I mitt inlägg häromdagen skrev jag lite om hur vi påverkas av de oftast anonyma kommentarerna som skrivs på tidningars hemsidor. Det är som att vi människor inte riktigt är mogna att hantera den teknik vi har tillgång till (något som gäller på många områden tyvärr). Det som skulle vara en bra möjlighet till diskussion och samtal, något som skulle kunna gynna demokratin och det öppna samhället, blir lätt en förpestad miljö av hat, förakt och unkna åsikter. Detta behöver vi prata vidare om och som ett led i detta har nu Värmlands folkblad stängt kommentarsfunktionen på sin hemsida.
Stopp för dyngspridarna | Värmlands Folkblad
Jag hoppas att fler tidningar och fler webbplatser funderar kring hur problemet ska hanteras. Det ska bli spännande att se vad som följer.
torsdag 28 juli 2011
Ruggiga värderingar
Häromdagen höll jag på att sätta det berömda morgonkaffet i halsen när jag läste intervjun med Sverigedemokraten Erik Hellsborn i Hallands nyheter. Hellsborn kommenterade sitt numera borttagna blogginlägg, där han skrev ”Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde”. Nu har Hellsborn tagit en bloggpaus men innan dess skrev han ett par inlägg där han försvarar sitt uttalande.
Det ät sorgligt att läsa. Men värre blir det när det visar sig att denne man är nämndeman i förvaltningsrätten och migrationsdomstolen i Göteborg. Migrationsdomstolen finns till för att värna rättssäkerheten i asylärenden, avvisningar och utvisningar.Hur ska man kunna känna förtroende för någon som fattar beslut i dessa viktiga ärenden och som är av åsikten att mångkulturen är ett fatalt misslyckande, att mångkulturen skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism, att mångkulturen innebär hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer? Lyckligtvis ska hans lämplighet som nämndeman nu prövas.
Men Hellsborn är ju bara en i mängden av företrädare för dessa åsikter. Hur många fler det finns vet vi inte. Men vi som möter unga, i våra hem och i våra arbeten har verkligen fått ännu fler skäl att fortsätta diskutera människovärde, demokrati och liknande frågor med ungdomarna, för det är i tonåren som våra värderingar formas.
Den missuppfattning verkar ha orsakat starkast känslor är att jag skulle frånta Breivik ansvaret för de fruktansvärda handlingar han utfört. Så är det givetvis inte. När ett brott begås, må det vara ett rån, en våldtäkt eller en terroristattack, så är det alltid förövaren som har det yttersta ansvaret. Det var inte vad mitt inlägg handlade om.
Min artikel var ett inlägg i den debatt som redan fördes på bl.a. intressant.se och Newsmill där debattörer med olika politiska hemvister debatterade de bakomliggande orsakerna till terrordåden. Flera av dessa skyllde på nationalismen i allmänhet och Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet i synnerhet. Denna analys höll jag inte med om. Även om Breiviks ideologi kan klassas som nationalistisk och även om han uttryckt sympati för SD var det som triggade honom hans oro över mångkulturens och islamiseringens konsekvenser.
Om inte Norge varit mångkulturellt hade det inte det funnits något motiv för Breivik, och hans attacker hade aldrig ägt rum.
Vilket leder mig vidare till nästa sak som jag ser att folk reagerat på. Att jag anser lösningen vara ett avvecklande av det mångkulturella samhällsprojektet. Man tyckte att jag skuldbelägger offren. Mer än en person har gjort liknelsen och frågat mig om flickor som våldtas får skylla sig själva? "Om dom inte gått i korta kjolar och druckit alkohol hade dom ju inte blivit våldtagna". En journalist frågade mig om jag anser att det demokratiska västerlandet får skylla sig självt när islamister provoceras av vår frihet och demokrati och går till attack.
Det är bra frågor, och jag kan absolut förstå hur frågeställarna tänker. Det finns dock en skillnad. En kvinnas rätt att slippa bli antastad är något jag tror vi alla tycker är något positivt. Det samma gäller de demokratiska fri- och rättigheterna, de allra flesta av oss tycker nog att det är något väldigt bra.
Mångkultur å andra sidan ser jag absolut inte som något positivt. Tvärtom. Mångkultur skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism. Mångkultur är någonting negativt. Och medan man givetvis ska stå upp och försvara positiva saker, ser jag inte varför man ska försvara något som är negativt negativt.
Om vi leker med tanken att mångkulturen varit något annat, något positivt, att hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer inte existerat hade det varit en annan sak. Något positivt ska givetvis försvaras även om det finns våldsamma psykopater som vill sätta stopp för det. Men nu är det inte så. Mångkulturen är ett fatalt misslyckande. Och varför ska vi riskera oskyldiga liv för att försvara något som ändå inte var något att ha från första början?
(erikhellsborn.blogspot.com 26/7 2011)
Det ät sorgligt att läsa. Men värre blir det när det visar sig att denne man är nämndeman i förvaltningsrätten och migrationsdomstolen i Göteborg. Migrationsdomstolen finns till för att värna rättssäkerheten i asylärenden, avvisningar och utvisningar.Hur ska man kunna känna förtroende för någon som fattar beslut i dessa viktiga ärenden och som är av åsikten att mångkulturen är ett fatalt misslyckande, att mångkulturen skapar våld, otrygghet, motsättningar och egoism, att mångkulturen innebär hedersmord, ghetton och fundamentalistiska källarmoskéer? Lyckligtvis ska hans lämplighet som nämndeman nu prövas.
Men Hellsborn är ju bara en i mängden av företrädare för dessa åsikter. Hur många fler det finns vet vi inte. Men vi som möter unga, i våra hem och i våra arbeten har verkligen fått ännu fler skäl att fortsätta diskutera människovärde, demokrati och liknande frågor med ungdomarna, för det är i tonåren som våra värderingar formas.
tisdag 26 juli 2011
Avtrubbad av näthatet
Näthatet har väl de flesta av oss mött i olika former och i olika sammanhang, och ibland undrar jag var gränsen går. När blir en bitter, uppgiven kommentar en del av ett sammantaget hat? För en del människor blir hatet en drivkraft något som sporrar dem att även gå utanför bildskärm och tangentbord med sitt hat, sitt förakt och sitt våld. För en del tränger hatet ut från bildskärmen och kväver den egna livsviljan. Hur många av de ungdomar som begår självmord gör det inte efter att ha blivit förnedrade via mail, sms, och facebook-kommentarer.
Det är så enkelt att anonymt eller åtminstone opersonligt vräka ur sig vad som helst vid datorn. Men på sikt påverkar det också hur vi talar om och till varandra i mötet ansikte mot ansikte.
Under året som gått har jag gång på gång förundrats över det näthat som frodas på kyrkliga bloggar, och kommentarer på kyrkliga tidningars hemsidor. En person skriver något och sedan kommer "Svansen" med sitt förakt och sina beskyllningar om människor de aldrig har mött. Onyanserat och bortom all vilja att försöka tolka saker välvilligt. Ändå är det ingenting mot det som skrivs i många andra sammanhang.
Idag skriver Elin Grelsson en jättebra krönika om näthatet i Göteborgs-Posten, naturligtvis utifrån attentaten i Norge. Hon skriver om hur vana vi har blivit vid hatet.
Är det så att vi har vant oss vid allt förakt, hat och förtal? Kan vi nöja oss med att avfärda avsändarna som korkskallar? Jag har själv fått samma råd. "Lyssna inte på dem. Svara inte på vad de skriver. Gå inte in i en argumentation." Men de bekämpas inte med tystnad, lika lite som de bekämpas med argument. För detta är människor som bara mal på. Så vad ska man göra? Ja oavsett vad saken gäller så är kanske den enda framkomliga vägen att fortsätta stå upp för sin åsikt, för människovärdet och för demokratin. Vi är flest, vi borde kunna höras mest.
Det är så enkelt att anonymt eller åtminstone opersonligt vräka ur sig vad som helst vid datorn. Men på sikt påverkar det också hur vi talar om och till varandra i mötet ansikte mot ansikte.
Under året som gått har jag gång på gång förundrats över det näthat som frodas på kyrkliga bloggar, och kommentarer på kyrkliga tidningars hemsidor. En person skriver något och sedan kommer "Svansen" med sitt förakt och sina beskyllningar om människor de aldrig har mött. Onyanserat och bortom all vilja att försöka tolka saker välvilligt. Ändå är det ingenting mot det som skrivs i många andra sammanhang.
Idag skriver Elin Grelsson en jättebra krönika om näthatet i Göteborgs-Posten, naturligtvis utifrån attentaten i Norge. Hon skriver om hur vana vi har blivit vid hatet.
Vi är många som har stängt av. ”Läs inte kommentarsfältet”, är en vanligt förekommande varning. Det som skulle vara ett forum för läsardialog och interaktion har förvandlats till ett rasistiskt, homofobiskt och kvinnohatiskt klotter till varenda ledare och debattartikel. Vi skrattar trött och sedan går vi vidare. Att konstatera att de är idioter och sedan släppa det är enda sättet att hantera det.
Efter händelserna i Norge känns den likgiltigheten betydligt mer skrämmande. Inte för att varenda hatkommentar kommer från en potentiell massmördare, utan för att vi stått med hatet upp i halsen så pass länge att mördarens språk känns som vardagsmat.
Är det så att vi har vant oss vid allt förakt, hat och förtal? Kan vi nöja oss med att avfärda avsändarna som korkskallar? Jag har själv fått samma råd. "Lyssna inte på dem. Svara inte på vad de skriver. Gå inte in i en argumentation." Men de bekämpas inte med tystnad, lika lite som de bekämpas med argument. För detta är människor som bara mal på. Så vad ska man göra? Ja oavsett vad saken gäller så är kanske den enda framkomliga vägen att fortsätta stå upp för sin åsikt, för människovärdet och för demokratin. Vi är flest, vi borde kunna höras mest.
måndag 25 juli 2011
Semesterläsning: Lyckans hjul
Semestertid är för min del som för många andra en tid för läsning. Även om jag numera läser mer böcker än vad jag gjorde för ett par år sedan så kan det vara svårt att finna tiden att förlora sig i berättelser av olika slag, men på semestern försöker jag tillåta mig denna verklighetsflykt som ibland är en resa djupare in i verkligheten. Vanligtvis läser jag som bekant mest deckare men en av sommarens böcker är något helt annat, nämligen Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson.
Jag har inte läst något av Kajsa Ingemarsson tidigare men har under de senaste månaderna inhandlat två av hennes böcker på rea och på second hand. Jag började med att läsa Lyckans hjul som handlar om tre kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som av en händelse kommer att lära känna varandra. Det är något av en feelgoodberättelse, stundtals något förutsägbar men jag tycker inte att det gör någonting. Jag tror också att igenkänningsfaktorn är ganska hög för de flesta läsare just för att de tre huvudpersonerna är så olika och man kan som läsare identifiera sig med en eller flera av dem.
Så långt skulle slutomdömet om boken bara bli att den kan läsas som en stunds trevlig förströelse, lite mysläsning i hängmattan som inte kräver så mycket av mig som läsare. Det som gör att den trots allt höjer sig över detta är att den förmedlar ett viktigt budskap, en livsvisdom, i en lättillgänglig form. För alla kvinnorna i berättelsen handlar det om insikten att vi inte alltid kan påverka och styra över hur våra liv utvecklas, men vi har alla ett ansvar för hur vi hanterar det som händer oss. Man kan säga att de gör en slags loop. De lever sitt liv och tänker att de har kontroll, ett smärtsamt uppvaknande sker då de inser hur mycket de påverkas av andras val, andras åsikter och andras handlingar, men till slut inser de att de trots allt har väldigt mycket makt över sina egna liv ändå. Själv läser jag boken med mindfulness- och acceptansglasögonen och tycker att detta är en skönlitterär bok om konsten att möta livet. Vi kan inte välja vad som händer oss i livet, men vi kan välja hur vi låter händelserna påverka oss. Jag kan rekommendera boken, men varnar för att den kan få dig att se ditt liv och din situation med andra ögon.
Jag har inte läst något av Kajsa Ingemarsson tidigare men har under de senaste månaderna inhandlat två av hennes böcker på rea och på second hand. Jag började med att läsa Lyckans hjul som handlar om tre kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund som av en händelse kommer att lära känna varandra. Det är något av en feelgoodberättelse, stundtals något förutsägbar men jag tycker inte att det gör någonting. Jag tror också att igenkänningsfaktorn är ganska hög för de flesta läsare just för att de tre huvudpersonerna är så olika och man kan som läsare identifiera sig med en eller flera av dem.
Så långt skulle slutomdömet om boken bara bli att den kan läsas som en stunds trevlig förströelse, lite mysläsning i hängmattan som inte kräver så mycket av mig som läsare. Det som gör att den trots allt höjer sig över detta är att den förmedlar ett viktigt budskap, en livsvisdom, i en lättillgänglig form. För alla kvinnorna i berättelsen handlar det om insikten att vi inte alltid kan påverka och styra över hur våra liv utvecklas, men vi har alla ett ansvar för hur vi hanterar det som händer oss. Man kan säga att de gör en slags loop. De lever sitt liv och tänker att de har kontroll, ett smärtsamt uppvaknande sker då de inser hur mycket de påverkas av andras val, andras åsikter och andras handlingar, men till slut inser de att de trots allt har väldigt mycket makt över sina egna liv ändå. Själv läser jag boken med mindfulness- och acceptansglasögonen och tycker att detta är en skönlitterär bok om konsten att möta livet. Vi kan inte välja vad som händer oss i livet, men vi kan välja hur vi låter händelserna påverka oss. Jag kan rekommendera boken, men varnar för att den kan få dig att se ditt liv och din situation med andra ögon.
onsdag 20 juli 2011
Där själen finner ro
Semester och vi har landat där själen finner ro. Det som alltid kommer att vara hemma för mig. Vemod och längtan samsas med frid och lycka över att vara här just nu. Det finns inte så mycket mer att säga. Marie Fredriksson får tala för mig i stället.
lördag 16 juli 2011
Stackars barn
Jag bloggade i våras om dockan som ska ammas. Jag tänkte väl att det var ungefär så dumt det kunde bli. Men jag hade fel. Imorse gjorde jag min son sällskap när han bläddrade i en reklamkatalog från en av de större leksakskedjorna (vi brukar spara alla leksakskataloger för barnen tycker det är kul att bläddra i dem). Då hittade jag ännu en docka i samma stil. Den här stackaren blir ledsen och får feber (röda lysande kinder) men blir lite gladare om hon får dricka ur sin nappflaska eller bita i sin bitring eller suga på sin napp. När man sedan tar ut nappen ser man varför hon är ledsen - hon får nämligen tänder! Låter det otroligt? Ja men se själv reklamfilmen här:
Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.
Förutom att dockan ser helt skrämmande ut, jag kommer att drömma mardrömmar om den inatt, är det så dumt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner en plötslig lust att gå ut och propagera för waldorfdockor och djur av kottar.
fredag 15 juli 2011
Spridda skurar över Åtvidaberg
Detta ska inte handla om väder, utan inlägget kommer rymma ett par reflektioner kring orten där jag bor, orten som jag tycker allt mer om, men som tyvärr ibland blir lidande av en del märkliga beslut.
Idag läste jag i Corren om hur bilkörandet i Åtvidaberg har ökat när det på många andra håll har minskat. Jag ska inte göra någon som helst analys av vad som ligger bakom detta, däremot kan jag blicka framåt och säga att det knappast kommer att bli bättre till nästa gång denna undersökning görs. Varför? Därför att kollektivtrafiken blir allt sämre. Om man vill att folk ska åka buss, så är det ju fiffigt om bussen går där folk bor. Men i Åtvidaberg har man stegvis dragit in hållplatser och flyttat dem allt längre bort från bostadsområdena. Jag har mycket svårt att tro att fler kommer att välja bussen efter detta. Ett alternativ vore ju att låta alla tåg stanna vid Basthagens station som ligger på gångavstånd från en ganska stor del av Åtvidaberg. Men tyvärr är det inte särskilt många tåg som stannar där. Jag förstår inte varför. En till mig mycket närstående person skulle kunna pendla med tåg om det bara stannade här. Det skulle minska familjens bilkörande avsevärt. Vi är nog inte ensamma om den situationen.
Något annat som jag har funderat över är biblioteket. Jag älskar bibliotek. Det är mysigt bara att gå in, det luktar speciellt på bibliotek. Jag kan väl inte påstå att jag varit en jätteflitig besökare men jag försöker ändå få mina barn att uppskatta möjligheten att gå in och bläddra i böcker, lära sig nya saker och känna lusten att läsa. Idag ligger biblioteket mitt i "byn" och det är lätt att slinka in när man ska till affären eller har något annat ärende. Men nu vill kommunfullmäktige flytta biblioteket bort från torget och skapa ett nytt kulturcentrum. Det kan säkert bli jättefint och bra på många sätt, men jag tycker att det är märkligt med tanke på hur mycket arbete och pengar man har lagt på att göra torget mer levande. Torget har fräschats upp rejält och jag tycker att det är en väldigt trevlig miljö där. Därför blev jag så glad när ägaren till fastigheten där biblioteket idag ligger hade egna tankar på hur man skulle kunna bygga om det nuvarande biblioteket. Vilket lyft det skulle vara att öppna upp biblioteket mot torget! Jag har tänkt på det de senaste veckorna när jag gått förbi, det skulle kunna bli hur fint som helst och verkligen vara ett sätt att göra miljön kring torget mera levande. Jag hoppas verkligen att man tittar vidare på de här planerna och inte låser sig vid tanken på kulturcentrum, för jag tror att man skulle tappa många besökare på det. Men tyvärr är det ofta så att maktens män och kvinnor vill skapa monument över sin förträfflighet inför framtiden. Men är det inte tecken på ännu större vishet och styrka, att kunna ändra sig och säga att ett annat förslag var bättre än mitt eget?
Idag läste jag i Corren om hur bilkörandet i Åtvidaberg har ökat när det på många andra håll har minskat. Jag ska inte göra någon som helst analys av vad som ligger bakom detta, däremot kan jag blicka framåt och säga att det knappast kommer att bli bättre till nästa gång denna undersökning görs. Varför? Därför att kollektivtrafiken blir allt sämre. Om man vill att folk ska åka buss, så är det ju fiffigt om bussen går där folk bor. Men i Åtvidaberg har man stegvis dragit in hållplatser och flyttat dem allt längre bort från bostadsområdena. Jag har mycket svårt att tro att fler kommer att välja bussen efter detta. Ett alternativ vore ju att låta alla tåg stanna vid Basthagens station som ligger på gångavstånd från en ganska stor del av Åtvidaberg. Men tyvärr är det inte särskilt många tåg som stannar där. Jag förstår inte varför. En till mig mycket närstående person skulle kunna pendla med tåg om det bara stannade här. Det skulle minska familjens bilkörande avsevärt. Vi är nog inte ensamma om den situationen.
Något annat som jag har funderat över är biblioteket. Jag älskar bibliotek. Det är mysigt bara att gå in, det luktar speciellt på bibliotek. Jag kan väl inte påstå att jag varit en jätteflitig besökare men jag försöker ändå få mina barn att uppskatta möjligheten att gå in och bläddra i böcker, lära sig nya saker och känna lusten att läsa. Idag ligger biblioteket mitt i "byn" och det är lätt att slinka in när man ska till affären eller har något annat ärende. Men nu vill kommunfullmäktige flytta biblioteket bort från torget och skapa ett nytt kulturcentrum. Det kan säkert bli jättefint och bra på många sätt, men jag tycker att det är märkligt med tanke på hur mycket arbete och pengar man har lagt på att göra torget mer levande. Torget har fräschats upp rejält och jag tycker att det är en väldigt trevlig miljö där. Därför blev jag så glad när ägaren till fastigheten där biblioteket idag ligger hade egna tankar på hur man skulle kunna bygga om det nuvarande biblioteket. Vilket lyft det skulle vara att öppna upp biblioteket mot torget! Jag har tänkt på det de senaste veckorna när jag gått förbi, det skulle kunna bli hur fint som helst och verkligen vara ett sätt att göra miljön kring torget mera levande. Jag hoppas verkligen att man tittar vidare på de här planerna och inte låser sig vid tanken på kulturcentrum, för jag tror att man skulle tappa många besökare på det. Men tyvärr är det ofta så att maktens män och kvinnor vill skapa monument över sin förträfflighet inför framtiden. Men är det inte tecken på ännu större vishet och styrka, att kunna ändra sig och säga att ett annat förslag var bättre än mitt eget?
torsdag 14 juli 2011
Tre dagar i Örebro
Varje sommar brukar vi göra en liten minisemester, när vi åker till någon stad på bekvämt avstånd och bor ett par nätter på hotell. Tidigare har vi utgått från Halland där vi vanligtvis tillbringar somrarna, vilket har tagit oss till platser som Ängelholm, Uddevalla, Kristianstad, Trollhättan och Lidköping. Inga metropoler kanske, men man kan fylla ett par dagar med aktiviteter och upplevelser i nästan vilken stad som helst. Och när man reser med små barn räcker det att gå till den lokala stadsparken eller någon annan större lekplats. Gratis och uppskattat av de små. Visst har det funnits saker jag och maken hellre hade gjort och sett, men de här utflykterna får vara mest på barnens villkor.
I år har vi valt att stanna hemma en större del av semestern så utgångspunkten blev en annan, men nu har vi i alla fall kommit hem från en minisemester i Örebro. Jag var där på en kurs härom året och tyckte att det var en fin stad som jag ville besöka igen och nu var det alltså dags. Ju större barnen har blivit desto svårare har det varit att hitta hotellrum med sängar till alla och samtidigt till överkomligt pris. Därför hamnade vi i år i utkanten av stan på ett ganska tråkigt hotell. Men det var ok ändå. Vi skulle ju i princip bara sova där, och äta frukost förstås och frukostbuffén var det sannerligen inget fel på. Oj så gott det kan vara! Barnen var också nöjda då det fanns fri tillgång till digestive-kex.
Efter att ha ätit lunch på McDonalds (så var det avklarat), installerat oss på hotellrummet och provhoppat sängarna tog vi oss in till centrum. Ganska snart upptäckte vi att staden var full av märkliga föremål. En gigantisk gul kanin låg med rumpan i vädret på Stora torget, längs en gata satt/stod/låg/hängde en massa vita gubbar, en skåpbil var full av sten och så vidare. Det visade sig vara Open Art 2011 som pågick.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Örebro under sommaren, utställningen pågår till och med den 11 september. Det roliga med den här typen av konst är att den också tilltalar barnen. Det blev spännande att leta efter vita gubbar, det var tokigt med en säng i vattnet och lillkillen talade länge om flygplanet som kraschat i vallgraven runt slottet.
Vi traskade vidare och kom till Stadsparken. Vilket ställe! Där skulle jag kunna gå hur länge som helst och tittat på de olika trädgårdarna, men nu var det den stora lekparken som drog. En lång stund åktes det rutschkana och linbana. Sedan badade vi fötterna i den fina plaskdammen innan vi gick vidare till Wadköping. I Kajsa Wargs hus luktade vi på kryddorgeln och vi matade djur i lekladan.
Vid järntorget tittade vi på fontäner som sprutade till barnens stora förtjusning. En vattenfestival! sa sexåringen. Middag och hem till hotellet där det var väldigt svårt för de små att komma till ro.
Nästa dag åkte vi in till centrum för att gå till Stora Holmen – barnens egen ö. Där spenderade vi ganska många timmar med att åka minitåg, köra trampbil, åka karusell och trampbåt, samt titta lite på djuren. Lite vila på hotellrummet, glassätning och sedan till centrum där vi gick och tittade på mera konstig konst, besökte en optiker för att laga mina glasögon, och ägnade oss åt (ovanligt) lite shopping. På vägen såg vi också en tokig enmansorkester. Middag och tillbaka till hotellet där barnen denna kväll somnade betydligt lättare.
Efter frukost checkade vi ut och åkte till Almby kyrkogård där barnens farmors farmor och farfar ska ligga begravda i närheten av Ronnie Peterssons grav. Vi hittade ”kändisgraven” men inte släktingarnas grav. Begreppet ”i närheten” kan vara något svävande. Sedan åkte vi till Karlslundsområdet och Tekniska kvarnen. Där tillbringade vi ett par timmar med att bygga kulbanor, göra experiment med ljud, ljus och elektricitet, och så beskåda den stora modelljärnvägen. Där fanns också en stor Briojärnväg som sysselsatte treåringen länge och väl. Den sista
Örebroattraktionen blev naturligtvis Svampen där vi åkte hissen upp och åt en mycket god lunch med utsikt över staden.
Sedan var det dags att lämna Örebro, och vi färdades vidare mot Eskilstuna där vi skulle hälsa på vänner och tillbringa den sista natten. Det är dock en annan historia, men längs vägen skulle vi stanna och äta den dagliga glassen och hamnade på Hjälmargården. En sån anläggning! Där skulle jag kunna tänka mig att hyra en stuga en annan semester. Jättefint. Och framför allt är deras kaffestuga värd inte bara ett besök utan även värd en lång omväg, för det var bland det mysigaste jag varit med om.
Sammanfattningsvis är vi mycket nöjda med vår lilla resa men det är också skönt att vara hemma igen.
I år har vi valt att stanna hemma en större del av semestern så utgångspunkten blev en annan, men nu har vi i alla fall kommit hem från en minisemester i Örebro. Jag var där på en kurs härom året och tyckte att det var en fin stad som jag ville besöka igen och nu var det alltså dags. Ju större barnen har blivit desto svårare har det varit att hitta hotellrum med sängar till alla och samtidigt till överkomligt pris. Därför hamnade vi i år i utkanten av stan på ett ganska tråkigt hotell. Men det var ok ändå. Vi skulle ju i princip bara sova där, och äta frukost förstås och frukostbuffén var det sannerligen inget fel på. Oj så gott det kan vara! Barnen var också nöjda då det fanns fri tillgång till digestive-kex.
Efter att ha ätit lunch på McDonalds (så var det avklarat), installerat oss på hotellrummet och provhoppat sängarna tog vi oss in till centrum. Ganska snart upptäckte vi att staden var full av märkliga föremål. En gigantisk gul kanin låg med rumpan i vädret på Stora torget, längs en gata satt/stod/låg/hängde en massa vita gubbar, en skåpbil var full av sten och så vidare. Det visade sig vara Open Art 2011 som pågick.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Örebro under sommaren, utställningen pågår till och med den 11 september. Det roliga med den här typen av konst är att den också tilltalar barnen. Det blev spännande att leta efter vita gubbar, det var tokigt med en säng i vattnet och lillkillen talade länge om flygplanet som kraschat i vallgraven runt slottet.
Vi traskade vidare och kom till Stadsparken. Vilket ställe! Där skulle jag kunna gå hur länge som helst och tittat på de olika trädgårdarna, men nu var det den stora lekparken som drog. En lång stund åktes det rutschkana och linbana. Sedan badade vi fötterna i den fina plaskdammen innan vi gick vidare till Wadköping. I Kajsa Wargs hus luktade vi på kryddorgeln och vi matade djur i lekladan.
Vid järntorget tittade vi på fontäner som sprutade till barnens stora förtjusning. En vattenfestival! sa sexåringen. Middag och hem till hotellet där det var väldigt svårt för de små att komma till ro.
Nästa dag åkte vi in till centrum för att gå till Stora Holmen – barnens egen ö. Där spenderade vi ganska många timmar med att åka minitåg, köra trampbil, åka karusell och trampbåt, samt titta lite på djuren. Lite vila på hotellrummet, glassätning och sedan till centrum där vi gick och tittade på mera konstig konst, besökte en optiker för att laga mina glasögon, och ägnade oss åt (ovanligt) lite shopping. På vägen såg vi också en tokig enmansorkester. Middag och tillbaka till hotellet där barnen denna kväll somnade betydligt lättare.
Efter frukost checkade vi ut och åkte till Almby kyrkogård där barnens farmors farmor och farfar ska ligga begravda i närheten av Ronnie Peterssons grav. Vi hittade ”kändisgraven” men inte släktingarnas grav. Begreppet ”i närheten” kan vara något svävande. Sedan åkte vi till Karlslundsområdet och Tekniska kvarnen. Där tillbringade vi ett par timmar med att bygga kulbanor, göra experiment med ljud, ljus och elektricitet, och så beskåda den stora modelljärnvägen. Där fanns också en stor Briojärnväg som sysselsatte treåringen länge och väl. Den sista
Örebroattraktionen blev naturligtvis Svampen där vi åkte hissen upp och åt en mycket god lunch med utsikt över staden.
Sedan var det dags att lämna Örebro, och vi färdades vidare mot Eskilstuna där vi skulle hälsa på vänner och tillbringa den sista natten. Det är dock en annan historia, men längs vägen skulle vi stanna och äta den dagliga glassen och hamnade på Hjälmargården. En sån anläggning! Där skulle jag kunna tänka mig att hyra en stuga en annan semester. Jättefint. Och framför allt är deras kaffestuga värd inte bara ett besök utan även värd en lång omväg, för det var bland det mysigaste jag varit med om.
Sammanfattningsvis är vi mycket nöjda med vår lilla resa men det är också skönt att vara hemma igen.
måndag 11 juli 2011
Irrationellt beteende
Bläddrade genom tidningen imorse och fick se en rubrik som var något i stil med att "Polisen ska arbeta med sin attityd". Jag läste aldrig artikeln men tror att det handlade om attityder mellan varandra inom poliskåren, snarare än "utåt". Men jag kunde ändå inte låta bli att associera till det här klippet, som är så himla knäppt.
Ni har väl inte missat att Hipp hipp går i repris i sommar. Riktigt gamla avsnitt och de håller fortfarande. Och det är också roligt att man inte har slitit ut dem genom att visa dem för ofta.
Ni har väl inte missat att Hipp hipp går i repris i sommar. Riktigt gamla avsnitt och de håller fortfarande. Och det är också roligt att man inte har slitit ut dem genom att visa dem för ofta.
lördag 9 juli 2011
Fotbollsmorsa?
Jag ilsknade till i eftermiddags när jag hörde nyheterna på radion. Inslaget handlade om mammakläder. Bristen på mammakläder närmare bestämt. Av de större klädkedjorna är det bara H&M och Polarn o Pyret som säljer mammakläder. Jag trodde att jag kommit över frustrationen från mina graviditeter men nu vällde den fram igen och jag återupplevde hur fruktansvärt ledsen jag var över att inte kunna hitta några mammakläder som passade. Att de skulle vara snygga var helt otänkbart, jag fick vara tacksam om jag överhuvutdaget kom över något som gick på mig.
Under första graviditeten kunde jag i en av Sveriges större städer välja att handla på P o. P, Kapp-Ahl, Lindex, eller H&M. Under andra graviditeten var det Lindex och H&M kvar. Polarn gick bort direkt, det var alldeles för dyrt. Men även på de andra ställena var det extremt svårt att hitta något som passade. Kläderna verkade vara gjorda för "fotbollsmorsor", såna där som är trådsmala och bär barnet i en liten "kula" på magen. Så såg inte jag ut, kan jag säga. Jag vet inte om jag är konstig på något sätt men jag tänker att om jag har t ex storlek 42 i vanliga fall, så ska jag ha stl 42 även på mammakläderna. Det är inte storleken som är annorlunda utan modellen. Men hur stora storlekar jag än provade så var de för små. Och då vill jag påpeka att jag inte är enormt stor. Överviktig är jag, men inte fet. Eller, jag var det i alla fall inte då.
Nu har ju modet varit väldigt tacksamt för gravida de senaste åren, med alla tunikor och annat som är avskurna under bysten och har mycket vidd över magen. Kanske är det detta Kapp-Ahls marknadsdirektör syftar på när hon säger att kunderna väljer något annat när det finns så mycket i butiken. Jag vet inte. Men jag har i alla fall den lustiga egenheten, inte bara som en graviditetsgrej utan även i vanliga fall, att jag gärna har kläder på underkroppen också. Är det något man behöver så är det ju bra mammabyxor och kjolar. Som jag slet för att hitta något. Och att ha något snyggt i jobbet var ju bara att glömma. Jag lyckades få ihop en outfit som var ok och som jag använde på begravningar/minnesstunder. För övrigt gick jag klädd som en schavig luffare. Som jag vantrivdes!
Nej jag tycker det är ynkligt att klädkedjorna har valt bort mammakläderna. Om det nu är så att man inte har sålt något så att det varit dålig lönsamhet just på de kläderna, så kanske det faktiskt har berott på att modellerna varit konstiga. Jag vet inte hur många gånger jag gick in i affärerna och bestämde att jag minsann skulle handla oavsett vad det kostade. Men tyvärr. Det fanns inget som gick över låren.
Vilken tur att jag inte ska ha fler barn, för jag hade inte orkat gå igenom det en gång till.
Under första graviditeten kunde jag i en av Sveriges större städer välja att handla på P o. P, Kapp-Ahl, Lindex, eller H&M. Under andra graviditeten var det Lindex och H&M kvar. Polarn gick bort direkt, det var alldeles för dyrt. Men även på de andra ställena var det extremt svårt att hitta något som passade. Kläderna verkade vara gjorda för "fotbollsmorsor", såna där som är trådsmala och bär barnet i en liten "kula" på magen. Så såg inte jag ut, kan jag säga. Jag vet inte om jag är konstig på något sätt men jag tänker att om jag har t ex storlek 42 i vanliga fall, så ska jag ha stl 42 även på mammakläderna. Det är inte storleken som är annorlunda utan modellen. Men hur stora storlekar jag än provade så var de för små. Och då vill jag påpeka att jag inte är enormt stor. Överviktig är jag, men inte fet. Eller, jag var det i alla fall inte då.
Nu har ju modet varit väldigt tacksamt för gravida de senaste åren, med alla tunikor och annat som är avskurna under bysten och har mycket vidd över magen. Kanske är det detta Kapp-Ahls marknadsdirektör syftar på när hon säger att kunderna väljer något annat när det finns så mycket i butiken. Jag vet inte. Men jag har i alla fall den lustiga egenheten, inte bara som en graviditetsgrej utan även i vanliga fall, att jag gärna har kläder på underkroppen också. Är det något man behöver så är det ju bra mammabyxor och kjolar. Som jag slet för att hitta något. Och att ha något snyggt i jobbet var ju bara att glömma. Jag lyckades få ihop en outfit som var ok och som jag använde på begravningar/minnesstunder. För övrigt gick jag klädd som en schavig luffare. Som jag vantrivdes!
Nej jag tycker det är ynkligt att klädkedjorna har valt bort mammakläderna. Om det nu är så att man inte har sålt något så att det varit dålig lönsamhet just på de kläderna, så kanske det faktiskt har berott på att modellerna varit konstiga. Jag vet inte hur många gånger jag gick in i affärerna och bestämde att jag minsann skulle handla oavsett vad det kostade. Men tyvärr. Det fanns inget som gick över låren.
Vilken tur att jag inte ska ha fler barn, för jag hade inte orkat gå igenom det en gång till.
Fulbloggen 5 - Ett permanent provisorium
Det var längesedan jag fulbloggade men det beror naturligtvis inte på att det råder brist på fulheter i vardagen. Idag blir det dock en inblick, eller snarare utblick för vi förflyttar oss ut och beskådar eländet. I fulbloggens syfte ligger inte bara att dokumentera anskrämligheter, utan även att vittna om ofullbordade projekt, sådana som många av oss har i våra hem. Ämnet för dagens blogg blir därför (lägg märke till travestin på den västsvenska förkunnelsen)
Vår provisoriska altan
När vi köpte huset fanns en altan längs baksidan på huset. Tyvärr fick den offras för att vi skulle dränera runt huset vilket också innebar slutet för det mesta som fanns av blommor och rabatter. Sedan skulle ny altan anläggas. Det var ganska akut. äldste sonen var upprörd över att pappa hade förstört hans Bobbybana, och själv ville jag kunna ställa barnvagnen med lillebror på baksidan. Samtidigt ville vi inte göra en ny altan för tidigt innan marken hade "satt sig", och inte fanns det några pengar till avancerade byggprojekt. Vad göra? Jo, det fick bli en provisorisk altan, bestående av reglar som skulle kunna användas för ett framtida permanent bygge, och plywoodskivor. Sonen var övelycklig över att morfar kom och byggde en ny Bobbybana åt honom. Detta var för tre och ett halvt år sedan. Och fortfarande ser det ut så här.
(I normala fall har jag inte strykbrädan här, men en varm sommarmorgon kan det vara skönt att stå här i skuggan och stryka och lyssna på fåglarna)
Yes, skivorna ligger kvar än och där tassar vi omkring rädda för att få stickor i fötterna. Det är förenat med livsfara att gå ut när det är blött för då är det eländigt halt. Men framför allt är det fult! Det enda piffiga här är väl vaxduken. Möblerna fick vi på köpet när vi köpte vårt förra hus. De fick flytta med hit. Visst vore det kul att ha nya snygga möbler men det känns liksom inte kul att ställa något nytt på den här "altanen". Som en gyllene ring i grisets tryne...
När vi la grunden till den nya altanen ville vi göra den större än den tidigare, så nu är den bredare och också byggd i vinkel så att vi ska kunna utnyttnja kvällssolen lite mer. Därför har vi nu också plats för den här
som allmänt går under beteckningen "Bröllopspresenten" eftersom det är vad det är. Den skulle kanske mått bra av att ha blivit inoljad någon gång under de nio år som gått sedan vi fick den. Ful. Helt enkelt ful.
I andra änden av den numera ganska stora (men fula) altanen ser det ut så här
Här förvarar jag blomkrukor, där står en gammal gräsklippare som aldrig används men som tydligen "kan vara bra att ha", jordsäckar som vi köpt för att det "var så billigt" men som sedan aldrig har använts till något, diverse cyklar, bråte och jox. Några blomsterarrangemang eller piffiga ljuslyktor har vi inte på vår altan för allt ser ju bara fel ut när själva platsen är så anskrämlig. Så även detta är ett skämshörn i vårt hem. Eller utanför vårt hem, kanske man ska säga.
Så vad hindrar oss från att fixa till det hela. Ja bortsett från de två allra mest uppenbara skälen - ekonomin samt att vi behöver en rejäl, saftig spark i häcken, så finns det ett annat litet dilemma. Vi vet nämligen inte riktigt hur den ska se ut, vilket material vi ska välja osv. Det är förstås i första hand bara ett svepskäl för att inte ta tag i projektet, men det finns faktiskt vissa frågetecken här. Vår tomt är nämligen väldigt skräpig. Förutom skogen tätt intill så har vi på tomten två stora tallar och ett lärkträd som tillsammans släpper ifrån sig enorma mängder barr, skräp och bôs (som vi säger i Halland). Och då funderar jag på om det är så fiffigt att ha en vanlig träaltan där allt det här åker ner mellan springorna, ligger och multnar och gojsar till sig och binder fukt. Man kanske skulle lägga en sån där mjuk grön balkongmatta rakt över alltihop istället. Så kan man bara ta en sväng med grovdammsugaren när det är för skräpigt. Tänk så skönt att tassa ut på en sån matta. Frågan är bara hur lång tid det tar för en sådan att torka efter regnet...
Nå nu ser det ut som det gör, ungarna kan ha Bobbyrace och måla med asfaltskritor och det funkar ju faktiskt. Om det bara inte var så fult...
Vår provisoriska altan
När vi köpte huset fanns en altan längs baksidan på huset. Tyvärr fick den offras för att vi skulle dränera runt huset vilket också innebar slutet för det mesta som fanns av blommor och rabatter. Sedan skulle ny altan anläggas. Det var ganska akut. äldste sonen var upprörd över att pappa hade förstört hans Bobbybana, och själv ville jag kunna ställa barnvagnen med lillebror på baksidan. Samtidigt ville vi inte göra en ny altan för tidigt innan marken hade "satt sig", och inte fanns det några pengar till avancerade byggprojekt. Vad göra? Jo, det fick bli en provisorisk altan, bestående av reglar som skulle kunna användas för ett framtida permanent bygge, och plywoodskivor. Sonen var övelycklig över att morfar kom och byggde en ny Bobbybana åt honom. Detta var för tre och ett halvt år sedan. Och fortfarande ser det ut så här.
(I normala fall har jag inte strykbrädan här, men en varm sommarmorgon kan det vara skönt att stå här i skuggan och stryka och lyssna på fåglarna)Yes, skivorna ligger kvar än och där tassar vi omkring rädda för att få stickor i fötterna. Det är förenat med livsfara att gå ut när det är blött för då är det eländigt halt. Men framför allt är det fult! Det enda piffiga här är väl vaxduken. Möblerna fick vi på köpet när vi köpte vårt förra hus. De fick flytta med hit. Visst vore det kul att ha nya snygga möbler men det känns liksom inte kul att ställa något nytt på den här "altanen". Som en gyllene ring i grisets tryne...
När vi la grunden till den nya altanen ville vi göra den större än den tidigare, så nu är den bredare och också byggd i vinkel så att vi ska kunna utnyttnja kvällssolen lite mer. Därför har vi nu också plats för den här
som allmänt går under beteckningen "Bröllopspresenten" eftersom det är vad det är. Den skulle kanske mått bra av att ha blivit inoljad någon gång under de nio år som gått sedan vi fick den. Ful. Helt enkelt ful.
I andra änden av den numera ganska stora (men fula) altanen ser det ut så här
Här förvarar jag blomkrukor, där står en gammal gräsklippare som aldrig används men som tydligen "kan vara bra att ha", jordsäckar som vi köpt för att det "var så billigt" men som sedan aldrig har använts till något, diverse cyklar, bråte och jox. Några blomsterarrangemang eller piffiga ljuslyktor har vi inte på vår altan för allt ser ju bara fel ut när själva platsen är så anskrämlig. Så även detta är ett skämshörn i vårt hem. Eller utanför vårt hem, kanske man ska säga.
Så vad hindrar oss från att fixa till det hela. Ja bortsett från de två allra mest uppenbara skälen - ekonomin samt att vi behöver en rejäl, saftig spark i häcken, så finns det ett annat litet dilemma. Vi vet nämligen inte riktigt hur den ska se ut, vilket material vi ska välja osv. Det är förstås i första hand bara ett svepskäl för att inte ta tag i projektet, men det finns faktiskt vissa frågetecken här. Vår tomt är nämligen väldigt skräpig. Förutom skogen tätt intill så har vi på tomten två stora tallar och ett lärkträd som tillsammans släpper ifrån sig enorma mängder barr, skräp och bôs (som vi säger i Halland). Och då funderar jag på om det är så fiffigt att ha en vanlig träaltan där allt det här åker ner mellan springorna, ligger och multnar och gojsar till sig och binder fukt. Man kanske skulle lägga en sån där mjuk grön balkongmatta rakt över alltihop istället. Så kan man bara ta en sväng med grovdammsugaren när det är för skräpigt. Tänk så skönt att tassa ut på en sån matta. Frågan är bara hur lång tid det tar för en sådan att torka efter regnet...
Nå nu ser det ut som det gör, ungarna kan ha Bobbyrace och måla med asfaltskritor och det funkar ju faktiskt. Om det bara inte var så fult...
torsdag 7 juli 2011
Onda ögat
Jag har drabbats av det onda ögat. Jag vet inte hur många gånger det har hänt nu. Har tappat räkningen. Och då syftar jag inte på alla de gånger någon rent bildligt kastar det onda ögat mot mig, det kan jag ta. Nej, nu är det bokstavligt, kroppsligt så att ögat gör ont.
Åkomman som jag drabbas av minst en gång om året heter Irit, på svenska regnbågshinneinflammation. Och av erfarenhet vet jag att det gör ont på ett sätt som jag inte så här offentligt kan beskriva i ord om man inte får behandling med en gång. Vid ett tillfälle tuppade jag faktiskt av, av smärtan. Det var när jag gick på folkhögskolan, mitt i natten insåg jag att det inte gick längre, behandlingen hade inte riktigt ”tagit” och jag fick panik. Så mitt i natten ringde jag skolprästen F som fick skjutsa mig till sjukhuset (än idag fattar jag inte varför jag inte tog en taxi, men jag hade som sagt totalpanik) och när jag kom fram till dörren svimmade jag av smärtan.
Men nu behöver det oftast inte gå så långt för jag känner igen symptomen direkt, och tack och lov är det ingen som ifrågasätter det när jag ringer sjukhuset utan jag får komma direkt. Och hittills har jag inte haft fel en enda gång. Utom när jag hade en annan liknande åkomma som hette episklerit, men same same, jag måste ju ändå dit.
Men eftersom det är så bråttom har jag nu besökt ögonkliniken på de mest märkliga platser. Varberg, Oskarshamn och Linköping – när jag har bott där. Men kvällen innan jag skulle börja på pastoralinstitutet och maken skjutsade mig till Uppsala insåg jag att det var dags. Så första dagen på PIUS fick jag försöka komma i kontakt med sjukhuset och sedan promenera till ”Ackis”. Välkommen till Uppsala! Förra året skulle jag på en kurs i Skövde och hann bara kliva av tåget så insåg jag hur det låg till. Det blev en tur till kärnsjukhuset och drake vilket tråkigt ställe!!! Men det var trevligt folk på apoteket minns jag.
En gång slog det till när jag var i Taizé. Vad gör man då? Vi hade en sjuksköterska med oss som sköljde ögat med koksaltlösning, det lindrade för stunden, men under hemresan blev det bara värre och värre. Ett tag övervägde de andra ledarna att dumpa mig på ett sjukhus i Tyskland men jag vägrade. Så fort vi kommit över Öresundsbron ringde jag ögonkliniken i Linköping och förvarnade om att jag skulle komma.
Inför årets Taizéresa tänker jag ta med mig ögondroppar så att jag är beredd och kan påbörja behandlingen. Det är nämligen kortisondroppar som är grejen. Just nu, de första dagarna droppar jag varannan timme. Det är ett fasligt sjå att komma ihåg. Ibland måste man också ta pupillvidgande droppar och det är helkasst. Förutom att man ser ut som en knarkare så kan man inte läsa och blir av naturliga skäl väldigt ljuskänslig eftersom pupillen inte drar ihop sig. En gång var inflammationen särdeles envis. Det slutade med att jag tog tre sorters droppar + salva + kortisontabletter. Då var jag synnerligen trött på alltihop.
Men det tristaste är nog systemet de har på ögonkliniken på US. Hur många timmar har jag tillbringat i blå väntrummet? Det kan nog snarare mätas i dagar. Jag har full förståelse för att man får vänta länge när man kommer akut. Sällan har jag då kommit in med mindre än en timmes väntetid efter den tid jag har fått. Men det kan jag ta, det är ju en jourmottagning. Men vad jag inte kan förstå är att jag hamnar på samma mottagning, med lika långa väntetider vid varje inplanerat återbesök. Den där gången när inflammationen inte ville ge sig, då var jag där åtta gånger innan jag var ok. Lite tur var det att jag var föräldraledig, för det hade varit svårt att sköta jobbet när jag fick sitta i väntrummet 1,5-2 timmar i veckan. Men jag var ju tvungen att ha med mig sonen. Maken kunde ju inte gå ifrån och vara borta så mycket. Hur roar man en ettåring i ett väntrum? Nåväl det klarade sig, bortsett från en tjurig läkare som inte hade någon som helst förståelse för att jag hade barnet med mig.
Men nu går jag alltså här och tar mina droppar. Har jag tur läker det så att jag tar sista droppen den 7 augusti, dagen innan vi åker till Taizé. Sen är det bara att vänta på nästa gång. För så är det med Iriten, har man fått den en gång så kommer den ofta tillbaka. Jag lyckades till och med åka på det två gånger under samma graviditet. Den andra gången ville den inte heller läka riktigt, så det blev många återbesök och datumet för beräknad förlossning närmade sig, vilket oroade mig något. Men läkaren tröstade mig och sa att han hade jobbat på förlossningen så han erbjöd sig att förlösa mig om det skulle behövas. Med facit i hand hade det nog varit lika bra att han hade gjort det. Men det är ju en helt annan historia.
Åkomman som jag drabbas av minst en gång om året heter Irit, på svenska regnbågshinneinflammation. Och av erfarenhet vet jag att det gör ont på ett sätt som jag inte så här offentligt kan beskriva i ord om man inte får behandling med en gång. Vid ett tillfälle tuppade jag faktiskt av, av smärtan. Det var när jag gick på folkhögskolan, mitt i natten insåg jag att det inte gick längre, behandlingen hade inte riktigt ”tagit” och jag fick panik. Så mitt i natten ringde jag skolprästen F som fick skjutsa mig till sjukhuset (än idag fattar jag inte varför jag inte tog en taxi, men jag hade som sagt totalpanik) och när jag kom fram till dörren svimmade jag av smärtan.
Men nu behöver det oftast inte gå så långt för jag känner igen symptomen direkt, och tack och lov är det ingen som ifrågasätter det när jag ringer sjukhuset utan jag får komma direkt. Och hittills har jag inte haft fel en enda gång. Utom när jag hade en annan liknande åkomma som hette episklerit, men same same, jag måste ju ändå dit.
Men eftersom det är så bråttom har jag nu besökt ögonkliniken på de mest märkliga platser. Varberg, Oskarshamn och Linköping – när jag har bott där. Men kvällen innan jag skulle börja på pastoralinstitutet och maken skjutsade mig till Uppsala insåg jag att det var dags. Så första dagen på PIUS fick jag försöka komma i kontakt med sjukhuset och sedan promenera till ”Ackis”. Välkommen till Uppsala! Förra året skulle jag på en kurs i Skövde och hann bara kliva av tåget så insåg jag hur det låg till. Det blev en tur till kärnsjukhuset och drake vilket tråkigt ställe!!! Men det var trevligt folk på apoteket minns jag.
En gång slog det till när jag var i Taizé. Vad gör man då? Vi hade en sjuksköterska med oss som sköljde ögat med koksaltlösning, det lindrade för stunden, men under hemresan blev det bara värre och värre. Ett tag övervägde de andra ledarna att dumpa mig på ett sjukhus i Tyskland men jag vägrade. Så fort vi kommit över Öresundsbron ringde jag ögonkliniken i Linköping och förvarnade om att jag skulle komma.
Inför årets Taizéresa tänker jag ta med mig ögondroppar så att jag är beredd och kan påbörja behandlingen. Det är nämligen kortisondroppar som är grejen. Just nu, de första dagarna droppar jag varannan timme. Det är ett fasligt sjå att komma ihåg. Ibland måste man också ta pupillvidgande droppar och det är helkasst. Förutom att man ser ut som en knarkare så kan man inte läsa och blir av naturliga skäl väldigt ljuskänslig eftersom pupillen inte drar ihop sig. En gång var inflammationen särdeles envis. Det slutade med att jag tog tre sorters droppar + salva + kortisontabletter. Då var jag synnerligen trött på alltihop.
Men det tristaste är nog systemet de har på ögonkliniken på US. Hur många timmar har jag tillbringat i blå väntrummet? Det kan nog snarare mätas i dagar. Jag har full förståelse för att man får vänta länge när man kommer akut. Sällan har jag då kommit in med mindre än en timmes väntetid efter den tid jag har fått. Men det kan jag ta, det är ju en jourmottagning. Men vad jag inte kan förstå är att jag hamnar på samma mottagning, med lika långa väntetider vid varje inplanerat återbesök. Den där gången när inflammationen inte ville ge sig, då var jag där åtta gånger innan jag var ok. Lite tur var det att jag var föräldraledig, för det hade varit svårt att sköta jobbet när jag fick sitta i väntrummet 1,5-2 timmar i veckan. Men jag var ju tvungen att ha med mig sonen. Maken kunde ju inte gå ifrån och vara borta så mycket. Hur roar man en ettåring i ett väntrum? Nåväl det klarade sig, bortsett från en tjurig läkare som inte hade någon som helst förståelse för att jag hade barnet med mig.
Men nu går jag alltså här och tar mina droppar. Har jag tur läker det så att jag tar sista droppen den 7 augusti, dagen innan vi åker till Taizé. Sen är det bara att vänta på nästa gång. För så är det med Iriten, har man fått den en gång så kommer den ofta tillbaka. Jag lyckades till och med åka på det två gånger under samma graviditet. Den andra gången ville den inte heller läka riktigt, så det blev många återbesök och datumet för beräknad förlossning närmade sig, vilket oroade mig något. Men läkaren tröstade mig och sa att han hade jobbat på förlossningen så han erbjöd sig att förlösa mig om det skulle behövas. Med facit i hand hade det nog varit lika bra att han hade gjort det. Men det är ju en helt annan historia.
onsdag 6 juli 2011
Här har du ditt liv
För första gången i mitt och makens gemensamma liv (dvs ca 15 år) tillbringar vi en del av den gemensamma semestern i vårt eget hem. Annars brukar hela semestern spenderas hemma hos mina föräldrar och i närheten av min släkt. Gratis boende på västkusten är ju inte fel. Men i år är vi alltså "hemma" och det är så himla skönt. Jag kommer lite längre fram blogga mer om detta, om vad som är den plats jag kallar hemma, men ni får ge er till tåls, jag är inte riktigt redo att komma ut än. Just nu njuter jag bara av att få ha flera efterföljande lediga dagar i mitt eget hus, tillsammans med min familj. Dagarna ägnas åt småsysslor, sånt jag skjutit upp under året för att jag inte orkat, eller velat göra dem. Men nu på semestern hinner jag beta av den lilla listan (jag har ju tidigare skrivit om konsten att inte göra för långa listor) och ändå kan dagarna vara ganska slappa, jag hinner läsa, spela spel med barnen, gå och bada eller vad som nu faller in. Jag stortrivs och mår jättebra!
Idag hade jag kommit till punkten "Sätt in papper i pärmar". Jag har en pärm för betalda räkningar, en pärm för övriga papper (lönebesked, deklaration, avtal m.m.) en pärm för bankpapper och varsin pärm med papper som rör barnen. Det borde ju inte vara så svårt att fylla på dem kan man tycka, men ack vad lätt det är att bara låta allting ligga. Sist jag gjorde det var i mars förra året, några veckor efter att jag blev sjuksrkiven. Jag vet att jag var ohyggligt stolt den dagen över att jag klarade av en sådan uppgift. Det var en större prestation då än idag. Men, nu tog jag i alla fall tjuren vid hornen och började sortera upp allting. Och när jag lagt alla räkningar i kronologisk ordning skulle jag sätta in dem i pärmen. Men, vad hände då? Jo min räkningspärm var full. Så medan jag fortfarande var på hugget tog jag den och dess föregångare med ännu äldre räkningar, och rensade ur ordentligt. För allvarligt talat behöver jag faktiskt inte ha kvar telefonräkningar från 1999, och gamla försäkringsbrev för två bilar som jag inte längre äger. Det blev en riktigt skön utrensning.
Men medan jag stod där och plockade i alla gamla papper insåg jag att detta också är ett sätt att se tillbaka på sitt liv. För här fanns räkningen från vår bröllopsfest, (den sparade jag faktiskt) alla fakturor på tågbiljetter sedan jag veckopendlade till Uppsala, fakturor på en stor del av all kurslitteratur jag köpt på nätet, sjukhusräkningar sedan barnen föddes och mycket mera. Lite smånostalgisk hann jag faktiskt bli, innan jag var klar och hade tömt pärmarna. Men nu är det ordning och reda och som vanligt har jag lovat mig själv att inte vänta lika länge till nästa gång. Och som vanligt kommer jag inte att hålla det. Men huvudsaken är att jag idag har kunnat stryka en sak på listan och det får mig att må bra.
För övrigt har familjen nu blivit så Svensson man bara kan bli, då det numera står en gigantisk studsmatta i vår trädgård. När hände detta, när blev jag så... så vanlig liksom?
Idag hade jag kommit till punkten "Sätt in papper i pärmar". Jag har en pärm för betalda räkningar, en pärm för övriga papper (lönebesked, deklaration, avtal m.m.) en pärm för bankpapper och varsin pärm med papper som rör barnen. Det borde ju inte vara så svårt att fylla på dem kan man tycka, men ack vad lätt det är att bara låta allting ligga. Sist jag gjorde det var i mars förra året, några veckor efter att jag blev sjuksrkiven. Jag vet att jag var ohyggligt stolt den dagen över att jag klarade av en sådan uppgift. Det var en större prestation då än idag. Men, nu tog jag i alla fall tjuren vid hornen och började sortera upp allting. Och när jag lagt alla räkningar i kronologisk ordning skulle jag sätta in dem i pärmen. Men, vad hände då? Jo min räkningspärm var full. Så medan jag fortfarande var på hugget tog jag den och dess föregångare med ännu äldre räkningar, och rensade ur ordentligt. För allvarligt talat behöver jag faktiskt inte ha kvar telefonräkningar från 1999, och gamla försäkringsbrev för två bilar som jag inte längre äger. Det blev en riktigt skön utrensning.
Men medan jag stod där och plockade i alla gamla papper insåg jag att detta också är ett sätt att se tillbaka på sitt liv. För här fanns räkningen från vår bröllopsfest, (den sparade jag faktiskt) alla fakturor på tågbiljetter sedan jag veckopendlade till Uppsala, fakturor på en stor del av all kurslitteratur jag köpt på nätet, sjukhusräkningar sedan barnen föddes och mycket mera. Lite smånostalgisk hann jag faktiskt bli, innan jag var klar och hade tömt pärmarna. Men nu är det ordning och reda och som vanligt har jag lovat mig själv att inte vänta lika länge till nästa gång. Och som vanligt kommer jag inte att hålla det. Men huvudsaken är att jag idag har kunnat stryka en sak på listan och det får mig att må bra.
För övrigt har familjen nu blivit så Svensson man bara kan bli, då det numera står en gigantisk studsmatta i vår trädgård. När hände detta, när blev jag så... så vanlig liksom?
Grattis i efterskott
Min blogg har fyllt ett år. Jag hade för mig att jag började skriva på min egen födelsedag men nu när jag kollade så jag att det var kvällen innan. Och jag minns hur jag satt på altanen sent på kvällen med datorn i knät och ett glas iskallt rosévin bredvid mig. Där började mitt konkreta bloggande även om det i tanken pågått ett tag innan. Så hur har det gått? Har det blivit som jag tänkt mig? Nej verkligen inte. Det ser jag bland annat när jag läser beskrivningen av bloggen. Den får jag nog ändra. För det har blivit betydligt mer prästliv och betydligt mindre vardags- och familjeliv än vad jag hade trott. Jag hade inte heller kunnat förutse de stormar som skulle blåsa upp kring bloggen men i efterhand tycker jag att det varit ganska uppfriskande, även om jag blivit trött ibland. Framför allt är jag väldgit glad över alla positiva kommentarer jag fått om det jag skriver, ibland från oväntat håll. För min blogg är mest ett utrymme för mig att hålla igång mitt skrivande, att fundera genom att formulera mig i ord. Jag argumenterar oftast inte för att övertyga någon eller få igång en diskussion utan för att sortera mina egna tankar.
190 inlägg blev det under första året. En del mer seriösa, andra bara på skoj. Den sista tiden har det varit glesare med inläggen och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag har varit trött, jag har inte haft någon inspiration, jag har prioriterat annat. Ofta har jag tänkt att det här skulle jag skriva om på bloggen, men sedan har det ändå inte blivit något. Vi får väl se om det blir någon ändring under semestern. Kanske tar bloggen en annan inriktning med mer anteckningar om vad dagarna rymt, vad vet jag.
190 inlägg blev det under första året. En del mer seriösa, andra bara på skoj. Den sista tiden har det varit glesare med inläggen och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag har varit trött, jag har inte haft någon inspiration, jag har prioriterat annat. Ofta har jag tänkt att det här skulle jag skriva om på bloggen, men sedan har det ändå inte blivit något. Vi får väl se om det blir någon ändring under semestern. Kanske tar bloggen en annan inriktning med mer anteckningar om vad dagarna rymt, vad vet jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)