Tankar på altanen, en afton i maj

Det är illa ställt med blogginspirationen nu, och det märkliga är att jag inte riktigt vet varför. Jag har nog drabbats av någon slags vårtrötthet som visserligen är helt ofarlig men något irriterande för jag får inte gjort så mycket som jag skulle vilja och som jag vet att jag egentligen kan. Men det är bara att lunka på i den takt som kroppen och sinnet för närvarande mäktar med.

Det finns i och för sig hur mycket som helst att skriva om. I synnerhet när det gäller ämnet skolavslutningar. Men det mesta har jag eller någon annan redan skrivit. I år är debatten om skolavslutningar i kyrkorna värre än någonsin. Märkliga riktlinjer kommer från överheten. Vissa psalmer är ok, vilket borde betyda att andra inte är det. Men hur vet jag vilka det är? Kan jag få en lista på vilka psalmer jag får sjunga med barnen när det är dags för adventssamlingar och julavslutningar. Då kan vi ju inte sjunga Den blomstertid nu kommer, som inte anses vara religiös trots att den talar om Gud. Det får inte förekomma religiösa inslag på avslutningen men kära nån i all sin dar! Hela kyrkorummet är väl ett religiöst inslag!? Eller? Och varför ska det finnas en präst med om man inte får säga något om Gud. Varför ska jag dyka upp som gubben (eller gumman) i lådan och hålla ett tal som vem som helst skulle kunna hålla? Jag kan göra det och det är trevligt att få vara med och känna den speciella skolavslutningsstämningen, men jag förstår inte poängen.

På en del håll vägrar skolorna att vara i kyrkan, med följd att föräldrar och elever blir tokiga. På andra håll vägrar skolorna vara i kyrkan om prästen talar om Gud, med följd att prästerna (och en hel del föräldrar) blir tokiga. Och på några håll vägrar kyrkan att ta emot skolorna om dessa uttrycker för starka åsikter om vad som får sägas, med följd att skolorna och/eller föräldrar och elever blir tokiga.

Och här i vår del av verkligheten har det inte så mycket handlat om innehållet i avslutningarna, som om lokalerna för dessa. Ett kapitel för sig, där jag inte orkar redogöra för alla turer, men så mycket kan jag säga att kommunen och skolorna sannerligen inte har skött det ansvarsfullt. Undrar förresten när den omtalade renoveringen av Sporthallen kommer igång.

Det som stör mig mest med alltihop, oavsett vilken skolavslutningsdiskussion vi väljer, är fenomenet att kyrkan liksom ska stå där och bocka och buga och alltid anpassa oss efter alla önskemål och krav. Om vi inte gör det så tänker folk ”minsann gå ur Svenska kyrkan”. Vi ska tydligen vara tacksamma över att någon överhuvudtaget vill komma till oss och frågar efter oss. Och det gäller så klart inte bara skolavslutningarna utan även en mängd andra situationer. Om du vill gå och klippa dig men frisören inte har några lediga tider den dag du vill komma, då blir du väl inte tokarg och fräser otrevligheter i telefon. Eller? Men om du vill boka ett dop för ditt barn och det inte finns några lediga tider den dag du har tänkt dig, då är det helt ok att skälla ut den som svarar i telefon. Eller om den präst du ville ha inte kan den aktuella dagen.

Ja som sagt detta skulle jag kunna ha bloggat om idag och nu har jag gjort det men inte så utförligt. Skulle också kunna skriva om den fantastiska konfirmationen med världens mest underbara konfirmander förra lördagen. Eller om musikfesten nu i lördags med våra härliga ungdomar. Då frös vi nästan ihjäl. Idag har det varit olidligt varmt. Först nu på kvällen har det varit skönt att sitta ute.

Kanske ska jag nöja mig med att skriva hur glad jag är över att få vara präst, trots allt. För det är när jag gör det som faktiskt är min huvudsakliga uppgift, när jag möter människor inför dop, vigslar och begravningar, när jag firar dessa gudstjänster och när jag firar mässa med min församling, när jag träffar konfirmander och ungdomar och gör allt det där som är prästens särskilda uppdrag – då tänker jag att detta ändå är det bästa som finns. Men när alla konflikter haglar, när jag blir utless på hela organisationen, när jag ser hur taffligt Svenska kyrkan hanterar arbetsplatsproblem och så vidare då känns det otänkbart att stanna kvar i 30 år till.

Men, imorgon ska jag gå till jobbet, jag ska förbereda helgens alla gudstjänster och jag ska göra det med glädje.

Tillägnat mina konfirmander

Idag ska världens bästa konfirmander träffas för sin konfirmationsmässa. Det kommer att bli så fint, högtidligt, vackert och roligt, helig stund, det kändes redan när vi övade. Konfirmanderna kommer att spela ett enkelt drama och sjunga en psalm, som sin redovisning. Hade jag varit ute i bättre tid hade vi övat in den här låten, men nu tillägnar jag den istället åt de 13 härliga killar och tjejer som varit mina följeslagare under året som gått. Jag har längtat efter varje onsdag då jag träffat er!

…den grund varpå samhället vilar

Jag har bestämt hört någonstans, kan det ha varit i skolan, att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Svenska kyrkan är också demokratiskt organiserad på så vis att medlemmar över 16 år kan delta kyrkovalet och utse de förtroendevalda som ska fatta beslut på olika nivåer i kyrkan. Döpta medlemmar som har fyllt 18 år kan också själva ställa upp i valet och bli valda till ett förtroendeuppdrag.

I ett demokratiskt system finns det vissa grundläggande principer som de flesta av oss är överens om. Till exempel har vi åsiktsfrihet. Vi får tycka vad vi vill, men vi får inte handla efter vilka åsikter som helst. Vi har yttrandefrihet och får säga vad vi tycker så länge vi inte kränker och diskriminerar andra. I det demokratiska systemet kan vi vara med och påverka, men vi får inte alltid vår vilja igenom, och då får vi antingen finna oss i de beslut som de valda representanterna har fattat eller kämpa vidare och med demokratiska medel försöka påverka och förändra.

Något som däremot inte hör hemma i demokratin är hot, och att försöka styra människor genom att skrämma dem. Det är därför jag blir så arg över att så fort det blir någon diskussion som rör kyrkan, så kommer hotet att ”om jag inte får som jag vill så går jag ur Svenska kyrkan” som ett brev på posten. Det gäller inte minst diskussionen om Stora kyrkan här i Åtvidaberg, men vi hör samma ”argument” i en mängd frågor runt om i landet.

När det gäller skolavslutningen i Stora kyrkan har argumentet – hotet – uttalats av alla möjliga kategorier av människor, av gymnasielever, av ”mannen på gatan” och av människor ända upp i kommunledningens högsta topp. Det är patetiskt.

Därför är jag glad över att vårt kyrkoråd inte lät sig skrämmas av dessa hot när de i torsdags fattade sitt beslut, utan gjorde det på andra grunder, för vi kan inte ha en kyrka där man hotar sig till att få sin vilja igenom. Det är inte så ett demokratiskt system fungerar.

”Nej, tyvärr, ni kan inte ha begravning i kyrkan den dagen, för då ska biodlarföreningen ha en föreläsning där, och de har sagt att de går ur Svenska kyrkan om de inte får vara där”

”Nej, den lördagen kan vi inte boka några vigslar för PRO ska ha sommarfest och de går ur Svenska kyrkan allihop om de inte får vara i kyrkan.”

”Nej tyvärr kan det inte komma någon präst till äldreboendet nästa vecka för de är funktionärer på fotbollsmatchen och hela fotbollsföreningen skulle gå ur Svenska kyrkan om inte prästerna ställde upp.”

Visst raljerar jag, och visst förstår jag den besvikelse som många känt över att inte kunna vara i kyrkan. Men man kan också fundera på vad dessa människor skulle ta sig till nästa gång. Om de nu gick ur kyrkan i sommar, vad skulle de då dra till med när kyrkan är stängd vid julavslutningen. Skulle de kalla in den ryska maffian?

Nåväl, det får vi inte veta för kyrkorådet har upplåtit kyrkan i befintligt skick. Jag kommer troligtvis att skriva mer om detta framöver. Nu får vi hoppas att det blir frid och för eleverna även fröjd i lagom mängd. Och vi får hoppas att det blir rejält varmt de första veckorna i juni för annars blir det kyligt i kyrkan för de lättklädda studentskorna. Men man kan också önska att de som varit så upprörda också riktar kritik mot tjänstemän på kommunen och rektorer som i ett halvår vetat att kyrkan är stängd, men ändå inte har löst situationen.

Jak är ert nye svenskläraret

Jag har en sexåring som ska börja förskoleklass till hösten. Det är spännande och läskigt både för honom och för mig. Mest för mig tror jag. Idag fick vi ett brev med information från skolan och fritids. Lite skrämmande är det ju ändå när det är minst två uppenbara skrivfel redan på första sidan. Det är alltså avsändarna till detta brev som ska ansvara för att han lär sig att läsa och skriva. Nå, jag ska försöka att inte gå igång på det, men det fick mig i alla fall att tänka på den här gamla klassikern.

I väntan på beslut

I veckan ska kyrkorådet ta beslut om Stora kyrkan, om kommunens skolchef ska få en nyckel till kyrkan så att hon kan öppna den för skolavslutningen, så som jag skrivit om tidigare. Jag är så trött på hela historien så jag tänker att det får bli som det blir. Men hur kyrkorådet än beslutar önskar jag att det också kommer till allmänhetens kännedom hur ärendet har skötts under resans gång. Vad man än tycker i frågan ska man veta att det inte enbart är församlingens fel att det blivit en enda sorglig röra.

Parallellt med den här frågan fortsätter skolavslutningarnas religiösa inslag att diskuteras och jag tycker det blir värre för varje år. Utan att börja argumentera själv, hänvisar jag till kyrkoherde Lars B Stenströms utmärkta blogginlägg i ärendet.

stillsam: Skolavslutningarnas religiösa inslag

Han träffar rätt på väldigt många punkter bland annat om kyrkorummets helighet.

En portion godis, tack.

Barnen fick varsin m&m-automat av mina föräldrar. Man drar i armen på gubben så ramlar det ut en godis i tunnan/hjälmen.



Idag skulle jag köpa en påse m&m för att fylla på gubbarna och jag lyckades till och med få tag på rätt sort, den med bara choklad och inga jordnötter. Men när jag kom hem höll jag på att smälla av när jag såg den lilla rutan på påsen som talar om att en portion innehåller 216 kcal.



Vaddå en portion??? Vem bestämmer hur stor en portion godis är? Jag tycker det är dumt nog att t.ex. 1 dl okokt ris skulle bli en portion färdigt ris, för nog tar vi olika stora portioner, men där kan man väl ändå utgå från någon slags medelstor portion. Men godis! Har man hört så dumt?

Det är som när jag var på Tupperware-demonstration härom året med en sån där försäljare som försöker sälja varje produkt genom att formulera och skapa ett problem som ingen har, men som man ska tro att man har och därmed köpa saken. Hon pratade om hur himla jobbigt det var när man hade öppnat en påse ostbågar och sedan åt man inte upp allt och då blev ostbågarna mjuka och äckliga till nästa gång. Därför skulle man köpa den här fantastiska plastskålen som man kunde servera ostbågarna i och som hade ett lock man kunde sätta på när man inte ville ha mer, och nästa fredag var de resterande ostbågarna som nya! För det första: Hur många har varit med om att det hänt? Alla vet väl att har man börjat äta ostbågar så kan man inte sluta förrän det bara är smulor kvar, och så sitter man där med det där kletet och den otäcka lukten på fingrarna. För det andra: Har ni hört talas om påsklämman? En utmärkt uppfinning, du kan köpa en hel påse för typ tjugo spänn på IKEA eller var som helst.

Åter till m&m. Jag lusläste på påsen, och nu vet jag att en portion m&m är 45 gram. Varken mer eller mindre. En påse på 180 g innehåller alltså fyra portioner. Så nu vet vi det.

Som för att verkligen understryka att detta inte är något man goffar i sig hur som helst, så går påsen att återförsluta. Vilken tur. För jag äter ju bara en portion åt gången.

Gamla nyheter - gamla dumheter

Jag kommenterade en väns inlägg på facebook och gjorde associationen till den gamla klassikern "Tio små negerpojkar" av Agatha Christie. Man är ju litterärt bevandrad :-) Men i samma ögonblick som jag skrev det så tänkte jag att detta inte kan stämma. I dessa tider av politisk korrekthet, så kan väl inte boken fortfarande få heta så. Jag gjorde en sökning på Google, och mycket riktigt, numera heter den "Och så var de bara en". I USA har man haft en pk-titel, " And then there were none" ända sedan 1940 men hos oss dröjde det till 2007. På wikipedia läser jag att i en del nyare engelska utgåvor har man även ändrat barnkammarramsan "Ten little niggers" som har betydelse för bokens handling, till helt andra ramsor med samma uppbyggnad t. ex. "Ten little indians" eller "Ten little soldiers". Men hur mycket får man egentligen ändra i en författares verk utan att det blir ett helt annat? Och är inte indianer också nedsättande? Det heter väl native americans eller nåt sånt. Och soldater, det kan ju låta som att man förespråkar krigsmakten. Ack och ve.

Jag kategoriserar detta under fjompigheter, för detta tycker jag är att gå ganska mycket längre än att byta namn på de där små runda godsakerna som man kladdar ihop med barnen.

Här kan man läsa mer om namnbytet.

Radiosportens lilla lektion i kyrkohistoria

Det är inte ofta som Augsburgska bekännelsen nämns i Radiosporten, men igår eftermiddag hände det faktiskt.

Lite mer om synden - svårare än så här är det inte

Vi är ju många som på olika sätt kommenterat och engagerat oss i debatten efter Falun-prästen Ulla Karlssons uttalanden om synden, försoningen och angränsande områden. Några har svarat med åsikter om Ulla själv, några har gjort noggranna teologiska utläggningar. Men i dag skriver Ann Heberlein om det hela i DN och hon gör det så bra. Mer komplicerat än så här är det inte. Det behöver man inte fem års teologistudier för att förstå.

Dagens Winnerbäck: Stort liv

Solen går upp över kåk och gränd
våren är ung och oanvänd
sången ekar från himmelen sänd
det är ett stort liv.

Det var längesen det blev nån Winnerbäck här på bloggen. Bättring anbefalles! Och bättring får det bli, rent allmänt. Efter sommarvärme i april, vinter i början av maj får våren ta och skärpa till sig och bli normal nu. Och det verkar som om den har fattat det. Solen går upp...

Jag tittar i almanackan och inser att det är helt omöjligt att hinna med allt som står där de närmaste veckorna. Likväl vet jag att när vi kommer till mitten av juni så har jag hunnit med allt det där och ganska mycket mer. Så är det bara. Att vara präst och småbarnsmamma innebär att den här perioden är minst sagt intensiv. Men solen går upp, och det är ett stort liv.

Här kommer i alla fall hela låten, texten är så bra så man kan inte bara välja ut några rader. Ha en bra dag!

Förhörsteknik är inte detsamma som skendränkning och ljudisolerade rum

Kyrkans tidning berättar idag att utredningen om de tre prästerna i Söderköpings kontrakt nu är på tapeten igen. Det handlar om att själva utredningen får kritik och om önskemål om att den personal som utför dessa utredningar på domkapitlets uppdrag ska utbildas i "förhörsteknik". Just ordet förhörsteknik är kanske lite dramatiskt men jag anser att det vore jättebra om de här tjänstemännen fick utbildning i att föra sådana här samtal eller om man nu vill kalla det förhör. Och det säger jag inte på grund av något missnöje med domkapitlets beslut i ärendena. Jag tror inte att beslutet hade blivit annorlunda även om utredningen hanterats på ett bättre sätt. Men det jag upplevde från min sida, fick mig ibland att tänka: måtte jag aldrig bli föremål för en utredning om den sköts på det här viset. Så jag välkomnar verkligen en översyn av hur sådana här ärenden hanteras, och utbildning för de som ska utföra utredningarna.

Sedan kan jag väl tycka att det är överflödigt att själva utredningen ska granskas igen. Det verkar viktigare att satsa på att göra det bättre i framtiden. Eller som en av de tre säger i en kommentar på Kyrkans tidnings hemsida: Det finns väl roligare saker vi kan ägna oss åt.

Man blir bara så ledsen

Under de senaste åren har jag sett så otroligt mycket hat, hat som riktats mot människor som står mig nära. Det är helt ofattbart hur mycket hat och hur många hot som uttalas mot människor i församlingens ledning. Vi försöker göra ett gott arbete, vi försöker pressa ut maximalt ur oss själva, ur de krympande ekonomiska tillgångarna. Men det innebär att vi också måste fatta en del svåra beslut. En del av dessa beslut borde ha tagits för länge länge sedan. En del av besluten hade inte behövt få så stora konsekvenser om man vågat hantera frågorna tidigare. Men nu är det som det är. Och nu finns det någon som tar ansvar för församlingens ekonomi och försöker styra upp det hela. Någon som försöker att aktivt handla istället för att bara blunda för problemen och på så sätt låta dem växa ännu mer. Och så möts man bara av hat och hot. Hur länge ska man orka?

Den osynlige Guden

Sexåringen har så mycket funderingar kring stort och smått, så ibland blir jag nästan rädd. I morse kom följande utläggning.

Om ett tag kanske det skapas nya djur. Gud kanske tröttnar på att vara osynlig, så då skapar han några nya sorters djur. Undrar hur det känns att skapa.

Jag tycker att det är en rätt häftig tanke, att Gud inte bara vill vara osynlig, utan gör sig synlig genom att skapa...

Hej Uggla, tjena moss!

Morgonens gladaste nyhet måste vara att Fablernas värld kommer på DVD. Äntligen! Jag säger välkommen in i mitt hem till Drulle Sköldpadda, Charles Murmeldjur, Myran, Fröken Stork, Bröderna Bäver och alla de andra.

Vi har ju ingen lokal - del 2

Ibland inser jag inte hur gammal jag är. Konfirmanderna ser ut som frågetecken när jag refererar till någon film som jag tycker är alldeles ny, men det visar sig att de knappt var födda när den kom. Av samma anledning kommer här klippet som jag anspelade på i rubriken till ett tidigare inlägg. Jag kan inte säga exakt hur gammalt detta är, men Lorry började sändas 1989 och jag är ganska säker på att vi gjorde en grej av detta i samband med att jag konfirmerades året efter. Så det har ju några år på nacken, men är ändå så himla kul!

För övrigt...

Alltså, jag förstår att det har en stor symbolisk betydelse för människorna i USA att Usama bin Laden har hittats och avrättats. Men när jag satt i bilen igår och hörde rapporteringen från USA med firande människor på gatorna, och president Obamas tal om att rättvisa hade skipats, då skavde det i mig. Jag vill inte vara någon moraltant, men något är fel då man firar och jublar över att en människa har dödats.
Och på vilket sätt är det egentligen rättvisa? Terrorismen dör ju på intet sätt med bin Laden. Tvärtom. Samtidigt är det såklart lätt att sitta här i trygga Åtvid och vara präktig, när man inte upplevt vad de upplevde i USA. Men det känns ändå inte riktigt rätt. Det tycker jag nog att jag har rätt att tycka. Och tänka. Och känna.

Öh, vi har ingen lokal, ju!

Jag morrade ju lite häromdagen, angående skolavslutningar i kyrkan och annat. Tänkte som inledning idag göra ett par förtydliganden och tillägg.

1. Jag har inget emot att stiftsjuristen ger saklig information om kyrkoordning och andra regler som kan vara oklara, eller som vi i församlingarna behöver påminnas om.
2. Jag har inget emot att domkapitlet ger oss information om olika saker som är aktuella - det gör att domkapitlet blir mer "levande", något att förhålla sig till och inte bara en grupp människor som har hemliga sammanträden en gång i månaden. Men självklart ska i så fall domkapitlet besluta att information ska ges och vilken information som ska ges.
3. Jag skulle inte ha någonting alls emot att få sakliga och verklighetsförankrade råd och rekommendationer, samt uppmuntrande tillrop från stiftet om hur vi i församlingarna ska kunna hantera frågorna kring skolavslutningar.
4. I den församling jag nu arbetar har det hittills inte varit några diskussioner eller åsikter från skolans sida om vad prästen får säga på skolavslutningarna. Själv har jag pratat om Gud och välsignat, allt enligt principen "det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse", och ingen har sagt något om det. Men jag gissar att det är en tidsfråga innan skolledningen får direktiv från ovan, om att kontrollera vad prästen tänker göra.

Det om detta.

Den stora frågan just nu är dock inte prästens medverkan i skolavslutningarna, utan lokalfrågan. I november förra året fattade våra förtroendevalda beslut om att hålla Stora kyrkan stängd under hela 2011. Stora kyrkan har använts väldigt lite till församlingens egen verksamhet, egentligen har vi bara använt den till konfirmationer och en julkonsert. Däremot har den använts till skolavslutningar och konserter som kommunen eller privatpersoner har arrangerat. Kyrkans renoveringsbehov är gigantiskt och nu hålls den stängd i avvaktan på beslut om dess framtid. Men trots att detta varit känt sedan före jul rapporterar Corren idag, för femtielfte gången, om att det inte kan hållas någon skolavslutning i kyrkan. Och jämmer och ack och elände, nu blir det kris och panik. Var ska vi ha vår skolavslutning? Vi har ingen lokal, ju!

Missförstå mig inte, även om jag själv endast under tre års tid på högstadiet firade skolavslutning i en kyrka, och det var inte ens min "egen" kyrka utan på en annan ort, så kan jag förstå att man tycker att det är vackert och att det är en tradition att vara i kyrkan denna dag, för "så har det alltid varit". Men jag blir upprörd över att man gör en stor grej av det nu, när det är en månad kvar till skolavslutningen. Man har ju haft ett halvår på sig att lösa det här. Jag blir också trött av den här återkommande åsikten att kyrkan ska hålla med lokaler till det ena och det andra. Svenska kyrkan är inte en statlig, rikstäckande serviceorganisation som ska se till att det finns samlingslokaler i varenda liten by, och fina lokaler till diverse ceremonier. Det är kanonbra att vi på många håll kan erbjuda detta, men när pengarna inte räcker till måste vi se över vad vi använder dem till. Och då måste vi i första hand ha råd med våra huvudsakliga uppgifter. Slutligen blir jag ledsen över att tidningar så ofta bara väljer att skriva om kyrkan när det är något negativt. Det verkar vara jättekul att gotta sig åt konflikter inom kyrkan, och att lyfta fram problem. Men det händer jättemycket bra saker i våra församlingar, människor som engagerar sig för sina medmänniskor i stort och i smått, men som aldrig uppmärksammas.

På påskmarknaden var jag ute med ett gäng ungdomar som på eget initiativ samlade in tvåtusen kronor till Svenska kyrkans internationella arbete, mot människohandel i Moldavien och Rumänien. Tänk om de hade fått bara hälften så mycket uppmärksamhet som våra fastigheter får i tidningen. De här ungdomarna är kyrkans framtid, och världens framtid. Och om vi ínte uppmuntrar och tar vara på dem, så kommer vi inte behöva några kyrkor alls om några år. Och faktum är, att man kan vara kyrka också utan en kyrkobyggnad.

Men det är en annan diskussion. Trött och ledsen blir man över att det är som det är. Men imorgon är det nya tag. Då väntar gudstjänstgruppen som ska förbereda mässan som vi firar i församlingshemmet, där kyrkan är stängd för att innertaket rasar in. Och då väntar världens bästa konfirmander, som ska förbereda sin konfirmation. Det finns en del att glädjas åt ändå. Ja, faktiskt finns det mer att glädjas över, än att sörja över. Det handlar bara om att välja vad man vill se.

Rosa hund

Jag har alltid varit synnerligen skeptisk mot hundar. Har kategoriskt avvisat dem som illaluktande bestar som dreglar och hårar ner, som krafsar obehagligt på golvet med sina klor och som luktar obeskrivligt illa när de är blöta. Aldrig i havet att det skulle komma en hund i mitt hus!!! Jag börjar misstänka nu, att hela det där resonemanget är en skyddsmekanism, en mur som nu börjar krackelera. För någonstans hör jag nu inte bara sonens röst, utan även min inre röst, som skriker: JAG VILL HA EN HUND!

Jag vet inte riktigt hur denna omvändelse har skett. Kanske för att jag nu verkligen kan känna att det skulle vara skönt att komma ut på promenader även när det regnar, att det är något jag själv skulle må bra av. Kanske för att vårt liv numera ser ut så att det faktiskt skulle funka att ha en hund - jag är ofta hemma på lunchen och skulle kunna rasta den då. Ja, säkert finns det många faktorer. Men en sak är säker, den här lilla individen är absolut delaktig i det hela.


Det är min brorsdotters lurviga lilla sötnos, som är så bedårande att till och med en härdad själ som jag smälter. Hur som helst satt jag igår med mina äldsta brorsdöttrar, en av dem är alltså matte till charmtrollet, och pratade om olika hundprylar. Och så kollade jag lite på nätet och hittade den här:


En hundklänning, med texten Mommys girl. Hallå!!! Den är tänkt att bäras så här:


Och vill man piffa till det lite extra kan man dessutom köpa dessa till:


Kära vänner och läsare, jag vill be er om två saker. För det första, om vi skaffar en hund, vilket inte är särskilt troligt eftersom min man inte är omvänd ännu, så kan ni väl vara barmhärtiga nog att inte påminna mig om vad jag tidigare i mitt liv sagt om hundar och om att det aldrig aldrig aldrig skulle komma in en hund i mitt hem. För det andra, om jag någonsin skulle sätta på den eventuella hunden en klänning och skor, så var vänlig och avliva mig direkt för då har jag mist förståndet och omdömet till den grad att jag är en fara för både mig själv och min omgivning.