Ultraljudschock

Igår skrev jag ju lite om det här med varför vi egentligen firar jul, eller snarare om hur trött jag kan bli på alla som ska tala om hur det verkligen är. Och så sprang jag på den här bilden:



Lite kul, tyckte jag. Men är det någonstans en gloria syns så är det nog på ultraljudet. Bilden kan man hitta här.

Bilden väckte också minnet av hur oerhört nervös jag var inför det första ultraljudet under min andra graviditet. När barnmorskan talade om att allt såg bra ut, armar och ben satt där de skulle, så var jag helt ointresserad. Min enda fråga var: Det är väl bara ett barn??? Jag var verkligen hysteriskt livrädd att det skulle vara tvillingar.

Men det var bara ett barn, min underbara lillkille, som snart blir tre år. Och någon gloria det har han definitivt inte. Men inte ens den knubbigaste lilla predikstolskerub skulle kunna vara sötare.

Signade hednajul

Vår organist upplyste mig om hur många sånger på julkonserten som rymde frasen ”signad juletid”. Jag har glömt hur många det var. Så jag ska istället skriva om något annat.

Så här års brukar det uppstå ett antal mer eller mindre (o)begåvade diskussioner om julens ursprung. Å ena sidan har vi de som när de ser tomtar, snörper på munnen och talar om att vi faktiskt firar jul till minne av Jesu födelse. Å andra sidan har vi de som med näsan i vädret förkunnar att julen faktiskt är en gammal hednisk tradition. Dessa har vi alla mött, och diskussionen brukar om inte annat uppstå när det är dags för skolavslutningar. Ska de hållas i kyrkan eller inte? Och om de är i kyrkan, får prästen i så fall vara med? Och vad får denna stackars gisslantagne präst säga och göra? Debatten och argumenten blir mer desperata för varje år. Själv välsignade jag glatt, helt tvärtemot skolverkets riktlinjer, barn och vuxna på skolavslutningen, och känner att jag kan motivera det ganska väl om någon skulle komma med kritik. Samtidigt kommer jag inte som förälder kämpa för att skolavslutningar till varje pris ska hållas i kyrkan. Det är inget jag själv är uppvuxen med. Det blir väl jullov och sommarlov ändå. Men nu var det inte den debatten jag skulle skriva om.

Jag fick ett långt handskrivet brev från en kvinna i Jehovas vittnen strax innan jul. Hon skickade med några skrifter också, för att jag skulle kunna läsa sanningen om julen. Hon ringde mig häromåret och var så upprörd över att vi präster ljuger för människorna. Det här var väl steg två i hennes kamp. Sanningen om julen är bland annat att Jesus inte alls föddes den 25 december. Som om någon på allvar trodde det. Och som om det spelar någon som helst roll. Jag får också veta vad Gud tycker om julklappar och att Betlehemsstjärnan var Satans verk och ändå har vi mage att sätta den längst upp i granen och i våra fönster!

Vidare skrev kvinnan om hur förfärligt det är med människogjorda traditioner, och att dessa absolut inte får blandas upp med Guds ord. Och så var vi där igen. Vad är julen för en högtid egentligen. Kan man ha både tomte och Jesusbarn?

Jag förstår inte varför det ska vara så komplicerat. Det är väl bara att inse att vi, var och när vi än lever, påverkas från olika håll, en kultur formas av olika influenser. Vi har en religiös tradition, som också den utvecklas och förändras, och vi har en ”folklig” tradition, som i sin tur har inslag från många olika traditioner. Alltså firar vi jul, helt enkelt. Vid den här tiden på året påminner vi oss om att Gud blev människa i Jesus – någon gång under året ska det ju firas. Ett par dagar innan jul infaller vintersolståndet, något som mer uppmärksammades i våra tidigare traditioner, då man på ett annat sätt firade att ”nu vänder det, nu går vi mot ljusare tider”. Vi har granar, änglar, tomtar, julkrubbor, stjärnor, halmbockar och julklappar i en enda härlig röra. Jag ser inga som helst problem med det.

För övrigt blev jag häromdagen påmind om den gamla traditionen att hänga folk i träd för att påskynda solens återkomst. Det är något oklart om de offrade sig frivilligt eller om man offrade folk som straff. Men hur eller hur så tyckte jag att det absolut var en symbolik som kan överföras till att hänga tomtar i granen. Så nästa år tänker jag börja med denna tradition. Varje gång jag stöter på en riktig korkboll, då ska jag gå hem och tillverka en tomte i valfritt biologiskt nedbrytbart material. Sedan, när julen kommer så hänger jag alla idioter/tomtar i granen och sen åker de ut i snön på tjugondedag Knut, och så är man av med dem. Det hela blir ju då mycket terapeutiskt. Börja göra tomtar ni också!

God fortsättning.

Fiffel i Solrosdalen

Nu är det nog dags att skicka Janne Josefsson för att granska inspektör Broman och andra makthavare i Solrosdalen. Följer man verkligen lagen om offentlig upphandling och liknande förordningar? Hur kan det komma sig att firma Byggare Bob får alla ortens stora arbeten. Jag ser aldrig Bob eller Wilma sitta på kontoret och räkna på anbud. Det verkar som att de får jobben ändå. Mycket skumt. Nu senast ser jag i sonens julklappsfilm hur de ska bygga en stor idrottsarena. Krävs det inte specialkompetens för sådant? Jag bara undrar.

Och ja, jag har ledig dag, det är därför jag kan ägna mig åt sånt här.

Var hälsad, sköna morgonstund

Även om jag tycker att julnattsmässan är oerhört vacker, så passar det mig bättre att tjänstgöra på julottan. Jag är mer av en morgonmänniska än en nattmänniska och eftersom några av mina kollegor hellre väljer julnattsmässan så brukar schemat lösa sig ganska bra.

Det är något alldeles speciellt att tassa upp tidigt på morgonen när alla sover, och åka iväg till en upplyst kyrka. De enda man brukar möta är kollegor på väg till andra kyrkor. Däremot är detta den enda dag på året då jag kan vara riktigt orolig för hur vädret är. Alla andra dagar har man ju marginaler, det går att skynda sig iväg för att ha gott om tid på sig om det är besvärligt på vägarna. Men på julmorgonen har jag inte lust att gå upp en timme tidigare just in case, det är ju redan ganska tidigt. I år hade det dessutom varit en del varningar om stökigt väder, men igår kollade jag alla rapporter jag kom över och konstaterade att det inte verkade bli så mycket av det just här. Så jag ställde dubbla väckarklockor och gick och lade mig. Sedan bar det iväg i morse, ingen snö hade det kommit men likväl kom jag ifatt en traktor som plogade vägen!

I år blev det två helt olika julottor, en med kyrkokör och en med flöjtsolist. Jag älskar verkligen julottan, och julottans introitus är helt underbart. Dock drabbas jag varje år av julförkylning med olika grad av röstbortfall, så tyvärr kan jag inte sjunga det själv. Då är man glad för en duktig kyrkokör.

Och så "Var hälsad..." Den får mig alltid att tänka på Tyko Jonsson i Karl-Bertil Jonssons jul. Tyko somnade ju i vredesmod den kvällen och vaknar sedan till julottan på tv. Jag vet inte om jag är ensam om den associationen till denna underbara psalm, obligatorisk för julottan. Jag bjuder på de två sista verserna (som tyvärr rationaliseras bort ibland).

Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin anda,
förkunna oss son Faders råd
och sötman av en evig nåd
i sorgekalken blanda,
strida, lida
dödens smärta, att vårt hjärta
frid må vinna
och en öppnad himmel finna.

Han kommer, till vår frälsning sänd,
och nådens sol, av honom tänd,
skall sig ej mera dölja.
Han själv vår herde vara vill,
att vi må honom höra till
och honom efterfölja,
nöjda, höjda
över tiden, och i friden
av hans rike
en gång varda honom like.
(Sv Ps 119:3-4)

Så mycket vackrare kan det inte bli.

En vit jul med sonen och Kenneth Ålborg

Hela hösten har yngste sonen, snart tre år, sagt att han "vill va i luvan". Detta betyder att han vill ha kapuchongen på, men det låter ju som något helt annat. Idag toppade han detta med att förklara att han ville "ha i glaset". Ja kära nån, det ska börjas i tid.

Så därför kära läsare tar jag idag hjälp av Kenneth Ålborg för att skapa julstämning. Ännu en klassiker.



För övrigt vill jag tillägga att jag aldrig har förstått poängen med att vara full på jul, och jag lider med alla, stora och små, vars jul blir förstörd pga alkohol.

Min önskelista

Inför jul och det nya året önskar jag mig

• Fred på jorden och allt sånt där som är så självklart att det inte behöver skrivas
• Men ändå vill jag särskilt nämna att jag önskar att alla terrorister och potentiella självmordsbombare kommer till sans och insikt och förstår att det inte är ett särskilt fruktbart sätt att påverka världen
• Till det självklara hör ju också önskan om hälsa, men även här vill jag lyfta fram några saker lite speciellt, och önskar därför att de av mina släktingar och vänner som lever med cancer ska få ytterligare flera goda år i livet
• Samt att min son inte ska få diabetes även om det ser dystert ut
• Men då önskar jag att det vaccin som skulle kunna hindra sjukdomen från att bryta ut, snart ska bli godkänt så att han kan få det
• Jag önskar förstånd åt var och en efter behov,
• Förmåga åt alla att använda det förstånd de har fått
• Insikt åt oss alla att se våra möjligheter att påverka vårt samhälle
• Samt kraft, mod och vilja att ta vara på dessa möjligheter.
• Jag önskar ett samhälle som är snällare mot dem av oss som har nedsatt arbetsförmåga
• Med risk för att verka fåfäng önskar jag att jag ska kunna vända min uppåtgående viktkurva, mest för att det är så tråkigt att behöva köpa nya kläder hela tiden
• Jag önskar att vi ska få ha det bra tillsammans i min lilla familj
• Att jag kunde vara lite mer av den mamma jag skulle vilja vara
• Och att jag ska klara av den ständiga balansgång som mitt arbete innebär
• En kock önskar jag mig
• Och städhjälp
• Och en barnvakt
• Och att vi inte bara ska tala om att rädda miljön och fördela jordens resurser bättre utan verkligen göra något också
• Att jag inte ska vara så trött hela tiden
• Ett snabbtåg mellan Åtvidaberg och Kungsbacka, alternativt förmågan att teleportera mig själv och familjen.
• Och att ingen människa ska behöva uppleva hopplöshet och meningslöshet i sitt liv
• Att vi kunde utvinna energi ur snö, snor, mördarsniglar och gnäll – sånt vi har för mycket av till ingen nytta
• Och en ny elvisp

Amen

"Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus."
Filipperbrevet 4:6-7

Pyssel & Papp - lite inspiration

En och en halv vecka kvar till jul och vi har väl fullt upp med förberedelser av olika slag. Här kommer lite inspiration till julbord, knäck, ljusstöpning, pyssel, grötrim med mera.

Detta avsnitt har så många klassiska citat att det inte går att räkna upp dem

Titta och njut

Var sak har sin tid

Corren och NT har en gemensam helgbilaga som heter Paus. Där kan man ofta hitta mycket läsvärt. Tyvärr finns den inte på nätet utan är bara till för oss som faktiskt betalar för vår tidning... En av krönikörerna i Paus är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, känd för att ha skrivit boken Här ligger jag och blöder, som häromveckan belönades med Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok.

I lördagens tidning hade hon skrivit en krönika med rubriken Detta tjat om mindfulness! Eftersom jag för bara några dagar sedan skrev ett blogginlägg där jag hyllade mindfulness, så skulle man kunna tro att jag inte uppskattar Jägerfelds krönika, men tvärtom, jag tycker att den har många poänger. (Och den uppmärksamme läsaren noterade nog också att jag inte är odelat positiv till allt som kallas mindfulness.)

Vad jag uppfattar att Jägerfeld vänder sig emot är bl a att det för närvarande är en mindfulness-hype, där metoden ska användas i alla möjliga sammanhang, och att den också lärs ut och används av "hjälpare" med otillräcklig utbildning. Efter att ha gjort en enkel beskrivning av vad metoden går ut på skriver hon: Risken är dock stor att metoden urlakas till något som de flesta skulle kalla sunt förnuft. Och det är alldeles riktigt. Den "mindfulness light" som jag är så tilltalad av, skulle nog andra beskriva som vanligt sunt förnuft. Men somliga av oss behöver ibland få det självklara förklarat svart på vitt, vi behöver höra det om och om igen innan vi verkligen tar det till oss. Och då kan det självklara, här förpackat som mindfulness vara till stor hjälp.

Jägerfeld skriver vidare:
Ett annat problem är att tekniken - feltolkad av en "certifierad livscoach" - kan få människor att acceptera känslor och tankar kring situationer som ska uppröra eftersom de helt enkelt är fel. Som en osund relation eller en orimlig arbetssituation. Risken är då att man lägger ansvaret för känslor av frustration eller ilska på individen, när problemet i själva verket ligger i ett sjukt system.

Det här är också något jag har funderat på när jag har läst böcker om mindfulness och systerteorin acceptans. För även om det är jättebra att man lär sig att hantera det man möter, att leva med det som är svårt, så finns det saker som man inte ska lära sig leva med. Därför tror jag det är viktigt att man kanske inte ska "behandla" sig själv med mindfulness om man har svåra problem i livet, utan samtidigt ha någon annan att prata med som kan hjälpa till att visa på osunda företeelser i tillvaron, som man bör göra upp med snarare än acceptera.

Jägerfelt avslutar krönikan så här:
Rätt använd tror jag att mindfulness kan vara en verksam metod. Fel använd är risken stor att en överarbetad undersköterska klandrar sig själv för att hon befinner sig på gränsen till utbrändhet.

Jag inte bara tror, utan vet, att mindfulness kan vara till stor hjälp. Men det är inte alltid den är rätt, och inte alltid som det är den enda metoden. En människa som lider av svår depression behöver till exempel annan hjälp också, ofta i form av läkemedel. Men mindfulness och acceptans kan hjälpa henne att leva med att hon har en depressiv läggning.

Var sak har sin tid, varje metod har sitt användningsområde. Det är bra med nyanserad kritik av den typ som Jägerfeld ger i sin krönika, för det är aldrig sunt när en teori eller metod blir "allena saliggörande".

Gristankar

Det är synd om grisarna. Tydligen är det extra synd om dem innan jul. Då ska vi plötsligt bry oss om hur våra tryn- och knorrprydda vänner har levt sina liv innan de transporteras, slaktas, styckas och förpackas för att sedan hamna på våra tallrikar och i våra redan trinda bukar.

Nåväl, igår skulle jag vara ute i god tid och köpa en julskinka. Jag kollade in den sort jag brukar köpa, men det var fel storlek och för kort hållbarhet. Så jag lyfte blicken. Det låter väldigt fint, det där med att man lyfter blicken, men i själva verket var det så att jag bara tittade på hyllan ovanför. Där fanns det skinkor för dem som vill lindra sitt dåliga gris-samvete. De kravmärkta skinkorna var slut, och tur var väl det, för det är ju så mycket krav så här års ändå. Men jag köpte i alla fall en som var märkt med Svenskt sigill. Det är väl inte lika vasst som Krav, men ändå bättre än inget. Så lite halv-etisk är den nog ändå, min skinka. Eller grisens, snarare.

Vid frukosten igår satt sonen och åt en skinksmörgås (förmodligen en fruktansvärt oetisk skinka) när han frågade mig: Mamma har du ätit skinka nån gång? Jag anade oråd, för det vet han ju att jag har, men svarade ändå ja. Då har du grisrumpa i din mage! blev svaret. Rätt skönt ändå att barnen vet var maten kommer ifrån.

I dessa festtider

Jag tänker att det är nog ingen som blir så lite uppmärksammad på sin födelsedag, i förhållande till firandets omfattning, som Jesus. Inte ens några presenter får han. Det kanske beror på att det är så ont om visa män nuförtiden. Vad vet jag?

Idag är det ju annars festen framför alla andra. Nobelfesten. Farbror Krut delar ut, som en bekant skrev på facebook. Där finns det kanske en och annan vis man? De visa kvinnorna brukar ju inte belönas så ofta.

Från barndomen minns jag hur mormor brukade komma och baka pepparkakor på Nobeldagen. Förmodligen var det i själva verket bara ett fåtal år som dessa händelser sammanföll, men i mitt minne var det alltid på den här dagen. Och för mig var det viktigast att se hur fin klänning drottningen hade. Nuförtiden är det väl prins Carl Philip som står för fägringen. Eller kronprins Carl Philip som vi säger i vissa kretsar.

Så ikväll borde jag sitta i soffan, iklädd galastass och tiara, och med ett glas bubbel i handen för att skåla med kungen. Men nu är det andra planer. I afton väntar julbord på stiftsgården med arbetskamraterna och de förtroendevalda. Mycket trevligt, det också.

Hoppas att de serverar vildsvin i år igen. Jag ska med nöje äta upp de otäcka bestarna.

Undrar om det finns några visa män på stiftsgården i kväll? Eller om det mest är skumma tomtar?

Diggilo diggilej

alla tittar på mej när jag går i mina röda skor.

Det hände igen! Begäret slog sina lömska klor i mig, fyllde min kropp och bröt ut snabbare än vinterkräksjukan. Jag måste ha dem! Ett par fantastiskt vackra röda kängor som jag hittade på heppo.se Jag kunde inte tänka på annat, de skulle bara bli mina. Ett par klick och inmatning av Visakortnumret var allt som behövdes. Och efter bara två dagar spelade mobilen en magisk trudelutt, för att göra mig uppmärksam på ett SMS där det stod att mina fantastiska skor fanns att hämta på ICA. Och nu står de här i hallen och är bara alldeles, alldeles underbara.

Shopping är verkligen en oslagbar metod att råda bot på leda och tristess.

Dagens boktips: Vem är det som bestämmer i ditt liv?

Det är jag som bestämmer i mitt liv, skrev jag i bloggen igår. Och för er fromma läsare som nu tror att jag inte lämnar någon plats för Gud vill jag bara meddela att ni inte behöver oroa er. Gud får också plats, och har en del att säga till om. Faktiskt. Pilutta er! Att jag bestämmer i mitt liv innebär i det här fallet att jag själv har möjlighet att välja hur mycket och på vilket sätt saker som händer, får påverka mig. Och formuleringen kommer från den här boken.



Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne.

Den här boken är en enkel introduktion till mindfulness, eller som det ofta kallas på svenska, medveten närvaro. För ett år sedan var jag fortfarande mycket skeptisk till detta med mindfulness. Jag satte raskt en fet flumstämpel på begreppet, utan att egentligen ta reda på vad det handlade om. Och även idag är jag mycket väl medveten om att många som hyllar mindfulness också håller på med olika övningar, metoder och aktiviteter som jag inte vill befatta mig med. Men så länge man rör sig på den nivå som Åsa Nilsonne beskriver, så tycker jag att man kan vara helt lugn. Det är inget flum, det är bara ren klokhet.

Boken är vacker och lättläst, på ett plan, men vill man verkligen gå in i alla övningar är det såklart inte lika enkelt. Men den visar ändå på ett lättillgängligt sätt hur jag själv kan välja hur jag låter människor, händelser, tankar och känslor påverka mig. Kort sagt, att jag själv bestämmer i mitt liv.

Åsa Nilsonne skriver på ett varmt och ödmjukt sätt. Jag har läst andra böcker i ämnet som varit outhärdliga, där författarna haft en obehaglig ton som påmint mig om amerikanska tv-predikanter, och där jag direkt har gått i försvar. Men Åsa Nilsonne resonerar på ett lugnt och enkelt sätt.

Jag rekommenderar alla som är nyfikna på vad mindfulness kan handla om, att läsa den här boken. Kanske kan den bryta ner dina förutfattade meningar också, så som den gjorde med mina. Jag har läst den flera gånger sedan jag först fick den i min hand i våras, och den är jätteviktig för mig nu.

Tack J som fick mig att läsa boken.

- - - - - - - -
Jag har fått frågor om vad en luthersk präst har med buddhistiska övningar att göra. För mig är det tämligen oproblematiskt, men samtidigt en så stor fråga att jag ska ägna den ett eget blogginlägg. Håll ut.

En annan gång ska jag dessutom skriva om bokens "syster", Att leva ett liv, inte vinna ett krig, av Anna Kåver.

Det fungerar faktiskt

När man drabbas av utmattningssyndrom får man ofta en mängd "goda" råd, både från människor i sin omgivning och från professionella hjälpare. Många av dessa råd är usla, men är givna i all välmening och omtanke. Andra är riktigt, riktigt bra. Men det är inte alltid man inser det med en gång. Idag har jag praktiserat en av mina lärdomar från året som gått.

Måndag är detsamma som ledig dag. Oftast, i synnerhet om jag arbetat mycket under helgen, blir det ingenting gjort då. Jag kommer helt enkelt aldrig igång, utan blir sittande vid datorn med en kopp kaffe om jag inte rentav ligger i sängen så mycket som barnen tillåter. Idag är det måndag. Och jag har varit ledig. Och jag såg framför mig hur denna dagen skulle bli som alla andra måndagar, bara en lång dag av trötthet och slöhet, och fram på kvällen skulle jag känna mig kass som slösat bort en hel dag. Men så bestämde jag mig för att det inte skulle bli på det viset. Jag erinrade mig några av de visa tankar jag tillägnat mig under vägen tillbaka till ett fungerande liv. Så jag fokuserade om.

Det handlar om att vidga tidsfönstret, att fokusera på den långsiktiga vinsten istället för den kortsiktiga vinsten. Jag kunde ha gett efter för den första impulsen, att lägga mig och läsa en bok, kanske slumra till en gång eller två. Det hade känts bra för stunden. Men jag vet också att jag nu på kvällen skulle känna mig misslyckad som inte klarat av att beta av en enda grej på "att göra-listan". Och jag skulle dessutom bli stressad av att jag då måste hinna göra dessa saker en annan dag. Så istället försökte jag tänka på den positiva känslan jag skulle få om jag kunde vara nöjd över att ha gjort några av sakerna på listan. Och det fungerade faktiskt.

Det har verkligen inte skett några underverk, jag har inte farit omkring som en tok och sysslat, men en del saker har faktiskt blivit gjorda. Och jag känner mig väldigt nöjd. Dessutom hann jag, som belöning, lägga mig en stund på sängen med boken.

Sedan gäller det förstås att inte sätta upp orimliga mål, att tänka att man ska pricka av hur mycket som helst, för då blir man bara ledsen när man inte lyckas. Återigen handlar det om vart jag riktar uppmärksamheten - på det jag gjort eller på det jag inte gjort.

Faktiskt är jag ganska nöjd nu. Inte så mycket för de små sakerna jag gjorde, utan för att jag gick emot slapparimpulsen, och bevisade för mig själv att jag faktiskt kan få saker ur händerna. Att det är jag som bestämmer i mitt liv. Men det ska jag skriva om en annan gång. Kanske imorgon. Om jag orkar...

Till mitt ensamma hus

Jag läste i tidningen häromdagen om en äldre man som hittats död i sin bostad. Polisen trodde att han legat där i över ett år. Saknad av ingen. Hur är det möjligt?

En liten notis fick han i alla fall nu. Var det mer uppmärksamhet än han fått under hela sitt liv? Bakom varje notis finns en berättelse och jag har ingen aníng om hur den här mannens berättelse ser ut. Men varje år läser vi om liknande händelser. Människor som lever i ensamhet och dör i ensamhet. Vad är värst? Att dö ensam eller leva ensam?

Det finns både ofrivillig och självvald ensamhet. Ofta är nog den andra en följd av den första. Människor som känner att de inte riktigt passar in i samhället av olika skäl, och därför isolerar sig allt mer.

Den ofrivilliga ensamheten innebär många gånger ett långsamt nedbrytande av den egna identiteten, man blir allt mindre människa. Mycket av vår mänsklighet, vår person skapas i mötet med andra.

Förut bodde vi på landet. Riktiga landet. Jag uppskattade att åka hem efter arbetet. Det var fridfullt och skönt. Tills jag blev föräldraledig. Då var det förfärligt. Inga lattemorsor där, inte. Och inte orkade man packa in sig själv, barnet och alla attiraljer och åka iväg till stan varenda dag. Nej man var ensam i den underbara lantliga tystnaden.

Promenader ska man gå, när man har en bebis. Det är nyttigt. Jag gick. Ett par kilometer åt ena hållet. Sen vände jag och gick hem igen. Hade jag tur hade jag sett en ko, och kanske en bil, när jag kom hem. Som tur var bodde vi nära en vägkorsning så jag hade fyra olika håll att gå åt. Lite variation är ju bra. Det var förfärligt. På BVC sa de åt mig att börja jobba igen. Och det gjorde jag och tänkte "Aldrig att jag ska vara föräldraledig en gång till så länge vi bor här." Så vi flyttade till tätorten, och ny bebis kom. Och vilken skillnad det var!

Egentligen var jag lika ensam som förut, jag gick inte på babysim och babysång och babydans och babyhopp och allt vad det kan vara. Men jag gick på promenader. För det ska man när man har en bebis. Och jag mötte människor som sa hej. Ja ibland pratade de med oss, med mig, och med bebisens storebror. Fastän vi inte kände varandra. Och när jag var ute i trädgården så kom det människor förbi som hälsade. Det är märkligt hur något så litet kan betyda så mycket. Att ett "hej" kan vara det som gör att man inte börjar tvivla på om man finns eller inte.

Min hemma-mamma-ensamhet kan givetvis inte jämföras med den riktiga ensamheten, isoleringen och utanförskapet som de människor upplever, som sedan ligger döda i månader i sina lägenheter utan att någon saknar dem. Jag hade ju t ex en man som kom hem varje kväll. Jag kunde ringa till min mamma och berätta om bebisens framsteg osv. Men jag tänker ändå att min upplevelse av hur mycket ett hej kan betyda, är viktig.

Så hälsa på folk. Säg hej. Prata om vädret. Gör vad som helst. Att tala med någon, visar att du ser den människan, att han eller hon finns och har ett värde. Och den som har blivit sedd tillräckligt många gånger, kommer också att bli saknad då han eller hon inte längre syns till. Inte ska väl någon behöva ligga död i månader och år. Saknad av ingen.

Möjligen...

Möjligen är detta den allra vackraste adventspsalmversen, eller åtminstone en av de absolut vackraste.

Lys morgonstjärna Gud har tänt,
o kom till oss, kom, Guds advent,
förjaga mörkret tills vi ser
en värld där, Gud, din vilja sker.
Var glad, var glad! Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.

Sv ps 423:5

Och möjligen är Immanuel - Gud med oss, den vackraste beskrivningen av Jesus.