Fiffigt för mindre kladd

Blivande och nyblivna föräldrar är oerhört lättlurade konsumenter. Den sluga säljaren kan lura på dem vilka märkliga saker som helst som ska göra barnets och/eller föräldrarnas tillvaro roligare, säkrare eller mer praktisk. I takt med att barnen växer blir väl de flesta föräldrar mer och mer härdade och kan stå emot marknadsföringen, men det händer att man springer på en otroligt praktisk pryl som man bara måste köpa och man förstår inte hur världen har klarat sig tidigare utan denna uppfinning. Jag råkade ut för detta häromdagen då jag köpte två exemplar av denna fiffiga tingest.


No drip

Det är alltså en mojäng som man trär på glasspinnen så att glassen som rinner stannar i den lilla koppen och inte rinner ner på barnets hand och vidare längs armen. Vi har bara testat den en gång och den verkar fungera, men som synes på bilden så äter barnet en 88:an som inte bara är en väldigt god klassiker, utan också makalös på att kladda, så det slutade med chokladfläckar ändå. Men det rann i alla fall inte längs armen...

Jag köpte dem för 20 kr st på den mysiga affären Komin i Varberg.

Barnböcker om starka känslor + en klassiker

Då jag glädjande nog har fått positiv respons på mina tidigare barnbokstips fortsätter jag på den vägen. Även idag blir det för de lite mindre barnen, och vi börjar med en riktig klassiker, Anna-Clara Tidholms fina bok Knacka på.



Idén är hur enkel som helst. Ett hus med dörrar i olika färger som barnen får banka på innan man öppnar/vänder blad och ser vad som finns där innanför. Våra killar har älskat att knacka på dörrarna, och det blir också ett tillfälle att träna på vad färgerna heter. De färgstarka bilderna är väldigt enkla men rymmer ändå mycket man kan prata om.

Stina Wirséns ”Vem-serie” är kanonbra böcker om starka känslor. Här möter vi en nalle, en katt, en fågel, en kanin och diverse andra djur. De slår sig, blir osams, känner sig utanför, blir ledsna, blir osams med de stora (mamma och pappa nämns sällan) om vem som bestämmer m.m. Bilderna är väldigt speciella, lite fulsnygga kan man säga, men väldigt uttrycksfulla.



Med ganska få ord lyckas Stina Wirsén berätta om dramatiska händelser som alla barn känner igen sig i. Vem är borta handlar om att komma bort i mataffären, Vems mormor handlar om den dumma kusinen som säger farmor till mormor, Vem är arg handlar om katten och nallen som blir osams när de bygger med klossar osv. De här böckerna passar kanske bäst för barn upp till tre år men vår femåring kan fortfarande tycka att det är mysigt att läsa dem och vi kan prata om hur det är att känna sig utanför och ensam, och om hur en bra kompis ska vara.

Fulbloggen 2 Tapeter med klös

Jag har ju utlovat bilder på diverse bedrövliga tapeter här i fulbloggen och vi börjar idag med detta underverk från vårt gästrum, där vi ser en mängd färger och mönster i en fantasifull kombination.



Den optiska effekten förhöjs av att tapeterna sitter snett (eller så är hela huset skevt), så att tapeternas linjer inte följer rummets linjer, de sitter snett i förhållande till taklister och dörrkarmar. På ena väggen har dessutom yngste sonen börjat riva ner dem vilket gör att det för närvarande se ut så här:



Ja, detta var ytterligare en inblick i vårt hem, så att ni, kära läsare, kan glädjas över hur fint ni har det hemma hos er ;-)

Om begär till en väska. Eller två.

I våras var jag på jakt efter en ny ryggsäck då den gamla började ge upp. Efter idogt sökande efter den ”rätta” i både väskaffärer och sportaffärer var jag nära att ge upp när jag hittade en väskaffär som jag alldeles hade glömt bort. Hoppet tändes för en stund, men inte fanns det någon ryggsäck för en kräsen själ som jag där. Men istället fann jag DEN, Handväskan, det mest fantastiska jag sett på länge… Nu var det ju inte en handväska jag skulle ha, och ekonomin var för tillfället ganska ansträngd av olika skäl. Så jag sa nej till begäret och var ganska stolt över det.
Så gick några veckor och vid ett impulsköpsryck hemma på byn så hittade jag äntligen den rätta ryggsäcken i sportaffären. Jag som gick dit för att köpa shorts. Den är så fin, och jag är så glad för den.


Snygga ryggan!

Nu insåg jag att den där handväskan som jag sett tidigare skulle passa väldigt bra ihop med min nya ryggsäck. Begäret slog åter sina vassa klor i mig. Lämpligt nog var min födelsedag nära förestående. Så jag ringde maken på jobbet och beskrev väskan, och exakt var väskaffären låg. Och fast jag inte trodde att han skulle göra det, så gick han faktiskt ner på stan sista dagen innan semestern för att köpa en handväska. Det kallar jag kärlek! Men när födelsedagen kom fick jag ett kort där det stod att han inte hade hittat väskan. Suck och ack! Så småningom visade det sig att han hade gått till fel affär trots min noggranna beskrivning. Hur svårt kan det vara att lyssna? Nåväl, nu var jag fast besluten att få väskan i min ägo. Det fanns ingen återvändo. Den skulle bli min. MIN! Så jag ringde till affären och kollade om den fanns kvar, men tyvärr, de hade bara haft en och den var naturligtvis såld.

Vad gör nu den moderna kvinnan, som börjar bli besatt av habegär? Jo, hon går naturligtvis ut på nätet. Och efter diverse googlande fann jag Den på ESPRIT:s nätbutik. Klick klick så var den beställd, och klick klick så var den betald. Men nu skulle vi ju åka på semester. Jag skulle bara inte stå ut med att min kära väska skulle hamna på en hylla på utlämningsstället i affären och att jag inte skulle få hålla i den förrän vi kom hem igen. Så jag skrev mammas adress som leveransadress och när vi kom till mamma och pappa häromdagen så stod där ett paket från ESPRIT i Tyskland. Jag slet upp kartongen och äntligen, äntligen, nu är den min! Lycka kan i viss utsträckning köpas för pengar!


My precious!

Jag har träffat Bolibompa-Markus!

Jag anser att Sveriges Television producerar väldigt bra barnprogram nuförtiden. Många av programmen är betydligt roligare än de program som går under beteckningen underhållning. Salong för alla åldrar och Dafo skulle till exempel lika gärna kunna gå på ”vuxentid”. Pomos piano vill jag inte heller missa. Men det allra bästa är ju Bolibompaprogramledarna. Med några få undantag är de helt suveräna. De bjuder på sig själva, de tar barnen på allvar och är lekfulla men aldrig larviga. Framför allt märks det att de har väldigt roligt hela tiden. Jag förstår inte hur de ständigt kan komma på nya idéer för det känns aldrig som att de går på tomgång. De blandar djupa och allvarliga ämnen med bus och lek och sång. Precis som det ska vara. Det känns som att jag under de senaste åren fått en rad nya vänner, som Nassim, Sara, Markus, Yankho, Stephan, Ylva, Nina och allt vad de heter. Därför blev jag eld och lågor när jag igår, kort efter att vi anlänt hos mamma och pappa, bläddrade i tidningen och såg en annons om att det idag skulle vara en föreställning med ett ”Magiskt rymdäventyr” med Markus och Nina från Bolibompa. Biljetter beställdes omedelbart!



Platsen för föreställningen var i slottsträdgården till Tjolöholms slott, en jättevacker plats där man kan bada, ha picknick, gå en guidad tur inne på slottet, eller bara promenera. Men nu var det som sagt teater som gällde.
Markus och Nina drog igång direkt och vi fick dansa, stampa i marken, klappa händerna, vicka på rumporna och ropa på polis.



Sedan började den magiska resan där vi med hjälp av en trollformel fick förflytta oss till olika planeter. Så fick vi till exempel besöka en djurplanet, en magisk planet och en rockplanet.



De vuxna fick också skratta åt assistenten Maggan som dammade av barnen och som inte kunde le för det hade hon inte gjort sedan 1973.



Det var full fart i 45 minuter, där publiken på olika sätt engagerades med sång och rop och rörelser. Har ni möjlighet att gå med era barn på den här föreställningen så gör det!

Efteråt fick man stå i en låååååååång kö för att få ett kort av Nina och Markus med deras autografer på, och den som ville kunde bli fotograferade med dem (sonen tvärvägrade som vanligt) och deras glada humör räckte till allihop, med små kluriga kommentarer både till barn och föräldrar. Snacka om proffs.

När allt detta var avklarat satte vi oss i skuggan med utsikt över näckrosdammen och åt glass.

Skapelsens mysterium - om myggor och mindfulness

Du, Gud, jag tycker att du lyckades riktigt bra när du skapade himmel och jord och allt som lever och rör sig och är till. Det mesta är väldigt fiffigt uträknat. En del varelser vittnar om att du absolut har humor, andra hjälper oss att förstå att skönhet är ett i allra högsta grad relativt begrepp, och att den gamla klyschan att skönheten inte bara sitter på utsidan nog är ganska sann. Men ändå, det finns en del saker som jag inte riktigt förstår. Så här års är det ju lätt att tänka på myggorna. Är det så att de utgör en väldigt viktig del i fåglarnas kostcirkel? Skulle hela vårt fågelbestånd drabbas av allvarlig näringsbrist om det inte fanns myggor? Alltså, de får gärna suga mitt blod, jag är inte snål på det viset, och åderlåtning är ju en gammal beprövad hälsokur. Men måste det klia så förbaskat efteråt? Det känns som att det var en lite onödig detalj. Fast nu när jag har börjat med mindfulness och sånt så är det förstås ett ganska bra sätt att öva på att flytta fokus från det som är jobbigt. När det kliar som värst kan jag träna mig på att observera myggbettet utan att bry mig så mycket om det, och flytta min uppmärksamhet till något trevligt istället. Ja, det kanske var så du tänkte.

Boktips för små barn

Jag tror inte att jag gått i "fällan" att handla alldeles för mycket kläder och prylar till mina barn, men däremot har jag ända sedan första barnet kom, fått behärska mig för att inte handla galet mycket böcker. Det finns ju så himla mycket roliga, bra och fina barnböcker. Trots att jag försökt vara återhållsam har jag ändå lyckats bygga upp ett litet bibliotek, och nu tänkte jag att jag skulle dela med mig lite av guldkornen här på bloggen.



Den lilla figuren Pino är en favorit hos våra killar. Böckerna av Kenneth Andersson, Eva Pils och Agneta Norelid, är söta, enkla, med fina färgglada bilder som visar hur Pino gör en massa olika saker som barnen känner igen sig i. Böckerna har titlar som Pinos dagbok, Pinos vinterbok och Pinos sommarbok. De är lagom långa för en liten kille eller tjej som har myror i brallan och inte orkar sitta stilla och lyssna så länge. Jag har köpt dem på www.barnensbokklubb.se och på www.pino.se Där kan man också köpa söta vykort m.m.

En annan urgullig figur som flyttat in i vårt hem är Lilla Ugglan. Här är det kanske mer vi vuxna som känner igen barnen i Ugglan, än barnen som känner igen sig själva. Men Jonathan Allens enkla berättelser om Lilla Ugglan som inte tycker om att andra säger att han är söt eller trött eller rädd, fast det är just det han är, är berättelser med mycket kärlek och humor. Det finns (minst) fyra titlar: Jag är inte söt, Jag är inte rädd, Jag är inte sömnig och Jag är inte Tomten.

Biodags för mammor och pojkar

För 15 år sedan flyttade jag till Linköping och lärde känna vännen F, som kom hit av samma anledning som jag, nämligen att göra det som på den tiden hette Diakonala året. Under åren som har gått har vi upplevt otroligt mycket tillsammans, och allteftersom vi har blivit äldre och livet har förändrats så har också vårt sätt att umgås förändrats. Ett tag var det utekvällar på Frimis och Regina, så småningom blev det barnvagnspromenader och nu har biobesöken med våra respektive äldsta barn blivit en liten "tradition". Idag var det dags igen och på programmet stod den nya Shrek-filmen, Shrek - nu och för alltid.



Jag har inte haft någon koll på recensionerna eftersom det inte är så intressant för barnen, det är själva biobesöket i sig som är en upplevelse för dem och de är inte så kräsna. Men visst förstår man att det inte går att göra hur mycket som helst av en idé. Jag tycker att första filmen är superbra, tvåan inte mycket sämre, men trean känns lite seg. Så jag var inte särskilt förvånad när jag imorse slog upp Corren och såg att den här filmen fick ett ganska uselt betyg. Alltså satte jag mig på bion med rätt låga förväntningar. Men så fruktansvärt dålig var den inte. Den var mer spänning, och lite läskiga scener än de tidigare filmerna, inte lika mycket "humor" och "vuxenskämt", men nog skrattade både barn och vuxna många gånger. Däremot är det ingen film för små barn. Den har sjuårsgräns och även om mindre barn får gå i sällskap med en vuxen, så ska man nog ändå tänka att det finns en anledning till att den inte är barntillåten. Våra killar tyckte inte att det var läskigt, men det var en mamma med ett mindre barn som faktiskt gick därifrån efter ett tag.

Så även om jag tycker att filmen var helt ok, kan jag inte låta bli att förundras över varför filmmakarna aldrig slutar i tid. Visst vill man mjölka ur så mycket pengar som möjligt, men när det kommer den ena uppföljaren efter den andra och de stadigt blir sämre så drar det ner känslan för hela serien av filmer. Åtminstone är det så för mig. Ice age-filmerna är ett lysande exempel på detta. Den första är kanonbra, tvåan är ok och trean helkass. Men när jag nu ser ettan igen, så kan jag inte låta bli att tänka på trean och då är det inte lika kul längre.

Nåväl, nu är inte filmen det enda inslaget i våra bio-träffar. Idag började äventyret med en glass från Bosses glassbar, efter filmen blev det en sväng till Mc Donalds och så fullbordades kvällen med en kopp kaffe på vännens altan medan barnen hoppade på studsmattan. En jättemysig eftermiddag för mammor och killar.

Fulbloggen:1 Källaren som Gud glömde

Fulbloggen rivstartar här med en bild av källaren som Gud glömde. Vi har bott i vårt hus i fyra år. Fortfarande står här (och i ett annat rum) oöppnade flyttkartonger. Någon som tror att vi saknar de prylarna och någonsin kommer att ta fram dem? En del av kartongerna rymmer dessutom inget annat än skräp som aldrig blev utrensat innan vi flyttade från fårt förra hus utan bara skyfflades ner i kartonger och följde med hit. Här finns också ett gigantiskt lager med kartonger som som olika saker har varit förpackade i. Varför sparar man sånt? Diverse trasiga tekniska prylar såsom datorer och digitalboxar kan man också snubbla på. Avfuktaren står mitt i alltihop med sin stilfullt ihoprullade orangea slang. Och en gungfåtölj som förpassades hit för ett par år sedan. Den skulle sedan skickas till någon loppmarknad, men nu står den alltså här. Papperskassar med böcker och gosedjur. En hög med gamla trasmattor. You name it. Hur har det blivit så här? En man som inte kan slänga någonting, och så jag som gärna slänger men som aldrig orkar ta tag i något. Och kanske den enklaste anledningen av alla. Vi har helt enkelt för mycket plats! Hade vi haft en mindre bostad hade vi varit tvungna att rensa.

Nåväl, en piffig detalj är i alla fall den fina fondtapeten med alpmotiv, som en härlig kontrast till tapeten i sju nyanser av gult. Tapeter kommer att få en egen avdelning i min fulblogg.

Min bloggvision - fulbloggen

Om jag får säga vad jag tycker, och det får jag ju eftersom det här är min blogg, bara min, så tycker jag att det finns på tok för många bloggar där folk visar upp sina fantastiska hem. Det är nästan uteslutande kvinnor som står bakom dessa bloggar, som är översållade av bilder på deras tjusiga inredningar, små blomsterarrangemang, den fina middagsdukningen "där jag gjort egna servettringar och ljuslyktor" och så vidare. Ofta är allting vitt, vitt, vitt och om så inte är fallet så är allting väldigt färgkoordinerat. Det vimlar av hänvisningar till inredningsbutiker där de köpt olika prylar.

Jag får fullständig panik när jag råkar hamna på en sån blogg. Dels för att jag blir alldeles matt av hur man bara orkar hålla på så där i sitt hem. Hur får de tid och pengar till allt? Dels för att det ofta ser så otrivsamt ut. Jag skulle bli alldeles bortkommen om jag hamnade i ett sånt hem.

En av de faktorer som gjort att jag ville börja blogga själv var att det växte fram en idé om en anti-blogg. Jag vill ju gärna vara lite tvärtemot. Så här tänker jag lite då och då bjuda på helt andra bilder av hur det kan se ut i ett hem. I min fulblogg ska jag visa alla hemska möbler, stökiga hörn av trädgården, sjuttiotalstapeter och andra vedervärdigheter som jag dagligen konfronteras med. Kanske kan det bli befriande för någon att se att man inte är ensam om eländet, kanske också att det finns de som har det värre. Men i bästa fall ger det mig motivation att också ta tag i saker och ting och göra något åt de värsta fulheterna. Så håll ut, snart börjar fulbloggen!

Passande namn

Hittade den här i bokhyllan. Det är ju så himla roligt att Sven Gréen har skrivit just en trädgårdsbok.

35-åringen

Så har ytterligare en födelsedag kommit och gått. 35 år. Då är man väl vuxen, antar jag, det går liksom inte att komma ifrån det. Och det gör mig ingenting, jag känner mig för det mesta inte gammal, men jag har ibland lite svårt att förstå att jag är lika vuxen som andra vuxna. Läkare, lärare, handläggaren på försäkringskassan, frisören och hon på apoteket. Alla är de vuxna, men jag har inte hängt med och fattat att jag också är det. Och för varje år som går så upptäcker jag att allt fler av dessa människor jag möter i olika sammanhang är jämngamla med mig eller till och med yngre.

Nu inser jag till och med att jag ofta är den som av andra uppfattas som vuxen, hur skumt är inte det? Många av brudparen jag viger, och de flesta av dopföräldrarna jag möter är yngre än jag. En del är mycket yngre. Plötsligt är jag den vuxne. Jättekonstigt. För att inte tala om konfirmanderna. Jag som tycker att jag är en ung präst, som nyss var konfirmand själv, tvingas se sanningen i vitögat och säga att det är 20 år sedan jag själv konfirmerades. Det var fem år innan årets konfirmander föddes! Det är ju inte konstigt då att vi inte alltid förstår varandra. Som när jag vid ett tillfälle ritade upp någonting på tavlan och sa att jag kände mig som Kurt Olsson, och konfirmanderna satt som frågetecken. De hade ju aldrig sett Kurt Olsson på TV. Det var före deras tid. Då kände jag mig inte vuxen utan bara gammal.

Nu går solen ner och födelsedagen är slut. Vuxen eller inte så är jag rätt nöjd med hur livet ser ut just nu, just idag.

Då var det dags

Jag har länge funderat på om jag skulle skaffa en blogg eller inte. Men som vanligt har jag värderat och bedömt mig själv och tyckt att jag har väl inget av intresse att skriva. Nu har jag kommit fram till att det inte är min sak att bedöma. Ingen blir ju tvingad att läsa. Passar det inte så läs inte! Det finns faktiskt de som har uppmanat mig att börja blogga, och nu är det dags. Lagom till min 35-årsdag startar jag denna blogg. Jag har solen i ögonen och skuggorna bakom mig. Välkommen att kika in i mitt liv!