Så har ytterligare en födelsedag kommit och gått. 35 år. Då är man väl vuxen, antar jag, det går liksom inte att komma ifrån det. Och det gör mig ingenting, jag känner mig för det mesta inte gammal, men jag har ibland lite svårt att förstå att jag är lika vuxen som andra vuxna. Läkare, lärare, handläggaren på försäkringskassan, frisören och hon på apoteket. Alla är de vuxna, men jag har inte hängt med och fattat att jag också är det. Och för varje år som går så upptäcker jag att allt fler av dessa människor jag möter i olika sammanhang är jämngamla med mig eller till och med yngre.
Nu inser jag till och med att jag ofta är den som av andra uppfattas som vuxen, hur skumt är inte det? Många av brudparen jag viger, och de flesta av dopföräldrarna jag möter är yngre än jag. En del är mycket yngre. Plötsligt är jag den vuxne. Jättekonstigt. För att inte tala om konfirmanderna. Jag som tycker att jag är en ung präst, som nyss var konfirmand själv, tvingas se sanningen i vitögat och säga att det är 20 år sedan jag själv konfirmerades. Det var fem år innan årets konfirmander föddes! Det är ju inte konstigt då att vi inte alltid förstår varandra. Som när jag vid ett tillfälle ritade upp någonting på tavlan och sa att jag kände mig som Kurt Olsson, och konfirmanderna satt som frågetecken. De hade ju aldrig sett Kurt Olsson på TV. Det var före deras tid. Då kände jag mig inte vuxen utan bara gammal.
Nu går solen ner och födelsedagen är slut. Vuxen eller inte så är jag rätt nöjd med hur livet ser ut just nu, just idag.
Jag är också gammal då eftersom jag vet vem Kurt Olsson är. Och det är illa eftersom jag precis med nöd och näppe kommer in på systemet...
SvaraRadera