbarn inte skulle få modersmålsundervisning, och att invandrare ska lära sig svenska seder och bruk, och ta till sig "svenska" värderingar. Framför allt är jämställdhet en svensk värdering som man är tvungen att ta till sig om man ska leva här. Det är ju långt ifrån första gången man hör den gamla tankegången, och den gör mig lika trött varje gång. Vad har Jonsson m fl tänkt göra med alla svenskar som inte har sina rötter i ett annat land, och som inte lever jämställt, som diskriminerar människor i sin omgivning, som inte tar ansvar för hem och familj o.s.v. Ska de utvisas till Afghanistan? Eller är det bara de som har ett arabiskt efternamn som ska bevisa att de lever jämställt? Och vad är jämställdhet egentligen?

Nåväl, i dagens tidning bemöter vännen och centerpartisten Johan Knutsson det resonemang som fördes på fullmäktige. Olyckligt nog kunde han inte vara med på sammanträdet, annars är jag säker på att det blivit en spännande debatt. Inte heller den artikeln finns (än så länge) på nätet.

Att Sverigedemokraterna fått plats i politiken på olika nivåer kan vi inte göra något åt och deras företrädare ska behandlas som alla andra. Min förhoppning är dock att deras närvaro leder till att vi som lever i Sverige verkligen får fundera på hur vi ser på våra medmänniskor, hur vi formulerar vår invandringspolitik och vilka värderingar vi vill förmedla till våra barn.