Taizé 2011 (via Paris)

Efter en helt underbar resa till Taizé sitter jag här, ofantligt trött och dyngförkyld och slits mellan känslan "Aldrig mer" och känslan "När åker vi nästa gång". Allt i sin ordning med andra ord, för så brukar det vara efter en resa som denna. Och självklart kommer jag snart att bara längta tillbaka för det är en så underbar plats och jag tror att försoningskyrkan är min absoluta favoritkyrka. However, nu ska jag i feberdimman och med sjukt svullna ben och fötter efter bussresan, försöka återge några glimtar av resan samtidigt som jag inser det orimliga i detta. Det går ju inte att förklara för den som inte varit med.

Måndagen 8/8 08.00 var tiden för avfärd från Åtvids församlingsgård. När vi klev på bussen satt redan våra vänner från Valdemarsvik, Västra Vikbolandet och Östra Ryd där. Ett kontraktssamarbete som lovar gott inför framtiden och många band av olika slag knöts mellan församlingarna under resan...

Vi knölade in all packning, räknade till 37 för första gången av väldigt många, och fann våra platser. Morgonbön i bussen - vi var på väg. Första stoppet blev som vanligt Brahehus, där jag inte var betrodd att handla värktabletter i en automat. Morr. Upp på bussen igen, räkna till 37 och vidare mot Ljungbystopp där vi åt förbeställd hamburgertallrik och här klev också världens bästa busschaufförer Mats och Fredrik på. Nu var allt som det skulle och vi kunde fara vidare. Redan efter denna korta väg insåg vi ledare att det var ett ovanligt mysigt gäng vi hade med oss, som inte det minsta beklagade sig över att vi inte kunde se på film i bussen då den främre skärmen inte fungerade. Så småningom blev det ändå film och vi som satt längst fram fick nöja oss med ljudet, vilket åtminstone fungerade bra när ungdomarna ville se på Solsidan. Det funkar bra även utan bild. "Nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta sig en rök..."

Färja Helsinborg-Helsingör, följt av förmaningar att stänga av datatrafiken på mobilerna. Genom Danmark,in i Tyskland och så småningom var det dags att säga nattinatti på bussen. Vi sov mer eller mindre och vaknade upp utanför Paris, stannade vid ett motell där vi fräschade upp oss så gott det gick och åt en näringsriktig frukost. Croissant och kaffe.

In mot Paris, där vi blev avsläppta på Place de la République för att sedan utrustas med tunnelbanebiljetter så att vi kunde upptäcka staden i mindre grupper. Själv hade jag med mig ett gäng som ville till Eiffeltornet och vi skakade i väg på en överfull tunnelbanevagn men det var värt trängseln när vi kom upp i dagsljuset och beskådade La Tour Eiffel i hela sin höjd.




När vi sedan närmade oss säger tjejerna att de vill ta trapporna upp. Eh ok, sa jag och tänkte att detta bliver min död. Men det var ett klokt val med tanke på köerna till hissarna. Vi raska, spänstiga människor behövde inte stå i någon kö alls utan kunde bara börja knata. Flåsande nådde vi första avsatsen, stretchade vaderna, hämtade andan och gav oss på nästa trappa. På andra avsatsen njöt vi av usikten och ställde oss i kö för att ta hissen upp. Brrr, här blåste det kallt, men humöret var som under hela resan gott. In i hissen och upp till toppen, och visst var det värt både kö och slitet i trapporna. Sedan var vi dock lyckliga över att åka hiss hela vägen ner.



Vi sammanstrålade med en annan grupp och tog tunnelbanan till Champs Elysées för nu var tjejerna shoppingsugna. Själv längtade jag efter kaffe så jag och min namne satte oss på ett café och beskådade folklivet och jag klämde utan svårighet i mig ett franskt bakverk. Mmmm, smördeg! Därefter skulle det skickas vykort. Sonen är sedan länge intresserad av Eiffeltornet så jag måste ju skicka ett kort och tala om att jag varit där. Vykort var inga problem att hitta, men frimärken! Oj oj oj. Vi traskade runt halva Paris. Man visade oss hela tiden vidare och sa att därborta har de frimärken. Men icke. Till slut hittade vi ett postkontor där frimärken inhandlades och där de också var vänliga nog att ta emot korten. Sedan förenades vi med några till ur storgruppen och åkte för att se glaspyramiderna vid Louvren.



På väg tillbaka till tunnebanan shoppades det lite souvenirer. Jag och mina arbetskamrater inhandlade varsin basker i varsin klämmig färg. Det spred glädje i gruppen. Sedan var det dags att åka vidare mot Montmartre och Sacre Coeur där hela gruppen skulle sammanstråla för att äta. Det blev en mycket uppskattad trerättersmiddag innan det var dags att ta sig tillbaka till bussen som tog med de trötta men glada resenärerna till hotellet. Nästa morgon packade vi in oss, räknade till 37 och rullade vidare mot Taizé dit vi anlände omkring halv tre på eftermiddagen.



Efter en mycket lång väntan i tält 3 fick vi våra boenden och de flesta av oss fick bo i tält. Vi tjejer placerades längst bort på området i tält 86.



När vi fjorton tjejer klev in i det ohyggligt varma tältet för att bre ut våra sovsäckar på masonitplattorna visade det sig att en stor del av platsen upptogs av 7-8 litauiska tjejer s.k. litanior. Dessa hade lyckats sprida ut sina pinaler över en mycket stor yta, och visade inget som helst intresse av att samla ihop sig nu när de fick sällskap. Litaniorna vållade under resten av veckan en stor irritation då de på inget sätt visade hänsyn beträffande tystnad eller annat. Men vi gav igen på ett mycket lågt och omoget, men roligt sätt den sista morgonen.

Efter sött Taizé-te och kvällsmat (pasta med tomatsås - den bästa Taizématen) var det äntligen dags för den första gudstjänsten och jag säger bara en sak: Jag är hemma!!!

Ungdomarna hittade snart in i gemenskapen vid Oyak, och plötsligt var det dags att gå och lägga sig. Vi var förvarnade att nätterna var kalla så kvällsförberedelserna blev omfattande och tjejerna skrattade gott åt min nattutstyrsel bestående av pyjamas, strumpor, tjocktröja, regnbyxor, basker (från Paris, nerdragen över öronen) öronproppar och ögonmask. Så ålade jag ner i sovsäcken och slumrade till och sov förvånandsvärt bra.

Sedan gick dagarna, och följde Taizérytmen med bön, gruppsamtal, mat och arbete och våra ungdomar stortrivdes. Det var så underbart att under resan se hur de växte och tog för sig, hur de fann nya roller och nya vänner. Varje dag samlades hela gruppen för att utse och dela med sig av "Dagens Dumle" som gick till den av oss som gjort bort sig allra mest. Varje dag fick dessutom några deltagare skriva dagbok som lästes högt vilket spred stor glädje.

Det går inte att redogöra för allt men jag delar med mig av några bilder som jag ska titta på och längta tillbaka.

Matkö

Mattält

Här lämnar vi disken - sked, tallrik, vattenskål och bricka

Utsikt över kullarna

Broder Rogers grav

Min favorit av de underbara glasfönstren i kyrkan

Korset

Koret

Under dagarna shoppades det naturligtvis friskt, både keramik, smycken och sångböcker. Själv har jag Taizésmycken så att det räcker, men under en utflykt till Cluny köpte jag en übermegasnygg ring som får bli minnet från den här resan. I Taizé handlade jag lite böcker och en tavla som bara skrek "Köp mig".

På söndag morgon packade vi ihop oss och släpade alla våra väskor till tält R där vi under dagen fick vänta på besked om var vi skulle tillbringa vår sista natt.

En del av ungdomarna hade olika uppgifter i välkomnandet av nya grupper, och så kom beskedet. Alla får sova i barack! Iväg med väskorna igen och sedan, när alla packat in sig öppnades himlen och vi fick uppleva ett riktigt monsunregn. Det vräkte ner i flera timmar, men inte heller detta fick våra ungdomar ur balans.

Så kom måndag morgon, vi åt en sedvanlig Taizéfrukost bestående av varm choklad och baguett med två chokladbitar som pålägg. Vi packade in alla våra tillhörigheter i bussen och gav oss iväg hemåt, en resa som slutade i Åtvidaberg ca 26 timmar senare.

Det har verkligen varit en otrolig resa och jag är helt imponerad av alla dessa underbara ungdomar som jag tillbringat den här veckan tillsammans med. Ni är guld värda allihop och kommer för alltid finnas i mitt hjärta.