De senaste dagarna har det droppat och porlat från taken. Inomhus på en del håll, men hos oss tack och lov bara utomhus. Och jag njuter av ljudet. Jag har inget emot vintern egentligen. Inte nu längre. Inte sedan jag för 15 år sedan flyttade till Östergötland och fick uppleva en "riktig" vinter. (Ni minns väl 17 november 1995?) Jag var van vid västsvenskt blask, där snön sällan låg mer än ett par dagar på sin höjd. Men här förstod jag hur man faktiskt kunde njuta av vintern, snön, ja till och med kylan.
Så jag har njutit den här vintern, även om ingen trodde att det skulle hålla i sig när den första snön kom i november. Och det är ju just det som är det jobbiga. När vintern velar fram och tillbaka. Snö, som smälter, som fryser på, så kommer ny snö, som smälter till slask, som fryser på igen osv.
Men denna vinter har det varit ihållande kyla under en lång tid och det har kommit snö i massor. Så nu när det töar njuter jag av det. Inte så att jag inbillar mig att våren är här. Jag inbillar mig inte heller att det inte ska komma mer snö. Men det är skönt att det som redan kommít, sjunker ihop, minskar lite i sin utbredning. Så jag hoppas på mildväder ett tag till innan nästa vända kommer. För jag vill nog njuta av snön ett tag till.
Det här är en vardagsblogg och helgdagsblogg om mig, mitt liv och min familj. Bloggen har fått sitt namn från en låt av Lars Winnerbäck. Med solen i ögonen har man skuggorna bakom sig. Det är en tanke som jag tycker om. Här skriver jag små tankar om sånt jag möter i min vardag. Saker som gör mig arg och saker som gör mig glad. Glimtar ur prästlivet och familjelivet och livet med ett barn som har diabetes. Jag skriver i första hand för mina vänner men vem du än är, så är du välkommen hit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar