Om begär till en väska. Eller två.

I våras var jag på jakt efter en ny ryggsäck då den gamla började ge upp. Efter idogt sökande efter den ”rätta” i både väskaffärer och sportaffärer var jag nära att ge upp när jag hittade en väskaffär som jag alldeles hade glömt bort. Hoppet tändes för en stund, men inte fanns det någon ryggsäck för en kräsen själ som jag där. Men istället fann jag DEN, Handväskan, det mest fantastiska jag sett på länge… Nu var det ju inte en handväska jag skulle ha, och ekonomin var för tillfället ganska ansträngd av olika skäl. Så jag sa nej till begäret och var ganska stolt över det.
Så gick några veckor och vid ett impulsköpsryck hemma på byn så hittade jag äntligen den rätta ryggsäcken i sportaffären. Jag som gick dit för att köpa shorts. Den är så fin, och jag är så glad för den.


Snygga ryggan!

Nu insåg jag att den där handväskan som jag sett tidigare skulle passa väldigt bra ihop med min nya ryggsäck. Begäret slog åter sina vassa klor i mig. Lämpligt nog var min födelsedag nära förestående. Så jag ringde maken på jobbet och beskrev väskan, och exakt var väskaffären låg. Och fast jag inte trodde att han skulle göra det, så gick han faktiskt ner på stan sista dagen innan semestern för att köpa en handväska. Det kallar jag kärlek! Men när födelsedagen kom fick jag ett kort där det stod att han inte hade hittat väskan. Suck och ack! Så småningom visade det sig att han hade gått till fel affär trots min noggranna beskrivning. Hur svårt kan det vara att lyssna? Nåväl, nu var jag fast besluten att få väskan i min ägo. Det fanns ingen återvändo. Den skulle bli min. MIN! Så jag ringde till affären och kollade om den fanns kvar, men tyvärr, de hade bara haft en och den var naturligtvis såld.

Vad gör nu den moderna kvinnan, som börjar bli besatt av habegär? Jo, hon går naturligtvis ut på nätet. Och efter diverse googlande fann jag Den på ESPRIT:s nätbutik. Klick klick så var den beställd, och klick klick så var den betald. Men nu skulle vi ju åka på semester. Jag skulle bara inte stå ut med att min kära väska skulle hamna på en hylla på utlämningsstället i affären och att jag inte skulle få hålla i den förrän vi kom hem igen. Så jag skrev mammas adress som leveransadress och när vi kom till mamma och pappa häromdagen så stod där ett paket från ESPRIT i Tyskland. Jag slet upp kartongen och äntligen, äntligen, nu är den min! Lycka kan i viss utsträckning köpas för pengar!


My precious!