Det är prästvigningstider nu, så här i början av året. Kvinnor och män i olika åldrar och med olika bakgrund har efter många års studier nått det som är målet och startpunkten på samma gång. Nu är de spända inför prästexamen och ser fram emot sin vigning, med glädje och förväntan, men också ett visst mått av nervositet. Jag önskar alla blivande och nyblivna präster allt gott i deras tjänst i Kristi kyrka.
Själv firade jag min prästvigningsdag förra veckan. Det har gått åtta år sedan den gnistrande, bitande kalla dagen då jag tillsammans med två vänner föll på knä i koret i Linköpings domkyrka, för bön och handpåläggning. Tänk vad mycket som hänt under dessa åtta år.
I somras firade jag och maken åtta-årig bröllopsdag. Det innebär tydligen att vi firade gummibröllop. Följaktligen borde jag nu, åtta år efter prästvigningen, kunna kalla mig gummipräst. Men jag vet inte om det låter särskilt bra. Folk kan ju få alla möjliga konstiga associationer. Men lite gummiaktig och elastisk kan man ju känna sig ibland, när man ska vara församlingsborna till lags i alla våra församlingsdelar, när man ska vara på tre ställen samtidigt, när man studsar in och studsar ut i alla tänkbara sammanhang, och när man tänjer sig till det yttersta för att kombinera prästlivet och familjelivet på bästa sätt.
Ändå tycker jag har det mest fantastiska liv man kan tänka sig. Att få vara präst, leva som präst och arbeta som präst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar