"Vi vet ju ingenting om de långvariga konsekvenserna."
Om jag hade tappat ett kilo varje gång jag hört detta mantra i LCHF-debatten så skulle jag ha varit fullkomligt utmärglad vid det här laget. De långvariga konsekvenserna. De är tydligen extremt viktiga och troligtvis synnerligen allvarliga. Möjligheten att konsekvenserna skulle vara positiva är fullständigt utesluten.
Alltså avfärdar man människor som gått ner i vikt, som blivit av med psoriasis, som slutat medicinera mot epilepsi, som blivit fria från migrän, som inte längre ständigt måste hålla sig i närheten av en toalett på grund av krånglande magar, som inte längre lider av acne och många, många fler. Man fnyser föraktfullt, snörper på munnen och talar om för dessa människor att de har gjort fel. Och framförallt har de inte tänkt på de långvariga konsekvenserna. Det finns uppenbarligen inga hälsovinster som är värda priset av att eventuellt drabbas av några potentiella, fasansfulla följder.
Låt mig då bara påpeka en liten sak.
I över fyrtio år har mänskligheten varnats för fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet. Vad har blivit de långvariga konsekvenserna av detta? Jo. Att vi är fetare och sjukare än någon gång tidigare i världshistorien. Och att denna ohälsa kostar ofantliga summor i form av sjukskrivningar, sjukvård, läkemedel, för tidig död och mycket annat.
Kanske borde de fettskrämda, de som jämför LCHF-rörelsen med fanatiska terrorister, de som stoppar ännu en bit vitt bröd i munnen och tar en insulinspruta medan de skrockar att IS betyder Inget Socker, kanske borde de tänka på de långvariga konsekvenserna av sin egen kosthållning.
Just sayin'...
Vill du läsa mer av detta rekommenderar jag innerligt Ann Fernholms fantastiska böcker Ett sötare blod och Det sötaste vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar