Man måste tänka på pocenten

I höstas var frågan om alkoholfritt nattvardsvin uppe i kyrkomötet. Det debatterades livligt både där och på en del bloggar. Jag skrev inget då för jag tyckte inte att jag hade något att tillföra. Det har jag nog inte nu heller men jag bara måste skriva ändå, utifrån en del händelser den senaste veckan.

Under veckan kom nämligen frågan om vi inte borde övergå till alkoholfritt nattvardsvin upp i arbetslaget. Det nämndes flera skäl till detta, några av dem kan jag inte skriva här, andra skäl är hänsyn till de som har alkoholproblem och hänsyn till barnen. Mitt enda bidrag i diskussionen var att om vi överhuvudtaget ska ändra på något så måste vi ta diskussionen fullt ut, vi måste kunna motivera varför vi väljer alkoholfritt vin och inte druvjuice, eftersom vissa nyktra alkoholister menar att det inte ”räcker” att byta till alkoholfritt vin, det är för likt riktigt vin. Hur eller hur så fattade vi inget beslut i frågan, men vi bestämde oss för att ändå undersöka vad det finns för sorters alkoholfria viner som skulle kunna vara aktuella. Jag erbjöd mig att göra en liten förfrågan på Facebook. Så jag skrev i statusraden och frågade om de som använder alkoholfritt nattvardsvin har något råd att ge. Jag hade inte kunnat förutse reaktionerna. För jag fick mängder av kommentarer men inte ett enda förslag på alkoholfritt vin. Istället kom en massa påpekanden om att många alkoholister inte kan dricka detta vin. Ja hallå, nu var det ju inte det jag frågade om. Jag kan alla dessa argument och jag hade inte sagt att det i första hand var med hänsyn till alkoholister som vi eventuellt skulle byta vin. Jag kan bli så himla trött ibland när en del församlingsanställda på ett småskolelärarinneaktigt sätt kommer med pekpinnar och ska undervisa oss andra.

Nu hör det till saken att jag personligen anser att vi ska ha ”riktigt” vin i nattvarden. Så, nu var det sagt. En riktig nattvardstaliban, det är vad jag är. Jag kan tänka mig alkoholfritt, men sen går gränsen för mig. Ska vi ha blaskig druvjuice så tycker jag det kan kvitta. Det är inte så att jag inte tror att Gud kan göra oblater och juice till Kristi kropp och blod, han kan göra kanelbullar till Kristi kropp om det skulle krävas. (Åh nej, nu tillhör jag verkligen de förtappades skara, jag skrev han om Gud också!) Men nu handlar det inte om vad Gud kan, utan om hur vi firar nattvard och det tycker jag att vi ska göra med bröd och vin.

Att barnen skulle ta skada av ett par droppar vin då och då tycker jag är rent befängt. När det gäller de som har olika grader av alkoholproblem finns det väldigt olika uppfattningar i frågan. Också bland dessa människor själva. Av de som inte klarar av att ta ens det alkoholfria vinet, finns det många som utan någon sorg väljer att lägga handen på axeln, eller hålla oblaten mot kalken. Det kan till och med bli en symbol för att man faktiskt hanterar sin situation. Det finns många olika sätt att förhålla sig till sitt missbruk.

Men nu skriver jag inte det här för att argumentera i frågan, utan mer för att avreagera mig på det faktum att man anses vara oresonlig, konservativ och omänsklig om man hävdar att nattvarden ska innehålla vin. Jag har min åsikt kvar i frågan, den kommer jag att hävda i församlingens fortsatta diskussion och sen får vi se vad beslutet blir. Kanske vill de flesta byta till druvjuice. Då kommer jag att vara lojal mot det beslutet. Men jag kommer ha kvar min åsikt. Och det är för övrigt nu fastslaget att eftersom vi i Sverige har åsiktsfrihet så finns det inga hinder för en präst att verka som präst i Svenska kyrkan ens om man har en åsikt som går emot Svenska kyrkans ordning, inte ens om man dessutom överför denna åsikt i handling. Och nattvardsvinets alkoholhalt är tack och lov inte reglerad i kyrkoordningen så jag har rätt att tycka vad jag vill.

En egen plats för egen tid

Nu är den klar. Min läshörna. En egen plats där jag kan få ha min egen tid. Tänk att en fåtölj, ett bord, en lampa och en filt kan betyda så mycket. Men de senaste sex åren har jag varit mamma till 110% och det har satt sina spår. Nu är barnen så stora att jag kan stjäla en liten stund då och då, en stund då jag kan läsa, sitta med datorn, njuta av en kopp kaffe, eller bara sitta och vila. Det betyder så oerhört mycket för mig. Jag älskar mina barn över allt annat, men när balansen i tillvaron blir rubbad, så som den blev för mig vilket resulterade i att jag förra året gick in i väggen, då är såna här små saker otroligt viktiga. Nu har jag inskärpt i familjen att den här platsen har mamma alltid första tjing på. Den är min tillflykt mitt i vardagens kaos, och en milstolpe på vägen till en fungerande tillvaro. Fåtöljen är en symbol för något mycket större; mitt nya liv. Ett liv som förhoppningsvis är hållbart, där jag är mer vän med tillvaron.

Om synden del 2 Förlåtelse, förbarmande, befrielse

I förra inlägget resonerade jag lite kring synden i största allmänhet, och om att jag tycker att vi behöver be om förlåtelse i vår gudstjänst. Men hur formulerar vi den bönen, och hur talar vi om synden?

Många tycker att vi inte ska använda ordet synd utan vill istället att vi ska be om befrielse, om upprättelse, om hjälp att lämna allt svårt och tungt bakom oss. Det talas om brustenhet, misslyckande, om längtan efter helhet. Man vill be om förbarmande istället för förlåtelse. Jag tänker att vi inte ska ställa det ena mot det andra. Vi behöver be om allt detta, vi behöver ett eller flera moment i mässan där vi får bära fram allt det som skaver, allt det som binder oss och tynger oss, både som individer och som mänsklighet. En del av detta är synd, men inte allt.

Den största risken tycker jag är när prästen i sitt beredelseord talar om misslyckande och brustenhet eller liknande, sedan följer man upp med en syndabekännelse och så ger man avlösning. Då har man gjort alla våra misslyckanden och det som kallas vår brustenhet, till synd. Istället för att befria, har man tyngt ner.

När jag gick på pastoralinstitutet talade vi på själavårdslektionerna om synd, sår och sorg. Allt detta är sådant som gör ont i mig, men det är bara det första som jag själv är skyldig till, de andra båda är saker som drabbat mig. Jag tänker att allt detta behöver få utrymme i mässan, men det får inte blandas samman så att jag ber om förlåtelse för sådant som jag själv inte bär skulden för.

En sak man kan tänka på är vilken syndabekännelse/bön om förlåtelse man väljer. I vår församling använder vi den här:

Barmhärtige Gud, du som i Kristus öppnat vägen till dig och utplånar världens alla synder, jag ber dig: Rena mig, så blir jag ren, hela mig, så blir jag hel, drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.

Jag tycker kanske inte att denna bön är optimal, men av de alternativ vi har i nuvarande handbok är det den mest ”heltäckande”, den rymmer flest perspektiv. Här ber vi om förlåtelse, men också om helhet och ro i våra liv. Och var och en vet vad det innebär för just honom eller henne.

Sedan kan man också ”vidga” och öppna upp förlåtelseordet. Jag brukar kombinera det med ett mer allmänt löftesord t ex ”Jesus säger: Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Och till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Du är förlåten.” Då ger man också ett ord till dem som den här dagen inte i första hand tyngs av sin synd och skuld, utan kanske av sorg och själslig smärta.

Vi behöver få utrymme att bära fram allt som livet rymmer i mässan, både det som plågar oss och det som är vår glädje. Att utesluta talet om synden är att förneka en del av oss själva. Men jag tror på mer öppna formuleringar.

Vill man läsa mer om detta kan jag verkligen rekommendera en skrift som heter ”Beredd möta det heliga” (Mitt i församlingen 2001:4) Där belyser man beredelsemomentet ur en mängd olika perspektiv. Jag hade god hjälp av den boken när jag förberedde min prästexamen som handlade om just detta.

Om synden del 1 Världens bortvändhet

Synden är på tapeten igen. Ja, alltså, den är väl alltid lika aktuell, men det är syndens och syndabekännelsens utrymme i våra gudstjänster som blir föremål för diskussioner lite nu och då. Som nu till exempel. Arbetet med en ny kyrkohandbok pågår och en av de "hetare" frågorna är om syndabekännelsen/bönen om förlåtelse ska vara obligatorisk eller inte. Nu debatteras detta i kyrkans tidning och på bloggar. Jag vill inte ge mig in i en direkt diskussion med någon av debattörerna men jag tänkte fundera lite kring det hela här på bloggen.

I arbetet med den nuvarande kyrkohandboken konstaterade läronämnden att man inte måste ha med syndabekännelsen för att fira nattvard, och kyrkomötet antog också handboken med sådana mässordningar (t ex vid konfirmation, vigsel och begravning). Och eftersom nattvarden är den samma i alla mässor betyder ju detta att det inte finns något som hindrar att vi firar mässa utan att ha ett beredelsemoment innan. Vi måste inte ha med beredelsen i mässordningen, men vi får ha det och det tycker jag att vi ska ha.

I en av handbokens syndabekännelser läser vi orden ”genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig”. Det är detta det handlar om enligt mig. Världen är borvänd från Gud, och jag har del i denna bortvändhet genom min missunnsamhet, oförsonlighet, mitt förakt eller vad det nu kan vara. En gång var relationen mellan Gud och skapelsen hel. Gud såg att allt var gott. Denna relation skadades men försonades igen genom Jesus, och vi fick förlåtelse. (Lite kortfattat) Men fortfarande lever vi ändå i den fallna skapelsen. Vi lever i en tillvaro där synden har stort utrymme och vi är själva en del av det. Människan behöver inte höra att hon är en syndare, för det vet hon redan men vi behöver få bekänna ”vår del i världens bortvändhet” från Gud, och vi behöver få höra att vi är förlåtna. För jag tror att något händer med oss då. Om jag ber om förlåtelse påverkas jag förhoppningsvis så att jag långsamt förändrar mitt sätt att leva, och så att allt mer av Guds rike kan bli synligt i världen. Förlåtelsen bidrar då till världens omvändelse till Gud.

Därför tänker jag att vi ska bevara beredelsemomentet i mässan, att det ska innehålla en bön om förlåtelse, men att vi också ska fundera över hur vi formulerar denna bön. Mer om detta i nästa blogginlägg.

Man vill ju inte anställa "en sån"

Ibland vill jag bara skrika. Ibland gör jag det också, men oftast behärskar jag mig. Idag var det dock svårt. På Kyrkans tidnings hemsida läser jag om hur en kvinnlig präst DO-anmält en församling där hon sökt jobb. Hon menar att hon inte fått vikariatet pga att hon är homosexuell. En utförligare artikel hittar jag på svd.se Den dåvarande kyrkoherden lär ha sagt

"att prästen var trevlig men att han visste att hon var "en sån”, och dessutom öppen med det. När den stiftsanställda undrade om kyrkoherden syftade på att prästen var homosexuell blev svaret att han lovat ledningen att ingen ”sån” skulle komma dit, och han uttryckte oro över att prästen skulle bo med sin flickvän i prästgården och att hon skulle undervisa konfirmander."

Om detta stämmer så är det ju så upprörande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vad, exakt vad, är problemet med att en homosexuell präst har konfirmander? På vilket sätt är det överhuvudtaget intressant vad en präst har för sexuell läggning?

Men det slutar inte här. På kyrkans tidning har artikeln fått kommentarer som gör mig ännu mera beklämd. Där hojtar man "Gud välsigne pastoratet" och "Synden ska inte ta plats i prästgårdarna".

Vissa dagar får man kämpa lite extra för att bevara hoppet om människan och om kyrkan.

Åldern har ingen betydelse?

Vid första anblicken kan det verka som att det bara är en fråga om nyanser. Ändå är det en enorm skillnad mellan en kaffeflicka och en kaffetant.

Gummiprästen

Det är prästvigningstider nu, så här i början av året. Kvinnor och män i olika åldrar och med olika bakgrund har efter många års studier nått det som är målet och startpunkten på samma gång. Nu är de spända inför prästexamen och ser fram emot sin vigning, med glädje och förväntan, men också ett visst mått av nervositet. Jag önskar alla blivande och nyblivna präster allt gott i deras tjänst i Kristi kyrka.

Själv firade jag min prästvigningsdag förra veckan. Det har gått åtta år sedan den gnistrande, bitande kalla dagen då jag tillsammans med två vänner föll på knä i koret i Linköpings domkyrka, för bön och handpåläggning. Tänk vad mycket som hänt under dessa åtta år.

I somras firade jag och maken åtta-årig bröllopsdag. Det innebär tydligen att vi firade gummibröllop. Följaktligen borde jag nu, åtta år efter prästvigningen, kunna kalla mig gummipräst. Men jag vet inte om det låter särskilt bra. Folk kan ju få alla möjliga konstiga associationer. Men lite gummiaktig och elastisk kan man ju känna sig ibland, när man ska vara församlingsborna till lags i alla våra församlingsdelar, när man ska vara på tre ställen samtidigt, när man studsar in och studsar ut i alla tänkbara sammanhang, och när man tänjer sig till det yttersta för att kombinera prästlivet och familjelivet på bästa sätt.

Ändå tycker jag har det mest fantastiska liv man kan tänka sig. Att få vara präst, leva som präst och arbeta som präst.

Dagens icke-nyhet

Dagens icke-nyhet måste väl ändå vara Correns artikel om Stora kyrkan i Åtvidaberg. Tidningen har ju redan tidigare meddelat att kyrkan kommer att vara stängd under 2011. Ändå skriver man idag att det inte blir några skolavslutningar i kyrkan i år. Nej, just det. Den är ju stängd, om ni kommer ihåg. Är den stängd så är den stängd. Det kommer inte att ske några som helst aktiviteter i Stora kyrkan. Hur tydligt kan det bli? Trots detta har det kommit förfrågningar till församlingen om skolavslutningar. "Vi vill vara där varje år!" Församlingen ska alltså göra ett litet undantag för alla skolavslutningar. Nu är det ju så att kommunen nog använder kyrkan mer än vad församlingen gör. Om vi öppnar för allt kommunen vill ha den till kan vi lika gärna ha våra "egna" gudstjänster och konserter där också. Men kyrkan är stängd. En lösning kan ju vara att kommunen köper kyrkan och alldeles fritt kan använda den som konsert- och ceremonilokal. Då kan man också gå på vännen Johans förslag och bygga om den till idrottshall för Centralskolan. Så gör man två flugor på smällen.

Nu kan det tyckas som att jag låter väldigt hård. Självklart förstår jag att man tycker att det är en vacker lokal, och jag tycker det är roligt att skolorna vill ha skolavslutningar i kyrkan, med präst och allt. Det är ju inte självklart i dessa tider. Men Åtvids församling måste lösa frågan om Stora kyrkan, och som ett led i detta hålls den stängd i ett år. Och, som vår kyrkorådsordförande säger i artikeln, det är inte församlingens sak att ordna lokaler till skolavslutningarna. Lika lite som det är församlingens sak att ordna samlingslokaler i våra andra samhällen, så som det hävdas när vi säljer församlingshemmen.

Hjälp för frusna själar

Min man hävdar att jag har något fel på min termostat. Det är ett oerhört litet temperaturintervall som jag finner lagom. För det mesta är jag antingen halvt panikslagen för att jag är så varm, eller så är jag hysteriskt frusen. På sommaren har jag massor med kläder på mig, för jag fryser, men om det blir över 25 grader så tycker jag det är olidligt varmt. Jag är kort sagt ganska jobbig.

Det vanligaste problemet är dock att jag fryser. Men jag har hittat en mängd trevliga saker som hjälper mig. Bäst av allt är nog min vetekudde. Den fick jag för tio år sen av mina dåvarande arbetskamrater. De anade nog inte hur mycket den skulle komma att användas. En kritisk stund på dygnet är när jag ska gå och lägga mig. Det är ju fruktansvärt otäckt att behöva klä av sig och krypa ner i en kall säng. Här kommer vetekudden in. Ett par minuter i mikron och sen får den värma mig i den kalla sängen. (Sockar på natten är ett absolut måste för att överhuvudtaget somna.)

Vetekudden var för övrigt till stor hjälp när barnen var riktigt små. Vi använde den för att värma upp spjälsängen innan de skulle sova och det var rena mirakelmetoden. De somnade med en gång när sängen var varm. Äldsta killen fick dessutom ligga längs med kudden en stund sen sussade han så gott.

Sedan ett par år tillbaka har jag nästan alltid en sjal runt halsen, inte bara när jag är ute. Det ger massor av värme. Så gör också pulsvärmarna som jag brukar ha. Små stickade "muffar" att trä över handlederna. Både vid halsen och handlederna ligger pulsådrorna så ytligt att man lätt värmer upp dem och då blir hela kroppen varm. Fiffigt.

Och nu är det ju modernt med benvärmare igen. Jag trodde nog att de för evigt vilade i frid med andra 80-talsprylar, så som axelvaddarna. Men icke. Så idag har jag invigt ett par helt nya benvärmare, och så skönt det är! Sjal, pulsvärmare, benvärmare - snart har jag virat in hela mig i ett extra värmande lager. Men jag har siktet på något mer.

Inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer jag att inreda min läshörna, en dröm som närmar sig sin uppfyllelse. Egentligen är det enda som fattas en fåtölj. However, när jag köpt min fåtölj då ska jag också inhandla en sån här:




Jag syftar alltså inte på mannen, utan på en Snug Rug, en filt med ärmar så man inte behöver frysa om axlarna när man sitter i fåtöljen och läser. Jag och mina syskon köpte en sån till mamma i julklapp och hon verkar uppskatta den. Vill du också ha en? Besök coolstuff.se, en fantastisk butik med allt du inte visste att du behövde.

Nej, nu börjar jag bli lite kall av att sitta stilla. Dags att slänga in vetekudden i mikron.

Dripp dropp, dripp dropp - tankar om vintern

De senaste dagarna har det droppat och porlat från taken. Inomhus på en del håll, men hos oss tack och lov bara utomhus. Och jag njuter av ljudet. Jag har inget emot vintern egentligen. Inte nu längre. Inte sedan jag för 15 år sedan flyttade till Östergötland och fick uppleva en "riktig" vinter. (Ni minns väl 17 november 1995?) Jag var van vid västsvenskt blask, där snön sällan låg mer än ett par dagar på sin höjd. Men här förstod jag hur man faktiskt kunde njuta av vintern, snön, ja till och med kylan.

Så jag har njutit den här vintern, även om ingen trodde att det skulle hålla i sig när den första snön kom i november. Och det är ju just det som är det jobbiga. När vintern velar fram och tillbaka. Snö, som smälter, som fryser på, så kommer ny snö, som smälter till slask, som fryser på igen osv.

Men denna vinter har det varit ihållande kyla under en lång tid och det har kommit snö i massor. Så nu när det töar njuter jag av det. Inte så att jag inbillar mig att våren är här. Jag inbillar mig inte heller att det inte ska komma mer snö. Men det är skönt att det som redan kommít, sjunker ihop, minskar lite i sin utbredning. Så jag hoppas på mildväder ett tag till innan nästa vända kommer. För jag vill nog njuta av snön ett tag till.

Människans lika värde

Nyheterna har de sista dagarna handlat mycket om dödsskjutningarna i Arizona. Tragiskt naturligtvis för alla inblandade, alla som drabbats. Samtidigt förmår jag mig inte riktigt bli upprörd, snarare blir jag beklämd. Än en gång händer det. Orkar vi ta in de här nyheterna gång på gång? Kan man förhindra att sånt sker? Varför gör en människa så? Självklart finns det en mängd olika faktorer, men man kan inte bortse från USA:s liberala vapenlagar. I det här fallet har vill man också se ett samband med den hårda tonen i den politiska debatten. Jag undrar vad som är lättast att förändra.

Nu ska gärningsmannen ställas inför rätta. Han anklagas för mord, mordförsök och mordförsök på kongressledamot. Var det nån som sa något om att alla människor är lika mycket värda? Det verkar i alla fall vara skillnad på folk och folk, eftersom det är ett särskilt brott att skjuta en kongressledamot.

Alla har rätt att ha ett vapen, men om du ska använda det så se till och skjut en vanlig människa och inte en politiker, så kommer du lindrigare undan.

Malmöfyndet - en kristen ljusstake

Idag har jag plockat bort en del av julen. Tomtarna har fått krypa ner i tysta vrårna igen. Kvar finns någon ängel, ljusstakar och de "juligare" dukarna. De får nog vara kvar nån vecka till. Men jag har också glatt mig åt lite nytt som kommer att få mig att längta till nästa jul.

Över nyår hade jag en veckas ledighet som vi tillbringade hos mina föräldrar. Där lämnade vi också barnen en natt och for till Malmö, bara maken och jag. 35 timmar bara vi två. Vilken lyx. Det har inte hänt sedan vi fick barn för snart sex år sedan. Och tänk vad mycket en så relativt kort tid kan betyda.

I Malmö bodde vi på ett jättemysigt hotell med jacuzzi i badrummet och frukost i källarvalven. Det kan verkligen rekommenderas. Vi åt på en indisk restaurang i lugn och ro. Vi gick på museum och vi shoppade. Det ska väl erkännas att vi mest handlade kläder till barnen, men en sak köpte vi till oss själva, nämligen denna fantastiska ljusstake.



Vi fann den i ett skyltfönster på väg hem från restaurangen och bestämde oss för att vi måste gå dit och köpa den direkt dan därpå. En alldeles kristen ljusstake, med jesusbarn och allt. (Mina "vänner" i Jehovas vittnen skulle väl rynka på näsan. De tre vise männen är ju skumma typer, som dessutom följer en stjärna som alls inte är tänd av Gud utan av Satan själv.) Jag bara längtar tills jag får ta fram den nästa vinter. Men när jag nu packade upp den här hemma så fann jag att den var fiffigare än fiffigast! För själva ljushållardelen var lös, så om man vill kan man använda bara "silhuetten". Himla käckt!



Att ljusstaken är svensktillverkad gör inte det hela sämre. Man ska ju handla närproducerat. Samma "motiv" som finns på ljusstaken, finns på fler produkter, t ex servetter (som jag också köpte) och disktrasor :-)

Hembygdens toner

Som en del av mina läsare känner till är jag lite kluven beträffande var mitt "hemma" är. Hur eller hur så har jag under några dagar befunnit mig på annan ort än vanligt, men jag har ändå kunnat vara "hemma" tack vare internet. Så jag har lyssnat på julkonserten från Åtvids stora kyrka och njutit av våra fantastiskt duktiga körer. Lyssna själv, och se på den vackra kyrkan, här fotograferad av vännen Annika.