Spridda tankar en mörk kväll

Ute är mörkt och kallt, i alla husen lyser nu överallt de tända ljusen... Än dröjer det ett tag till Lucia kommer, men mörkt och kallt är det i alla fall. Och ofantligt mycket snö alla redan. Man undrar ju lite lätt hur den här vintern ska bli när man börjar tröttna på snön redan i november.

En fridfull första adventshelg hade jag. Ibland kan jag sakna de storslagna maffiga härliga gudstjänsterna på kyrkoårets festdagar, men i år var det så skönt med en stilla eftermiddagsgudstjänst. I kyrkan brann mängder av levande ljus och pga snön var vi en ovanligt liten skara som samlades och sjöng de traditionsenliga psalmerna. Och för mig kändes det så rätt i år med det enkla, stilla. Efteråt blev det ett trevligt kyrkkaffe med goda samtal.

Igår var det en heldag i Linköping med stiftets präster och övriga intresserade. Igår skulle Gustaf Wingren fyllt hundra år, och i hans anda samtalade vi om ämnet predikan. Roligt, intressant, spännande. Många av oss som tagit vår examen i Linköping har stött, nött och blött Wingrens teologi, så det var kul att damma av gamla kunskaper, och väcka törsten efter nya.

I morgon väntar något av en ödesdag för familjen. På förmiddagen ska sonen S göra en glukosbelastning, för att se hur hans lilla kropp egentligen klarar av att reglera blodsockernivån. Min lilla tappra hjälte. Jag hoppas att han klarar av provtagningen bra, och jag hoppas ännu mer att resultatet blir bra, och att han fintar undan diabetesen ytterligare en tid. Ända sedan han var bara några månader har vi vetat att han har de genetiska förutsättningarna att få diabetes och sedan dess har vi varit på provtagning en eller ett par gånger om året. Och för varje gång får vi veta att risken att sjukdomen ska bryta ut bara ökar. Och det ironiska är att mitt framför näsan på oss finns ett "vaccin" som kan förhindra eller åtminstone fördröja sjukdomen. Men det är inte godkänt ännu. Varje år får vi höra att det nog ska bli godkänt "nästa år". Vi väntar och väntar, men hur mycket tid har vi?

Advent är mörker och kyla. På jorden är mörkt och kallt. Man drömmer om fred och om vänskap, men bråkar och slåss överallt. Ja, fy vad mycket bråk det har varit på sista tiden. Inget jag varit inblandad i själv, men som jag påverkats av då det drabbat människor som står mig nära. Ibland undrar man verkligen vad det är för fel på folk? Maktmissbruk, svek och falska rykten. Jag blir så arg! Och inget kan jag göra, nej här ska man bara "le och vinka", vara snäll och tyst och inte göra saker värre. Men som Jesus säger: Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria. Jag tror och hoppas att rätten och sanningen ska segra, både i stort och smått. Utan det hoppet skulle jag inte orka.

När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår med nåd och tröst från världens ljus, från konungen av Davids hus.
Idag densammen som i går, han bryter bojor, helar sår. Mot själens armod, folkens nöd han bjuder världen livets bröd.
Han kallar oss till helig strid mot mörkrets makt, för ljus och frid. Säll den hans maning följa vill, ty honom hör Guds rike till.

Nåd och tröst från världens ljus - det är något att leva av. God natt.

Min bebis har flyttat hemifrån

Vårt home makeover-projekt framskrider. I veckan har målarna varit här och fixat på nedervåningen. Väggarna i gillestugan har blivit målade, tack Gode Gud, och gästrummet/tonåringarnas rum har blivit omtapetserat, vilket var nödvändigt inte bara för att de gamla tapeterna förorsakade optiskt buller utan också för att lillkillen hade rivit bort stora delar av dem. Förståndig gosse. Det kommer före och efter bilder så småningom, men jag väntar tills vi har bytt soffa eftersom den nuvarande är minst sagt förfärlig, och ska bytas så fort kassan tillåter det.

Men nu har alltså tonåringarna flyttat ner för gott. Ja, vanligtvis är det ju bara en av dem som är här, men nu står i alla fall båda sängarna i det som förut var vårt gästrum. Och det gjorde att minstingen nu kunde få sitt eget rum. Idag flyttade vi över hans säng, och nu ligger han där och sover. Och mamman är vemodig. Min bebis, som tills nu har sovit i vårt rum, har flyttat hemifrån. Så tomt det blir i vårt sovrum! Inte bara för att hans säng är borta och man slipper sparka tårna i den, men framför allt för att han inte är där. Jag kommer att sakna att han ligger där och snusar, och säger obegripliga saker rakt ut i natten. Kvar finns bara makens snarkningar, och de är inte lika söta.

Hur kunde det gå så fort? Min lilla bebis. Visserligen är han snart tre år och ofantligt stor för sin ålder, men han är ändå min bebis. Och nu har han ett eget rum. Visserligen hade han kunnat sova i eget rum från första början, för han har alltid sovit så bra till skillnad från sin bror. Men ändå. När han ligger där i sängen med två snuttefiltar och napp och sover så där som bara små barn kan, då är han så otroligt gosig. Ofta har jag suttit i sängen och bara tittat på honom innan jag släckt lampan. Och nu är han inte där längre. Jag tänker tillåta mig att vara vemodig och larvig ett tag. Det går snart över.

Idag har vi i alla fall adventspyntat lite. Några ljusslingor utomhus har det inte blivit. Det är för mycket snö för att få till det bra. Men inne har ljusstakarna kommit på plats. Stjärnan har jag glömt, det får bli imorgon. En ängel välkomnar oss på hallbyrån och så har jag köpt en ny adventsljusstake som jag har pimpat lite.





Jag önskar er alla en fin adventstid!

Om påven och kondomerna

Det skrivs mycket om påven och kondomer just nu. I vissa undantagsfall ska det tydligen vara ok, men inte bra, att använda kondomer för att minska risken att smittas av HIV. (Hur är det med risken att smitta?) Visst är det ett stort framsteg, men jag jublar nog inte alltför högt än. Det krävs ett mycket tydligare ställningstagande från Vatikanen innan det får genomslag. Men ok, det är ett steg på vägen, och kyrkan är ju känd för att skynda långsamt.

Men jag skulle vilja veta vad påven säger om att använda kondom för att rädda liv på ett mycket mer handgripligt sätt, nämligen för att stoppa livmoderblödningar vid förlossningar. Det är den största orsaken till att kvinnor dör i samband med förlossningar. Om detta kan man läsa på många håll, men jag väljer att länka till denna blogg, dels för att det finns bra länkar där och för att en del av kommentarerna också talar sitt tydliga, men tragiska, språk.

Jag har själv en del kritiska synpunkter på svensk förlossningsvård, ett tvättäkta i-landsproblem, men efter två akuta kejsarsnitt är jag i alla fall tacksam att jag och mina barn överlevt. I många andra delar av världen hade det inte varit självklart med tanke på omständigheterna. Och om nu kondomen inte får användas för att förhindra en graviditet kan den väl ändå få användas för att rädda livet på kvinnan som nyss fött sitt åttonde barn, kanske på lika många år.

Mer om kampen för att bekämpa mödradödligheten kan man läsa på White Ribbon Alliance hemsida

Heja Bamse!

Jag tillhör dem som ibland (men mest på skoj) ondgör mig över de övertydliga pekpinnarna i Bamse, över hur Lille Skutt numera är gift (eller kanske bara sambo) och har barn och så vidare. Samtidigt kan jag inte bortse ifrån att när Bamse och hans vänner t.ex. hjälper isbjörnarna då polarisen börjat smälta så blir det ju tillfälle att prata miljö och andra viktiga ämnen med barnen.

Nu hittade jag ett blogginlägg som berättar att det numera finns en regnbågsfamilj i Bamse. Det är ju helt fantastiskt. Heja Bamse!

Men jag blev nyfiken och googlade vidare på det hela. Då fann jag en liten artikel på sydsvenskans kultursida, (skribenten gick för övrigt i min parallellklass på högstadiet men det hör ju inte alls hit). Och googlar man vidare på artikelns rubrik "Bamse visar vägen" så hittar man vad som skrivs om detta på nynazistiska patriot.nu (Jag vill faktiskt inte länka till en sådan sida) Tänk att en serietidning kan väcka så starka känslor.

However så ville sonen ha en Bamsetidning häromdagen så jag köpte en och då var det med en adventskalender. Ingen julkalender, utan en riktig adventskalender, som börjar den 28 november (1 advent) och slutar på juldagen! Nu gissar jag att det finns mer tomtar än Jesusbarn, änglar och åsnor bakom luckorna, men ändå. Jag blev faktiskt lite lycklig. På Bamses facebooksida kan man läsa mer om det.

Dagens Winnerbäck: En grekisk cowboylåt

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns en Winnerbäck-låt, eller ett citat för varje dag, för varje stund i livet. Rent musikaliskt är detta en av de knasigare låtarna av Lars Winnerbäck. Texten hör knappas heller till de större mästerverken. Men idag var den ändå så rätt, så rätt. En grå novemberdag, snö och en isande vind som går in i märg och ben, en förkylning på gång, förundran över hur människor beter sig, och livet känns lite sådär i största allmänhet.

På sin hemsida berättar Lars Winnerbäck att någon beskrivit den som en grekisk cowboylåt. Och så fortsätter han: ”Och vem behöver inte en grekisk cowboylåt ibland?” Jag behövde det tydligen idag.

Håll ut
tro ork och lust är lätt att tappa
lätt när stora drömmar trängs med saknaden
och vinden blåser hårt emot din kappa
men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

guld är inte det enda här som glimmar
när jakten går på allt som liknar räddningen
och lyckan varar bara några timmar
det är inte den vi söker inte den min vän

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

världen ligger helt i dina händer
och allting ser så gulligt ut från ovan
himlen ser så praktfull ut från marken
håll näsan över ytan tills det vänder

håll ut håll ut
förr eller senare spricker en bubbla
håll ut några dagar till

(Här kan du lyssna på låten)

Finns det ingen lag mot sånt här?

Detta måste väl ändå vara höjden av förfall.



En elektrisk variant av leksandstuppen! Jag är ingen stor fan av originalversionen som finns i varenda församlingshem, men någon måtta får det väl finnas. Detta är ju ett totalt kulturellt övergrepp. Återigen ett tecken på att vi lever i de yttersta tiderna.

Originaltuppen bär för övrigt på en mängd symboler, där de tre ljusen t ex ska symbolisera treenigheten. Vad står det fjärde ljuset för här undrar man. Kommersialismen kanske? Eller den Dåliga Smaken. Men vad vet jag, det kanske finns en rättvikstupp, eller malungstupp som ser ut så här. I vilket fall som helst är det bedrövligt.

(Om någon mot förmodan vill köpa tuppen finns den i Ljusexpertens butiker, t ex Ljusglimten i Linköping, för 549 kr. Som hittat.)

Boktips för drakmammor

Jag gillar Pija Lindenbaums böcker. De är underfundiga, skrivna ur barnets perspektiv men med goda budskap till vuxna. Och bilderna är så otroligt fina. Enkla och ändå med en mängd detaljer. Som t ex dammråttorna under sängen i När Åkes mamma glömde bort.

Åkes mamma heter Berit och på mornarna är hon alldeles vild. - VAR FÖRSIKTIG MED MJÖLKEN, skriker hon, och SKYNDA DEJ MED MACKAN! (...) Mamma tror att Åke har något fel på öronen. - Vi måste gå till doktorn, eller nåt! hojtar hon. Nä men, var la jag nycklarna nu då! Jag tror jag blir tokig. Nu hinner vi aldrig! Och så får dom springa till dagis.

Känns det igen? Det är en ganska träffande beskrivning av hur det kan vara hemma hos oss på morgonen.

Men en morgon är det konstigt. Mamma har blivit någon slags drake. Hon tål inte ljudet av mobiltelefonen och hon har glömt hur man gör frukost. Så det får Åke göra:

- Vassego! säjer han. Det blir mackor med O'boy på och O'boy. Och flingor med O'boy! Jaha, säjer mamma, brukar vi ha det? - Jopp, svarar Åke. Varje dag.

Och sedan ger de sig ut på promenad mot sjukhuset, för Åke tycker att mamma behöver medicin. Det blir ett äventyr då mamma är nära att bli tillfångatagen på djurparken, och sprutar eld på hundar och tanter och gubbar. Till slut kommer de fram till sjukhuset.

Där går dom rätt in till en doktorstant. - Hon behöver lite sprutor, säjer Åke. Hon har glömt bort hur man jobbar och lagar mat. - Jag förstår, hummar doktorn. - Och så äter hon flugor och sånt, fortsätter Åke. - Tyvärr, vi har inga såna sprutor, tack och ajö det blir trehundra spänn, säger doktorn. - Då dunkar mamma svansen ilsket i golvet så att doktorstanten studsar i stolen. - Äh, förresten, det är helt gratis, piper hon.

Så småningom ordnar det sig och mamma blir sig själv igen. Men jag älskar den här boken, för vilken mamma har inte känt sig som en drake ibland? Och vem har inte velat dunka ilsket med svansen, när man träffar en doktorstant som inte lyssnar?

Och jag kan verkligen känna igen mig i Åkes mamma när hon har glömt hur man gör frukost, hur ilsken man kan bli när telefonen bara piper. Så var det också för mig när jag fick min utmattningsdiagnos. Och då var det precis som i boken, barnen som gjorde att vardagen överhuvudtaget fungerade. Inte så att de fick ta fram frukosten, men utan dem hade det inte blivit någon frukost eller någonting.

Mammor behöver en drakdag då och då, när vi får vila från alla måsten, spruta lite eld och jaga ilskna hundar. Allt gör vi för våra barn.

Med himmelriket är det som...

Idag har den första snön kommit, och det med besked. Till glädje för somliga och till förtret för andra. Som vanligt, alltså. Men ingen kan säga att han eller hon blev överraskad, och att det kom alldeles oväntat. Redan för några veckor sedan kom den första halkan, som en påminnelse om att nu närmar sig vintern, det är dags att sätta på vinterdäcken, ta fram mössor och vantar och skaffa en ny snöskyffel utifall att den gamla fick nog under förra vintern. Och vi fick också ordentliga varningar från SMHI.

På söndag är det söndagen före domssöndagen, och vi firar gudstjänster på temat Vaksamhet och väntan. Det handlar om att vara rätt beredd den dag Jesus kommer åter. Och eftersom ingen av oss vet när det blir, så gäller det att inte skjuta upp på förberedelserna. Men den som är redo inte vara orolig, tvärtom, då är det en dag att se fram emot.

Det är ju ungefär som med snön. Ser man bara till att ha bytt däck och ta fram snöskyffeln och ha bra kläder, så behöver vi inte vara oroliga för det första snöfallet, då kan vi bara njuta av det .

Framtidens kyrka?

Efter att ha följt en del diskussioner på kyrkans tidnings hemsida, fick jag under mina sömnlösa timmar i natt, denna vision av en mässa i vår kyrka.

Jag såg, och se, i kyrkan var det fullt av unga män i keps, som kände sig välkomna och hemma i kyrkorummet. Till nattvarden strömmade de odöpta fram, törstande och längtande, och tog emot Kristi kropp och blod i form av glutenfritt bröd och druvjuice. Mässan var en välkommen paus och kraftsamling för oss präster som annars var fullkomligt nerringda av alla homosexuella par som ville vigas, så vi hann knappt med något annat. Och allt var mycket gott.

Helvetestankar

Det skrivs mycket om helvetet nu. Om platser och grader i det samma. Jag tror nog att helvetet snart skulle bli överfullt om vi skickade varandra dit så fort vi tycker olika i olika frågor. Och jag tror verkligen inte att man hamnar där pga sin uppfattning i ämbetsfrågan.

Av respekt för dem som verkligen upplever ett helvete redan här och nu, de som plågas av sant djävulska krafter, så ska vi nog vara försiktiga med begreppet. I alla fall ska jag försöka vara det.

Helvetets prepositioner

Jag har ju skrivit flera gånger, senast igår att jag inte orkar kommentera diskussionen om vad som har sagts och inte sagts på kontraktskonventen. En av anledningarna är att det för närvarande pågår en utredning i ärendet, en annan anledning är att det inte hjälper att jag försöker ge min syn på saken, det är som att tala för döva öron. Eller för öron som kanske hör, men tillhör någon som talar ett helt annat språk. Men nu går det inte att tiga längre. Eftersom en och samma åsikt, en och samma kommentar uttrycks på alla upptänkliga bloggar och tidningssidor där ämnet berörs så måste jag bara bemöta något av det hela.

Det som enligt mig uttalades var ”Om det finns grader i helvetet så är det värre med kvinnliga biskopar än kvinnliga präster”. Tyvärr har det i den senaste rapporteringen stått att uttalandet löd att det är värre "för" kvinnliga biskopar än kvinnliga präster. Detta har fått framför allt en person att fullständigt gå i spinn. Då vill jag svara.

Ja. Det är en oerhörd skillnad i betydelse om man säger "med" eller "för" i denna mening.

Ja. Detta med grader i helvetet är ett relativt allmänt vedertaget uttryck för att en sak är värre än en annan.

Ja. Ur ekumenisk synvinkel kan det kanske påverka mer om vi har kvinnliga biskopar, än om vi ”bara” har kvinnliga präster.

MEN

Oavsett om man säger ”med” eller ”för”, så är det ändå ett olämpligt språkbruk i sammanhanget.

Även om man inte menar talet om helvetet bokstavligt, utan bara ett talesätt, så säger man ändå att både kvinnliga präster och biskopar är något dåligt, något som är fel.

Och om man ville uttrycka sin åsikt utifrån ekumeniska hänsynstaganden så kunde man gjort det på ett helt annat och mycket tydligare sätt. Dessutom var det inte det vi diskuterade.

Den flitige bloggkommentatorn invänder vidare att det först hette att det hade uttalats att ”när kvinnor predikar förlorar ordet sin potens”, sedan att uttalandet var att ”kvinnliga präster är impotenta att förkunna Guds ord”. Vad är det som har sagts, på vilken grund ska utredningen göras? frågar sig då denne vän av ordning.

Ja, du. Spelar det egentligen någon roll? Personligen hävdar jag att den andra varianten av uttalandet är närmast den jag har hört. Men även om den ena varianten handlar om hur ordets kraft saknas i en kvinnlig förkunnelse och den andra om kvinnans förmåga att förkunna, så är båda oerhört starka uttryck för åsikten att det inte blir något av en kvinnas predikan. Därför spelar det ingen roll exakt hur orden har fallit. Och återigen handlar det om ett mycket olämpligt språkbruk.

Det finns så oerhört mycket mer att säga och kommentera, men detta får räcka för nu.

En märklig skapelse

Jag fick en blomma av min mamma när hon kom hit. Hon beklagade att hon så sällan har möjlighet att ge mig blommor. Hon som ger mig så mycket annat när hon kommer hit, inte av saker, men av hjälp med det ena och det andra. Det är väl jag som borde ge henne blommor. Det blev en sån där jobbig påminnelse om mitt stora dilemma - att jag har allt mer av mitt liv här, och min familj och min släkt finns någon annanstans. Att jag står utanför, att jag inte riktigt vet var jag hör hemma.

Blomman ser lite ut som en sån där otäck grönsak. Den är väldigt fin. Någon som vet vad det kan vara för något?

En tickande bomb?

Jag har en otäck klump av ilska inom mig, som jag inte vet vad jag ska göra av. Eller egentligen är det nog inte ilska, utan något annat, jag vet inte riktigt vad.

Jag läser bloggar, bloggkommentarer och kommentarer på tidningsartiklar på nätet, de handlar om konflikten i Söderköpings kontrakt och om det pågående domkapitelsärendet. Och jag blir så arg, men ännu mer uppgiven och trött.

För kring denna fråga har det vuxit fram missförstånd, felaktiga påståenden, antaganden och förflyttningar av fokus. En del av kommentarerna är helt begripliga utifrån att vi står närmre den ena eller andra sidan i det hela. Annat är rent trams, inte ens värt att diskutera. Men det finns också så mycket jag skulle vilja bemöta, förklara, dementera, protestera mot. Men vad tjänar det till? När så många av de som skriver inte vill lyssna, inte vill förstå eller tro på det man säger. Jag får acceptera att människor tror på de versioner och tolkningar av situationen de läser. Och jag får leva med att det indirekt skrivs saker om mig som inte är sanna. Andra berörda upplever ju samma sak, fast åt andra hållet. Känner sig lika missförstådda.

Och allt är så sorgligt egentligen. Att det är så här. Att det har behövt gå så här långt.

För det hade kanske kunnat undvikas. Trist bara att de tillfällen som gavs inte togs tillvara.

Nu ligger ärendet hos domkapitlet, jag har inte sett till att det har hamnat där, men nu får utredningen ha sin gång. Och tvärtemot många andra har jag fullt förtroende för domkapitlet, och litar på att de kommer att fatta ett välgrundat beslut. Däremot har jag ingen som helst aning om vad detta beslut kommer att bli. För återigen, tvärtemot vad andra tycks tro, så ser inte jag att någon är dömd på förhand. Men vi tolkar ju uppenbarligen det hela på olika sätt.

Men en sak vill jag göra klart och det är att jag inte ser mig själv som något offer, har aldrig gjort och har heller aldrig sagt det. Men det där med offer, det ska jag blogga om en annan gång.

Varning

Fick en varning från min bror:

Allt handlar om nyanser och perspektiv

(Jag skulle kunna skriva ett helt annat inlägg under den rubriken, ett inlägg jag skulle vilja skriva, men som jag inte orkar just nu. Det kommer tids nog. Istället blir det här ett vardagstråkigt inlägg om mig och mina barn.)

Ibland talar man så fint om hur barnen öppnar nya perspektiv för oss, att vi borde vara mer som barnen med sin öppenhet och spontanitet och ja, ni vet hur det brukar låta. Även jag kläcker väl ur mig sånt ibland, fast jag kan bli trött på det. Samtidigt är det ju så att mina barn ibland öppnar upp för helt nya sätt att se på saker. De senaste dagarna har jag varit med om detta flera gånger.

Idag när vi gick från dagis till parkeringen så filosoferade femåringen lite sådär som han brukar, och själv får jag väl erkänna att jag hade tankarna på annat håll (som jag brukar) och lyssnade inte med full uppmärksamhet. Men rätt som det är hör jag honom i alla fall säga "Grått är en fin färg". Ja, säger jag, min jacka är ju grå. Nej, säger sonen, den är inte grå. Nu råkar min jacka var synnerligen grå, så jag gör mig lite mammadum och säger, "vad är det då för färg på min jacka - rosa kanske?" Nej, säger sonen, den är ljus-svart!

Ljus-svart. Att jag inte tänkt på det. Allt är en fråga om nyanser. Briljant, det låter ju inte alls lika tråkigt och... grått. Hädanefter ska jag med stolthet bära min ljussvarta jacka.

Härom dagen hade vi hemmadag. Det innebär att det ska serveras både lunch och middag, och jag är ju så totalt ointresserad av mat. Det är tråkigt att äta och tråkigt att laga. Punkt slut. Så ingen är gladare än jag när det finns rester att värma. I måndags hade jag sådan tur. Det fanns ett öppnat paket blodpudding, en öppnad grötkorv och en burk med rester från söndagens middag. Hepp! Blodpuddingen i stekpannan och det andra i mikron så blev alla nöjda och glada och fick mat de tyckte om. Men själv satt jag där och kände mig lite misslyckad som mamma, som inte bemödar sig att laga riktig mat åt barnen, som låter dem äta olika slags mat för att slippa konflikter osv. Då kommer filosofen igång igen. "Mamma, alla äter olika mat" Ja, mumlar jag. "Det är nästan som på restaurang. På en restaurang kan alla äta olika mat"

Om han inte haft munnen full av blodpudding hade jag gått runt matbordet och pussat honom. Mitt i mitt dåliga samvete, förvandlar han världens tråkigaste lunch till ett restaurangbesök. Det gäller att välja rätt perspektiv på tillvaron.

Äntligen i fas. Åtminstone nästan...

Den 11 februari gick jag hem ifrån jobbet, tog av mig klockan och la den på köksbänken. Och där har den legat sedan dess. Jag blev sjukskriven och hade ingen användning för den. Då var det vintertid, på alla tänkbara sätt. Snön låg meterdjup utanför väggarna, sent kommer vi väl att glömma vintern 2010.

När det var dags att ändra till sommartid lät jag min klocka vara. Jag använde den ändå inte. Den låg där som någon slags symbol för en tid som inte längre var, en tid jag lämnat bakom mig, som jag inte hörde hemma i.

Efter några månader började jag så smått börja jobba igen, men någon klocka behövde jag inte. Jag lämnade barnen i vanlig tid, tog en promenad, gick in på jobbet, och sedan visste jag att det var dags att gå hem när de andra tog lunch. Arbetstiden har succesivt ökat sedan dess men jag har ändå klarat mig med de klockor jag haft omkring mig, och så förstås mobilen, som jag vanligtvis konsulterar när jag behöver veta vilken tid det är.

Och nu blev det dags att ställa om klockorna igen. Plötsligt gick min klocka rätt. Kan det vara ett tecken på att jag har återvänt till en normal tillvaro? Kanske det. Jag får nog börja vänja mig vid att ha den på mig igen för i vissa sammanhang ser det ganska illa ut att sitta och kolla på telefonen.

Så på sätt och vis är jag i fas igen. Ändå undrar jag om jag någonsin kommer att slippa den här känslan av att alltid vara tre steg efter. Jag nafsar livet i hälarna men får aldrig någon riktig kontakt med täten.

Jag kanske tillhör en annan tidszon.