tisdag 30 augusti 2011
Barnens svåra frågor
Barn ställer så många svåra frågor. Varför heter strutsen struts? När föddes Gud? Varför är det inte lördag varje dag? Ja, frågvisheten och nyfikenheten känner inga gränser och som förälder sitter man där (oftast är det ju på sängkanten på kvällen, ibland mitt i natten som frågorna kommer) och försöker få till ett svar som är någorlunda hållbart. Men idag lyfte sexåringen de stora frågorna till en högre nivå. Mamma, vem är bäst, Messi eller Zlatan? Men hallå! Hur ska jag kunna svara på sånt. Messi, antar jag, men ändå. Vad begär barnet av mig egentligen? Men jag inser att det lär komma fler frågor av samma slag nu när han har börjat skolan. Och jag inser att maken och jag måste uppdatera oss lite i fobollskunskapen. Annars blir det nog besvärligt för sönerna att växa upp i Åtvid.
torsdag 25 augusti 2011
Mor Annas kebab
Fyra dagar in på höstterminen och redan har tristessen och tröttheten slagit till med kraft. Så det blev makaroner till middag. Gammaldags idealmakaroner, närmare bestämt. Det är ju ändå liiiiite fiiiiinare än snabbmakaroner som är tecknet på det totala förfallet. Men jag kom av mig i matlagningen för jag hakade upp mig på namnet. Gammaldags idealmakaroner. Vaddå gammaldags? Hur länge har vi ätit makaroner i Sverige?
Nu har jag googlat runt lite och insett att pasta just i form av makaroner faktiskt har funnits i Sverige i åtminstone trehundra år. Men jag har svårt att tro att de såg ut som dem jag har i skafferiet. Och enligt wikipedia var svenskarna knappast storkonsumenter av makaroner. "På 1950-talet åt svenskarna cirka 0,8 kg pasta per person och år men 2004 låg konsumtionen på 8,2 kg per person och år" läser jag där.
Så jag undrar hur gammaldags mina makaroner verkligen är. Jag tycker att det är ett ganska fånigt namn. Vad är det som är gammaldags i jämförelse med "vanliga" idealmakaroner? Ja sånt där kan jag börja grubbla över under matlagningen, och det är väl tur för annar skulle jag vara så uttråkad att jag somnade. Men visst är det irriterande att det ska låta så mycket bättre om något är "gammaldags" eller "Mor Stinas...". Min mor heter Stina. Och det ska jag säga att Mor Stinas köttbullar är liksom ingen delikatess. (Men hennes pannbiffar är jättegoda)
Nåväl, nu är det som det är så jag tänkte komma med lite förslag på tilltalande namn som färdigmatstillverkarna kan använda. Vad sägs om Mor Annas kebab, Herrgårdssushi, Torparbulgur och Karl XII:s enchilada. Smaklig måltid.
Nu har jag googlat runt lite och insett att pasta just i form av makaroner faktiskt har funnits i Sverige i åtminstone trehundra år. Men jag har svårt att tro att de såg ut som dem jag har i skafferiet. Och enligt wikipedia var svenskarna knappast storkonsumenter av makaroner. "På 1950-talet åt svenskarna cirka 0,8 kg pasta per person och år men 2004 låg konsumtionen på 8,2 kg per person och år" läser jag där.
Så jag undrar hur gammaldags mina makaroner verkligen är. Jag tycker att det är ett ganska fånigt namn. Vad är det som är gammaldags i jämförelse med "vanliga" idealmakaroner? Ja sånt där kan jag börja grubbla över under matlagningen, och det är väl tur för annar skulle jag vara så uttråkad att jag somnade. Men visst är det irriterande att det ska låta så mycket bättre om något är "gammaldags" eller "Mor Stinas...". Min mor heter Stina. Och det ska jag säga att Mor Stinas köttbullar är liksom ingen delikatess. (Men hennes pannbiffar är jättegoda)
Nåväl, nu är det som det är så jag tänkte komma med lite förslag på tilltalande namn som färdigmatstillverkarna kan använda. Vad sägs om Mor Annas kebab, Herrgårdssushi, Torparbulgur och Karl XII:s enchilada. Smaklig måltid.
söndag 21 augusti 2011
You may kiss my ring
Här kommer ytterligare ett blogginlägg som knyter an till Taizéresan, men det beror väl på att jag fortfarande är alldeles uppfylld av dessa fantastiska dagar och alla fantastiska människor. Detta är dock ett ytligt och materialistiskt blogginlägg, knutet till mitt milda shoppingmissbruk.
En eftermiddag gjorde vi en utflykt till Cluny, denna ljuvliga lilla stad där man verkligen hamnar rakt in i kyrkohistorien. Det är inte någon stor shoppingmetropol - det finns väl egentligen bara en gata med butiker, men oj vilka butiker! Man bara måste besöka Pâtisserie & Chocolaterie Germain. Där räcker det med att titta i skyltfönstret för att kalorierna ska hoppa på en, men ack och ve så gott det är med smördeg och choklad och bär och vanilj och mera smördeg och choklad... Nåväl efter att ha avnjutit en stor café au lait och en smördegsgrunka med äpple, gick vi vidare och då liksom råkade jag hamna i en butik med smycken och fina konstverk.
När vi var i Paris ägnade vi ju säkert en timma, om inte mer, åt att hitta frimärken till våra vykort. Men här i denna affär fanns det gott om frimärken. Fast de var nu omvandlade till underbara smycken. Efter att ha klämt och känt och beundrat nästan varenda armband, halsband och ring så hittade jag den. La bague. The ring. My preciousssss
Alltså den är så himla fin så det är nästan kusligt. Och tänk att ha en liten ikon på handen, det är inte det sämsta.
Vill du ser mer frimärkssmycken - les bijoux timbres - kan du kolla in hemsidan här.
En eftermiddag gjorde vi en utflykt till Cluny, denna ljuvliga lilla stad där man verkligen hamnar rakt in i kyrkohistorien. Det är inte någon stor shoppingmetropol - det finns väl egentligen bara en gata med butiker, men oj vilka butiker! Man bara måste besöka Pâtisserie & Chocolaterie Germain. Där räcker det med att titta i skyltfönstret för att kalorierna ska hoppa på en, men ack och ve så gott det är med smördeg och choklad och bär och vanilj och mera smördeg och choklad... Nåväl efter att ha avnjutit en stor café au lait och en smördegsgrunka med äpple, gick vi vidare och då liksom råkade jag hamna i en butik med smycken och fina konstverk.
När vi var i Paris ägnade vi ju säkert en timma, om inte mer, åt att hitta frimärken till våra vykort. Men här i denna affär fanns det gott om frimärken. Fast de var nu omvandlade till underbara smycken. Efter att ha klämt och känt och beundrat nästan varenda armband, halsband och ring så hittade jag den. La bague. The ring. My preciousssss
Alltså den är så himla fin så det är nästan kusligt. Och tänk att ha en liten ikon på handen, det är inte det sämsta.
Vill du ser mer frimärkssmycken - les bijoux timbres - kan du kolla in hemsidan här.
fredag 19 augusti 2011
Boktips: Fortfarande Alice
Under resan till Frankrike började jag läsa boken Fortfarande Alice av Lisa Genova. Det var en bok som jag köpte av en ren slump på semestern, dels för att det var två pocket för 69 kr och det fanns ungefär bara två titlar som jag överhuvudtaget kunde tänka mig, dels för att jag tänkte att jag måste försöka läsa något annat än deckare ibland. Jag brukar annars värja mig mot böcker av typen "ett tragiskt kvinnoöde", men det var något med den här boken som sa mig att den var annorlunda. Och när jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta.
Boken handlar om Alice Howland, en framgångsrik akademiker som vid 50 års ålder får diagnosen Alzheimers sjukdom. Självklart är det en oerhört sorglig berättelse eftersom det bara kan gå åt ett håll, men samtidigt finns det mycket hopp, kärlek och ljus i boken. Den handlar om människovärde och människans värdighet, om relationer, om vad som är viktigt i livet, om att kämpa och inte ge upp, men samtidigt acceptera det som är oundvikligt.
Jag har lyckligtvis inte någon erfarenhet av Alzheimers i min närhet och kan därför inte uttala mig om hur trovärdig berättelsen är, men jag tycker ändå att boken är mycket läsvärd.
Boken handlar om Alice Howland, en framgångsrik akademiker som vid 50 års ålder får diagnosen Alzheimers sjukdom. Självklart är det en oerhört sorglig berättelse eftersom det bara kan gå åt ett håll, men samtidigt finns det mycket hopp, kärlek och ljus i boken. Den handlar om människovärde och människans värdighet, om relationer, om vad som är viktigt i livet, om att kämpa och inte ge upp, men samtidigt acceptera det som är oundvikligt.
Jag har lyckligtvis inte någon erfarenhet av Alzheimers i min närhet och kan därför inte uttala mig om hur trovärdig berättelsen är, men jag tycker ändå att boken är mycket läsvärd.
torsdag 18 augusti 2011
Toner som dröjer sig kvar
Är det normalt att gå omkring i köket och nynna gudliga sånger på polska medan man fixar middagen? Ja, om man nyss har varit i Taizé. Efter att under några dagars tid sjungit alla dessa ljuvliga sånger på språk man inte visste fanns, och med ett uttal som med största säkerhet är helt uppåt väggarna, så kan det komma de mest oväntade strofer ur min mun.
Men även andra toner, strofer och sånger dröjer sig kvar. "Jag är så rädd för att gå ut ur tältet" var en återkommande fras under dagarna, i synnerhet den dag då regnet vräkte ner och vi var tvungna att gå ut ur tältet för att ställa oss i matkön. "Kolmårdstroll" sjöng vi också ganska ofta. Och naturligtvis "Sjung om Åtvid". Men en sång tror jag att de flesta av oss förknippar med hemresan, samt vår hämndaktion mot litaniorna tidigt på söndagmorgonen. Så varsågod, alla mina busskamrater, den här är till er (med en särskild hälsning till Loulou, den franska lilla.... muppen):
Men även andra toner, strofer och sånger dröjer sig kvar. "Jag är så rädd för att gå ut ur tältet" var en återkommande fras under dagarna, i synnerhet den dag då regnet vräkte ner och vi var tvungna att gå ut ur tältet för att ställa oss i matkön. "Kolmårdstroll" sjöng vi också ganska ofta. Och naturligtvis "Sjung om Åtvid". Men en sång tror jag att de flesta av oss förknippar med hemresan, samt vår hämndaktion mot litaniorna tidigt på söndagmorgonen. Så varsågod, alla mina busskamrater, den här är till er (med en särskild hälsning till Loulou, den franska lilla.... muppen):
onsdag 17 augusti 2011
Taizé 2011 (via Paris)
Efter en helt underbar resa till Taizé sitter jag här, ofantligt trött och dyngförkyld och slits mellan känslan "Aldrig mer" och känslan "När åker vi nästa gång". Allt i sin ordning med andra ord, för så brukar det vara efter en resa som denna. Och självklart kommer jag snart att bara längta tillbaka för det är en så underbar plats och jag tror att försoningskyrkan är min absoluta favoritkyrka. However, nu ska jag i feberdimman och med sjukt svullna ben och fötter efter bussresan, försöka återge några glimtar av resan samtidigt som jag inser det orimliga i detta. Det går ju inte att förklara för den som inte varit med.
Måndagen 8/8 08.00 var tiden för avfärd från Åtvids församlingsgård. När vi klev på bussen satt redan våra vänner från Valdemarsvik, Västra Vikbolandet och Östra Ryd där. Ett kontraktssamarbete som lovar gott inför framtiden och många band av olika slag knöts mellan församlingarna under resan...
Vi knölade in all packning, räknade till 37 för första gången av väldigt många, och fann våra platser. Morgonbön i bussen - vi var på väg. Första stoppet blev som vanligt Brahehus, där jag inte var betrodd att handla värktabletter i en automat. Morr. Upp på bussen igen, räkna till 37 och vidare mot Ljungbystopp där vi åt förbeställd hamburgertallrik och här klev också världens bästa busschaufförer Mats och Fredrik på. Nu var allt som det skulle och vi kunde fara vidare. Redan efter denna korta väg insåg vi ledare att det var ett ovanligt mysigt gäng vi hade med oss, som inte det minsta beklagade sig över att vi inte kunde se på film i bussen då den främre skärmen inte fungerade. Så småningom blev det ändå film och vi som satt längst fram fick nöja oss med ljudet, vilket åtminstone fungerade bra när ungdomarna ville se på Solsidan. Det funkar bra även utan bild. "Nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta sig en rök..."
Färja Helsinborg-Helsingör, följt av förmaningar att stänga av datatrafiken på mobilerna. Genom Danmark,in i Tyskland och så småningom var det dags att säga nattinatti på bussen. Vi sov mer eller mindre och vaknade upp utanför Paris, stannade vid ett motell där vi fräschade upp oss så gott det gick och åt en näringsriktig frukost. Croissant och kaffe.
In mot Paris, där vi blev avsläppta på Place de la République för att sedan utrustas med tunnelbanebiljetter så att vi kunde upptäcka staden i mindre grupper. Själv hade jag med mig ett gäng som ville till Eiffeltornet och vi skakade i väg på en överfull tunnelbanevagn men det var värt trängseln när vi kom upp i dagsljuset och beskådade La Tour Eiffel i hela sin höjd.
När vi sedan närmade oss säger tjejerna att de vill ta trapporna upp. Eh ok, sa jag och tänkte att detta bliver min död. Men det var ett klokt val med tanke på köerna till hissarna. Vi raska, spänstiga människor behövde inte stå i någon kö alls utan kunde bara börja knata. Flåsande nådde vi första avsatsen, stretchade vaderna, hämtade andan och gav oss på nästa trappa. På andra avsatsen njöt vi av usikten och ställde oss i kö för att ta hissen upp. Brrr, här blåste det kallt, men humöret var som under hela resan gott. In i hissen och upp till toppen, och visst var det värt både kö och slitet i trapporna. Sedan var vi dock lyckliga över att åka hiss hela vägen ner.
Vi sammanstrålade med en annan grupp och tog tunnelbanan till Champs Elysées för nu var tjejerna shoppingsugna. Själv längtade jag efter kaffe så jag och min namne satte oss på ett café och beskådade folklivet och jag klämde utan svårighet i mig ett franskt bakverk. Mmmm, smördeg! Därefter skulle det skickas vykort. Sonen är sedan länge intresserad av Eiffeltornet så jag måste ju skicka ett kort och tala om att jag varit där. Vykort var inga problem att hitta, men frimärken! Oj oj oj. Vi traskade runt halva Paris. Man visade oss hela tiden vidare och sa att därborta har de frimärken. Men icke. Till slut hittade vi ett postkontor där frimärken inhandlades och där de också var vänliga nog att ta emot korten. Sedan förenades vi med några till ur storgruppen och åkte för att se glaspyramiderna vid Louvren.
På väg tillbaka till tunnebanan shoppades det lite souvenirer. Jag och mina arbetskamrater inhandlade varsin basker i varsin klämmig färg. Det spred glädje i gruppen. Sedan var det dags att åka vidare mot Montmartre och Sacre Coeur där hela gruppen skulle sammanstråla för att äta. Det blev en mycket uppskattad trerättersmiddag innan det var dags att ta sig tillbaka till bussen som tog med de trötta men glada resenärerna till hotellet. Nästa morgon packade vi in oss, räknade till 37 och rullade vidare mot Taizé dit vi anlände omkring halv tre på eftermiddagen.
Efter en mycket lång väntan i tält 3 fick vi våra boenden och de flesta av oss fick bo i tält. Vi tjejer placerades längst bort på området i tält 86.
När vi fjorton tjejer klev in i det ohyggligt varma tältet för att bre ut våra sovsäckar på masonitplattorna visade det sig att en stor del av platsen upptogs av 7-8 litauiska tjejer s.k. litanior. Dessa hade lyckats sprida ut sina pinaler över en mycket stor yta, och visade inget som helst intresse av att samla ihop sig nu när de fick sällskap. Litaniorna vållade under resten av veckan en stor irritation då de på inget sätt visade hänsyn beträffande tystnad eller annat. Men vi gav igen på ett mycket lågt och omoget, men roligt sätt den sista morgonen.
Efter sött Taizé-te och kvällsmat (pasta med tomatsås - den bästa Taizématen) var det äntligen dags för den första gudstjänsten och jag säger bara en sak: Jag är hemma!!!
Ungdomarna hittade snart in i gemenskapen vid Oyak, och plötsligt var det dags att gå och lägga sig. Vi var förvarnade att nätterna var kalla så kvällsförberedelserna blev omfattande och tjejerna skrattade gott åt min nattutstyrsel bestående av pyjamas, strumpor, tjocktröja, regnbyxor, basker (från Paris, nerdragen över öronen) öronproppar och ögonmask. Så ålade jag ner i sovsäcken och slumrade till och sov förvånandsvärt bra.
Sedan gick dagarna, och följde Taizérytmen med bön, gruppsamtal, mat och arbete och våra ungdomar stortrivdes. Det var så underbart att under resan se hur de växte och tog för sig, hur de fann nya roller och nya vänner. Varje dag samlades hela gruppen för att utse och dela med sig av "Dagens Dumle" som gick till den av oss som gjort bort sig allra mest. Varje dag fick dessutom några deltagare skriva dagbok som lästes högt vilket spred stor glädje.
Det går inte att redogöra för allt men jag delar med mig av några bilder som jag ska titta på och längta tillbaka.
Koret
En del av ungdomarna hade olika uppgifter i välkomnandet av nya grupper, och så kom beskedet. Alla får sova i barack! Iväg med väskorna igen och sedan, när alla packat in sig öppnades himlen och vi fick uppleva ett riktigt monsunregn. Det vräkte ner i flera timmar, men inte heller detta fick våra ungdomar ur balans.
Så kom måndag morgon, vi åt en sedvanlig Taizéfrukost bestående av varm choklad och baguett med två chokladbitar som pålägg. Vi packade in alla våra tillhörigheter i bussen och gav oss iväg hemåt, en resa som slutade i Åtvidaberg ca 26 timmar senare.
Det har verkligen varit en otrolig resa och jag är helt imponerad av alla dessa underbara ungdomar som jag tillbringat den här veckan tillsammans med. Ni är guld värda allihop och kommer för alltid finnas i mitt hjärta.
Måndagen 8/8 08.00 var tiden för avfärd från Åtvids församlingsgård. När vi klev på bussen satt redan våra vänner från Valdemarsvik, Västra Vikbolandet och Östra Ryd där. Ett kontraktssamarbete som lovar gott inför framtiden och många band av olika slag knöts mellan församlingarna under resan...
Vi knölade in all packning, räknade till 37 för första gången av väldigt många, och fann våra platser. Morgonbön i bussen - vi var på väg. Första stoppet blev som vanligt Brahehus, där jag inte var betrodd att handla värktabletter i en automat. Morr. Upp på bussen igen, räkna till 37 och vidare mot Ljungbystopp där vi åt förbeställd hamburgertallrik och här klev också världens bästa busschaufförer Mats och Fredrik på. Nu var allt som det skulle och vi kunde fara vidare. Redan efter denna korta väg insåg vi ledare att det var ett ovanligt mysigt gäng vi hade med oss, som inte det minsta beklagade sig över att vi inte kunde se på film i bussen då den främre skärmen inte fungerade. Så småningom blev det ändå film och vi som satt längst fram fick nöja oss med ljudet, vilket åtminstone fungerade bra när ungdomarna ville se på Solsidan. Det funkar bra även utan bild. "Nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta sig en rök..."
Färja Helsinborg-Helsingör, följt av förmaningar att stänga av datatrafiken på mobilerna. Genom Danmark,in i Tyskland och så småningom var det dags att säga nattinatti på bussen. Vi sov mer eller mindre och vaknade upp utanför Paris, stannade vid ett motell där vi fräschade upp oss så gott det gick och åt en näringsriktig frukost. Croissant och kaffe.
In mot Paris, där vi blev avsläppta på Place de la République för att sedan utrustas med tunnelbanebiljetter så att vi kunde upptäcka staden i mindre grupper. Själv hade jag med mig ett gäng som ville till Eiffeltornet och vi skakade i väg på en överfull tunnelbanevagn men det var värt trängseln när vi kom upp i dagsljuset och beskådade La Tour Eiffel i hela sin höjd.
När vi sedan närmade oss säger tjejerna att de vill ta trapporna upp. Eh ok, sa jag och tänkte att detta bliver min död. Men det var ett klokt val med tanke på köerna till hissarna. Vi raska, spänstiga människor behövde inte stå i någon kö alls utan kunde bara börja knata. Flåsande nådde vi första avsatsen, stretchade vaderna, hämtade andan och gav oss på nästa trappa. På andra avsatsen njöt vi av usikten och ställde oss i kö för att ta hissen upp. Brrr, här blåste det kallt, men humöret var som under hela resan gott. In i hissen och upp till toppen, och visst var det värt både kö och slitet i trapporna. Sedan var vi dock lyckliga över att åka hiss hela vägen ner.
Vi sammanstrålade med en annan grupp och tog tunnelbanan till Champs Elysées för nu var tjejerna shoppingsugna. Själv längtade jag efter kaffe så jag och min namne satte oss på ett café och beskådade folklivet och jag klämde utan svårighet i mig ett franskt bakverk. Mmmm, smördeg! Därefter skulle det skickas vykort. Sonen är sedan länge intresserad av Eiffeltornet så jag måste ju skicka ett kort och tala om att jag varit där. Vykort var inga problem att hitta, men frimärken! Oj oj oj. Vi traskade runt halva Paris. Man visade oss hela tiden vidare och sa att därborta har de frimärken. Men icke. Till slut hittade vi ett postkontor där frimärken inhandlades och där de också var vänliga nog att ta emot korten. Sedan förenades vi med några till ur storgruppen och åkte för att se glaspyramiderna vid Louvren.
På väg tillbaka till tunnebanan shoppades det lite souvenirer. Jag och mina arbetskamrater inhandlade varsin basker i varsin klämmig färg. Det spred glädje i gruppen. Sedan var det dags att åka vidare mot Montmartre och Sacre Coeur där hela gruppen skulle sammanstråla för att äta. Det blev en mycket uppskattad trerättersmiddag innan det var dags att ta sig tillbaka till bussen som tog med de trötta men glada resenärerna till hotellet. Nästa morgon packade vi in oss, räknade till 37 och rullade vidare mot Taizé dit vi anlände omkring halv tre på eftermiddagen.
Efter en mycket lång väntan i tält 3 fick vi våra boenden och de flesta av oss fick bo i tält. Vi tjejer placerades längst bort på området i tält 86.
När vi fjorton tjejer klev in i det ohyggligt varma tältet för att bre ut våra sovsäckar på masonitplattorna visade det sig att en stor del av platsen upptogs av 7-8 litauiska tjejer s.k. litanior. Dessa hade lyckats sprida ut sina pinaler över en mycket stor yta, och visade inget som helst intresse av att samla ihop sig nu när de fick sällskap. Litaniorna vållade under resten av veckan en stor irritation då de på inget sätt visade hänsyn beträffande tystnad eller annat. Men vi gav igen på ett mycket lågt och omoget, men roligt sätt den sista morgonen.
Efter sött Taizé-te och kvällsmat (pasta med tomatsås - den bästa Taizématen) var det äntligen dags för den första gudstjänsten och jag säger bara en sak: Jag är hemma!!!
Ungdomarna hittade snart in i gemenskapen vid Oyak, och plötsligt var det dags att gå och lägga sig. Vi var förvarnade att nätterna var kalla så kvällsförberedelserna blev omfattande och tjejerna skrattade gott åt min nattutstyrsel bestående av pyjamas, strumpor, tjocktröja, regnbyxor, basker (från Paris, nerdragen över öronen) öronproppar och ögonmask. Så ålade jag ner i sovsäcken och slumrade till och sov förvånandsvärt bra.
Sedan gick dagarna, och följde Taizérytmen med bön, gruppsamtal, mat och arbete och våra ungdomar stortrivdes. Det var så underbart att under resan se hur de växte och tog för sig, hur de fann nya roller och nya vänner. Varje dag samlades hela gruppen för att utse och dela med sig av "Dagens Dumle" som gick till den av oss som gjort bort sig allra mest. Varje dag fick dessutom några deltagare skriva dagbok som lästes högt vilket spred stor glädje.
Det går inte att redogöra för allt men jag delar med mig av några bilder som jag ska titta på och längta tillbaka.
Matkö
Mattält
Här lämnar vi disken - sked, tallrik, vattenskål och bricka
Utsikt över kullarna
Broder Rogers grav
Min favorit av de underbara glasfönstren i kyrkan
Korset
Koret
Under dagarna shoppades det naturligtvis friskt, både keramik, smycken och sångböcker. Själv har jag Taizésmycken så att det räcker, men under en utflykt till Cluny köpte jag en übermegasnygg ring som får bli minnet från den här resan. I Taizé handlade jag lite böcker och en tavla som bara skrek "Köp mig".
På söndag morgon packade vi ihop oss och släpade alla våra väskor till tält R där vi under dagen fick vänta på besked om var vi skulle tillbringa vår sista natt.
På söndag morgon packade vi ihop oss och släpade alla våra väskor till tält R där vi under dagen fick vänta på besked om var vi skulle tillbringa vår sista natt.
Så kom måndag morgon, vi åt en sedvanlig Taizéfrukost bestående av varm choklad och baguett med två chokladbitar som pålägg. Vi packade in alla våra tillhörigheter i bussen och gav oss iväg hemåt, en resa som slutade i Åtvidaberg ca 26 timmar senare.
Det har verkligen varit en otrolig resa och jag är helt imponerad av alla dessa underbara ungdomar som jag tillbringat den här veckan tillsammans med. Ni är guld värda allihop och kommer för alltid finnas i mitt hjärta.
fredag 5 augusti 2011
tisdag 2 augusti 2011
Självinsikt och snigeljakt
Det har onekligen hänt en hel del i mitt liv de senaste åren. Jag vill inte påstå att jag är en annan person idag, för jag är jag och allt jag har varit med om har gjort mig till den jag nu är, men jag vill nog säga att jag lever ett helt annat liv idag än vad jag gjorde för ett par år sedan. Jag är mycket mer "hemma" i mitt eget liv. Och jag hade inte varit den jag är idag och levt det liv jag lever nu om det inte vore för den resa jag gjorde i och med att jag var sjukskriven förra året, och om det inte vore för de som på ett särskilt sätt gjort mig sällskap och hjälpt mig att hitta vägen på denna resa. Idag tog jag farväl av en av dessa personer som nu ska flytta till en annan stad. Jag hade trott att det skulle bli väldigt jobbigt, men istället kändes det helt rätt. Nu kan jag läsa kartan själv och hitta fram. Men J, om du läser detta så är jag dig evigt tacksam.
Satt i bilen idag och lyssnade på en av mina favoritlåtar just nu, nämligen So what med Pink.
Det finns några rader i texten som jag bara älskar:
I've got a brand new attitude,
And I'm gonna wear it tonight
So what I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you
And guess what
I'm havin more fun
And now that were done
I'm gonna show you tonight
Men till skillnad från låtens "jag" så vänder jag mig inte till någon förlupen make, utan till det liv jag hade förut. Någonstans därinne fanns fortfarande en rockstjärna kvar och nu har hon kommit fram igen med en helt ny attityd.
Jag har lärt känna många sidor av mig själv, och det mesta har varit ganska trevliga upptäckter och lärdomar. Men ibland blir jag ändå förvånad över mig själv och då inte alltid i positiv bemärkelse. Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli en sån som går ut på kvällarna och plockar sniglar! Men det gör jag nu. Det är inte så mycker rock över det precis. Snarare så mycket Svensson man kan bli. Men jag fick totalspatt häromdagen när det bara kryllade av dem och den kvällen plockade jag trehundra på en halvtimme. Och nu har det blivit en liten rutin att gå runt med en spade och samla in dem. Vidriga varelser. Så detta är alltså vad jag har blivit. En snigeljägare som rockar fett och som trivs med sig själv. Värre kan det faktiskt vara.
Satt i bilen idag och lyssnade på en av mina favoritlåtar just nu, nämligen So what med Pink.
Det finns några rader i texten som jag bara älskar:
I've got a brand new attitude,
And I'm gonna wear it tonight
So what I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you
And guess what
I'm havin more fun
And now that were done
I'm gonna show you tonight
Men till skillnad från låtens "jag" så vänder jag mig inte till någon förlupen make, utan till det liv jag hade förut. Någonstans därinne fanns fortfarande en rockstjärna kvar och nu har hon kommit fram igen med en helt ny attityd.
Jag har lärt känna många sidor av mig själv, och det mesta har varit ganska trevliga upptäckter och lärdomar. Men ibland blir jag ändå förvånad över mig själv och då inte alltid i positiv bemärkelse. Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli en sån som går ut på kvällarna och plockar sniglar! Men det gör jag nu. Det är inte så mycker rock över det precis. Snarare så mycket Svensson man kan bli. Men jag fick totalspatt häromdagen när det bara kryllade av dem och den kvällen plockade jag trehundra på en halvtimme. Och nu har det blivit en liten rutin att gå runt med en spade och samla in dem. Vidriga varelser. Så detta är alltså vad jag har blivit. En snigeljägare som rockar fett och som trivs med sig själv. Värre kan det faktiskt vara.
måndag 1 augusti 2011
Såsig betraktelse
Vardagen är full av små saker som man kan förundras över och irritera sig på. I alla fall för en sån som jag. Idag stötte jag på ett mysterium under matlagningen. Det är ju ingen hemlighet att det är en syssla jag ser som ett nödvändigt ont och jag tar gärna diverse genvägar. Idag hette genvägen pulversås. (En väldigt god rödvinssås för övrigt, som kan vara bra att ha hemma just in case). Det som väckte min uppmärksamhet var tillagningsbeskrivningen. Paketet består av en kartong med tre pulverpåsar i. Ganska vanligt för den här typen av produkter med andra ord. Fast ni, mina kära läsare har säkert aldrig befattat er med något så torftigt som pulversås.
Nåväl, på kartongen står en beskrivning som ser ut så här
Här står alltså hur mycket vatten man ska ha och hur länge såsen ska koka.
Men på själva pulverpåsen står det så här:
Och nu kommer min poäng. Eller poäng är väl att ta i, men i alla fall själva grejen. Varför har man en sån här beskrivning på påsen när man ändå måste titta på kartongen för att se hur man ska göra? Antingen kan väl den fullständiga beskrivningen stå på påsen också, eller (eftersom skälet till att beskrivningen inte står på påsen antagligen är att samma påsar används till olika såser som tillagas på något olika sätt) så behöver det ju inte stå alls. Jag menar, det här är väl icke-information?
Ja det var bara det jag ville ha sagt.
Nåväl, på kartongen står en beskrivning som ser ut så här
Här står alltså hur mycket vatten man ska ha och hur länge såsen ska koka.
Men på själva pulverpåsen står det så här:
Och nu kommer min poäng. Eller poäng är väl att ta i, men i alla fall själva grejen. Varför har man en sån här beskrivning på påsen när man ändå måste titta på kartongen för att se hur man ska göra? Antingen kan väl den fullständiga beskrivningen stå på påsen också, eller (eftersom skälet till att beskrivningen inte står på påsen antagligen är att samma påsar används till olika såser som tillagas på något olika sätt) så behöver det ju inte stå alls. Jag menar, det här är väl icke-information?
Ja det var bara det jag ville ha sagt.
En titt på motionerna till kyrkomötet
Nu har alla motioner till årets kyrkmöte kommit in. Jag har kollat igenom dem lite lätt, och konstaterar att det finns förutsättningar för en hel del spännande diskussioner i år.
Flera motioner handlar om möjligheten för präster att tjänstgöra vid dop, vigslar och begravningar i andra församlingar än sin egen. Och, för den delen, även för pensionerade präster att tjänstgöra. Kanske minns ni Uppdrag gransknings reportage häromåret om präster som tog emot svart betalning för sådana tjänster. Och präster som hade egna firmor som sedan kunde fakturera för exempelvis ett dop. Då blev pengarna ”vita” men är det rätt att människor som är medlemmar i Svenska kyrkan ska betala för dessa tjänster? Nu är reglerna hårdare. Man får inte ta betalt av medlemmar, varken svart eller vitt. Om en präst ska ha en förrättning i en församling där han eller hon inte är anställd får han/hon antingen göra det gratis och på sin fritid eller så får den aktuella församlingen anställa prästen just för detta uppdrag. Vilken församling har råd med det? Inte anställer vi en utomstående eller pensionerad präst när vi har fyra pigga käcka präster som bara väntar på att får döpa, viga och begrava. Men frågan är om inte de svarta betalningarna har ökat efter de nya beställningarna, men att de sker ännu mer i skymundan än tidigare. Nåväl, nu motioneras det om ökade möjligheter för kyrkans medlemmar att själva kunna välja andra präster än församlingarnas egna.
Vigselfrågan kommer diskuteras igen. Några präster har ju valt att avsäga sig sin vigselrätt, vilket kammarkollegiet har godkänt men domkapitlen i de aktuella stiften är inte så glada. (Här kommer också ett annat dilemma i dagen nämligen att samma handling får olika påföljd i olika stift.) Några av årets motioner handlar om att det ska vara tillåtet även från kyrkans sida att avsäga sig vigselrätten. Jag har inte lusläst dessa motioner men jag vet att åtminstone en av dem som ligger bakom hävdar att det absolut inte handlar om att man är emot ”samkönade äktenskap”. Nej nej. Men hur många motioner har de skrivit tidigare om att man som präst inte ska vara tvungen att utföra juridiska handlingar så som vigselförordnandet innebär. Inte särskilt många. Emellertid finns det en annan motion som yrkar på att alla präster SKA ha vigselrätt. Det kan bli en spännande diskussion. Angående vigslar finns det också en motion som handlar om att det ska finnas en enda vigselordning oavsett om vigselparet är av samma eller olika kön. Så kan det väl kanske bli i den nya handboken (när den nu blir klar). För mig spelar det ingen större roll. Det kan vara likvärdigt utan att vara lika tänker jag.
Det finns en motion om att präster och diakoner ska kunna förtidsrösta vid biskopsval. Det är ju så knäppt att elektorerna har ersättare, men om en präst eller diakon har förhinder vid valet har man ingen möjlighet att rösta. Meningen är att det ska vara lika många elektorer som det är präster och diakoner, men det blir det ju inte eftersom det alltid är någon präst/diakon som är sjuk eller har annat förhinder. Så jag tycker att det vore bra att kunna förtidsrösta eller åtminstone rösta via ombud.
En annan intressant motion handlar om skolavslutningar i kyrkan, och man efterfrågar ett diskussionsmaterial eller liknande när det gäller skolavslutningar. I och för sig ser det väldigt olika ut på olika håll i landet men debatten blir ju mer intensiv för varje år så det vore verkligen önskvärt att få lite riktlinjer, lite stöd och hjälp i tankarna kring skolavslutningarna, vilket jag har efterfrågat tidigare. Den här typen av motioner brukar avslås, men det är bra ändå att problemet blir synliggjort och kommer upp på agendan. Förhoppningsvis kan kyrkomötesledamöterna ta med sig frågan hem så att man kan göra något på stiftsnivå.
Ja, det finns mängder av andra motioner som kan väcka intressanta diskussioner. Här kan man läsa allihop. Det är nog kul att vara med i kyrkomötet!
En motion saknar jag förstås och att den inte finns med kan å ena sidan betraktas som ett svek, ett löftesbrott och ett uttryck för feghet. Å andra sidan hade jag inte väntat mig något annat. Jag hade blivit mer förvånad om den fanns med.
Flera motioner handlar om möjligheten för präster att tjänstgöra vid dop, vigslar och begravningar i andra församlingar än sin egen. Och, för den delen, även för pensionerade präster att tjänstgöra. Kanske minns ni Uppdrag gransknings reportage häromåret om präster som tog emot svart betalning för sådana tjänster. Och präster som hade egna firmor som sedan kunde fakturera för exempelvis ett dop. Då blev pengarna ”vita” men är det rätt att människor som är medlemmar i Svenska kyrkan ska betala för dessa tjänster? Nu är reglerna hårdare. Man får inte ta betalt av medlemmar, varken svart eller vitt. Om en präst ska ha en förrättning i en församling där han eller hon inte är anställd får han/hon antingen göra det gratis och på sin fritid eller så får den aktuella församlingen anställa prästen just för detta uppdrag. Vilken församling har råd med det? Inte anställer vi en utomstående eller pensionerad präst när vi har fyra pigga käcka präster som bara väntar på att får döpa, viga och begrava. Men frågan är om inte de svarta betalningarna har ökat efter de nya beställningarna, men att de sker ännu mer i skymundan än tidigare. Nåväl, nu motioneras det om ökade möjligheter för kyrkans medlemmar att själva kunna välja andra präster än församlingarnas egna.
Vigselfrågan kommer diskuteras igen. Några präster har ju valt att avsäga sig sin vigselrätt, vilket kammarkollegiet har godkänt men domkapitlen i de aktuella stiften är inte så glada. (Här kommer också ett annat dilemma i dagen nämligen att samma handling får olika påföljd i olika stift.) Några av årets motioner handlar om att det ska vara tillåtet även från kyrkans sida att avsäga sig vigselrätten. Jag har inte lusläst dessa motioner men jag vet att åtminstone en av dem som ligger bakom hävdar att det absolut inte handlar om att man är emot ”samkönade äktenskap”. Nej nej. Men hur många motioner har de skrivit tidigare om att man som präst inte ska vara tvungen att utföra juridiska handlingar så som vigselförordnandet innebär. Inte särskilt många. Emellertid finns det en annan motion som yrkar på att alla präster SKA ha vigselrätt. Det kan bli en spännande diskussion. Angående vigslar finns det också en motion som handlar om att det ska finnas en enda vigselordning oavsett om vigselparet är av samma eller olika kön. Så kan det väl kanske bli i den nya handboken (när den nu blir klar). För mig spelar det ingen större roll. Det kan vara likvärdigt utan att vara lika tänker jag.
Det finns en motion om att präster och diakoner ska kunna förtidsrösta vid biskopsval. Det är ju så knäppt att elektorerna har ersättare, men om en präst eller diakon har förhinder vid valet har man ingen möjlighet att rösta. Meningen är att det ska vara lika många elektorer som det är präster och diakoner, men det blir det ju inte eftersom det alltid är någon präst/diakon som är sjuk eller har annat förhinder. Så jag tycker att det vore bra att kunna förtidsrösta eller åtminstone rösta via ombud.
En annan intressant motion handlar om skolavslutningar i kyrkan, och man efterfrågar ett diskussionsmaterial eller liknande när det gäller skolavslutningar. I och för sig ser det väldigt olika ut på olika håll i landet men debatten blir ju mer intensiv för varje år så det vore verkligen önskvärt att få lite riktlinjer, lite stöd och hjälp i tankarna kring skolavslutningarna, vilket jag har efterfrågat tidigare. Den här typen av motioner brukar avslås, men det är bra ändå att problemet blir synliggjort och kommer upp på agendan. Förhoppningsvis kan kyrkomötesledamöterna ta med sig frågan hem så att man kan göra något på stiftsnivå.
Ja, det finns mängder av andra motioner som kan väcka intressanta diskussioner. Här kan man läsa allihop. Det är nog kul att vara med i kyrkomötet!
En motion saknar jag förstås och att den inte finns med kan å ena sidan betraktas som ett svek, ett löftesbrott och ett uttryck för feghet. Å andra sidan hade jag inte väntat mig något annat. Jag hade blivit mer förvånad om den fanns med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)