Om synden del 2 Förlåtelse, förbarmande, befrielse

I förra inlägget resonerade jag lite kring synden i största allmänhet, och om att jag tycker att vi behöver be om förlåtelse i vår gudstjänst. Men hur formulerar vi den bönen, och hur talar vi om synden?

Många tycker att vi inte ska använda ordet synd utan vill istället att vi ska be om befrielse, om upprättelse, om hjälp att lämna allt svårt och tungt bakom oss. Det talas om brustenhet, misslyckande, om längtan efter helhet. Man vill be om förbarmande istället för förlåtelse. Jag tänker att vi inte ska ställa det ena mot det andra. Vi behöver be om allt detta, vi behöver ett eller flera moment i mässan där vi får bära fram allt det som skaver, allt det som binder oss och tynger oss, både som individer och som mänsklighet. En del av detta är synd, men inte allt.

Den största risken tycker jag är när prästen i sitt beredelseord talar om misslyckande och brustenhet eller liknande, sedan följer man upp med en syndabekännelse och så ger man avlösning. Då har man gjort alla våra misslyckanden och det som kallas vår brustenhet, till synd. Istället för att befria, har man tyngt ner.

När jag gick på pastoralinstitutet talade vi på själavårdslektionerna om synd, sår och sorg. Allt detta är sådant som gör ont i mig, men det är bara det första som jag själv är skyldig till, de andra båda är saker som drabbat mig. Jag tänker att allt detta behöver få utrymme i mässan, men det får inte blandas samman så att jag ber om förlåtelse för sådant som jag själv inte bär skulden för.

En sak man kan tänka på är vilken syndabekännelse/bön om förlåtelse man väljer. I vår församling använder vi den här:

Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnat vägen till dig och utplånar världens alla synder, jag ber dig: Rena mig, så blir jag ren, hela mig, så blir jag hel, drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.

Jag tycker kanske inte att denna bön är optimal, men av de alternativ vi har i nuvarande handbok är det den mest ”heltäckande”, den rymmer flest perspektiv. Här ber vi om förlåtelse, men också om helhet och ro i våra liv. Och var och en vet vad det innebär för just honom eller henne.

Sedan kan man också ”vidga” och öppna upp förlåtelseordet. Jag brukar kombinera det med ett mer allmänt löftesord t ex ”Jesus säger: Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Och till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten.” Då ger man också ett ord till dem som den här dagen inte i första hand tyngs av sin synd och skuld, utan kanske av sorg och själslig smärta.

Vi behöver få utrymme att bära fram allt som livet rymmer i mässan, både det som plågar oss och det som är vår glädje. Att utesluta talet om synden är att förneka en del av oss själva. Men jag tror på mer öppna formuleringar.

Vill man läsa mer om detta kan jag verkligen rekommendera en skrift som heter ”Beredd möta det heliga” (Mitt i församlingen 2001:4) Där belyser man beredelsemomentet ur en mängd olika perspektiv. Jag hade god hjälp av den boken när jag förberedde min prästexamen som handlade om just detta.