Ode om en mor i advent

Uppdatering: På förekommen anledning vill jag understryka att detta inte är en självbiografisk dikt. Inte helt och hållet i alla fall.

När första ljuset i staken är tänt hojtas det glatt att det är advent.

Nu ska det glöggas och mysas till tusen, mamma blir utbränd liksom ljusen.

 

När andra ljuset fridfullt brinner känner mamma hur svetten rinner.

Tomtedräkt laga , tärnljus testa – denna årstid kan knäcka den bästa

 När tredje ljuset börjar stråla känner mamma att hon vill vråla.

Klappar ska köpas, julkort skrivas och hemma ska ett gästhem bedrivas 

När alla fyra ljusen lyser sitter familjen i soffan och myser

i väntan på Kalle och tomtefar men av mamma finns bara ett torrt skinn kvar. 

Så kommer julen ännu en gång och rymden ljuder av änglars sång

om ära i höjden, på jorden frid – men inte för mamma i juletid. 

Dock vet hon att det bästa med julens fester är att vi nästa dag kan äta rester.

Då kan hon vila i sin lugna vrå och tänka på barnet i stallets strå.

Han som blev mänska som du och jag, vet hur vi har det varje dag.

Han ser varje stressad far och mor, han finns hos oss alla både liten och stor. 

När  måttet är rågat och rinner över, han säger: Min nåd är allt du behöver.

Minns alltid detta: Var inte rädd. Du är alltid buren, älskad och sedd.