Natten går mot sitt slut och dagen är
nära. Dagen är nära, men ännu är det natt. Så här års verkar det vara en
ständig natt men vi får klamra oss fast
vid Paulus ord ur Romarbrevet att dagen är nära, att ljuset kommer till vår
värld och till vårt liv. Och som tecken på det hoppet tänder vi
adventsljusen.
Nu hänger stjärnan i
samma fönster som den alltid hänger. Vi hänger kransen på dörren som vi brukar
och vi bakar pepparkakorna efter samma recept som vi alltid gör. Eller som
vissa av oss – vi köper samma sorts pepparkakor som varje år. Gång på gång, år efter år. Ritualer och
traditioner är desamma – det är ju det som gör dem till traditioner. Det finns
en trygghet i det, men ibland kan det också kännas som en fångdräkt, som tunga
kedjor svåra att göra sig fri ifrån. För samtidigt som allt är sig likt
förändras livet, tillvaron och vi själva. Kanske är det första året som adventsbestyren
sker i ensamhet, eller så är de förknippade med något annat som inte längre är.
Förändringarna blir som tydligast i relation till traditionerna. Vissa saker
kan vi såklart upphöra med, vi kan våga vägra glögg och pepparkakor och
saffransbak. Men vi kan inte avsäga oss tiden. Det blir advent, jul och vinter
oavsett om vi vill det eller inte. Tiden går och går. Och tiden är märklig.
Å ena sidan går tiden
ständigt framåt. Det förflutna kommer aldrig tillbaka, det som hänt har hänt
och varje litet nu är ett kort uppehåll på väg mot framtiden. Livet är en
sträcka från A till B, från födelse till död, olika lång och olika innehållsrik
för oss. Å andra sidan går tiden runt. Som visarna på klockan, sekunder,
minuter och timmar. Veckans dagar
snurrar på, imorgon är det måndag igen. Och veckor följer veckor som blir
månader och år. Vinter vår sommar höst, runt, runt och längs denna ringlinje
finns traditionens hållplatser, advent, jul, påsk, pingst, midsommar. På vår
tidsresa upplever vi dem varje år på nytt och ändå på samma sätt som alltid.
Idag börjar vårt nya
kyrkoår och vi sjunger samma psalmer och lyssnar till samma berättelser ur
Bibeln som alltid. Berättelsen om fridsfursten som ska komma, om längtan efter
befriaren någon gång i framtiden. Och om Jesus som rider in i Jerusalem, i
människors liv i ett pågående närvarande nu. Dåtid, nutid och framtid vävs
samman.
Vi hör de välkända orden
om hur Jesus för längesedan red in i Jerusalem omgiven av sång och jubel. Så
många drömmar, så mycket längtan var knutna till den händelsen. Ett folk som
levde under förtryck hade burits av löftet att befrielsen en dag skulle komma,
frid och fred skulle åter råda. Och han skulle komma i stillhet och enkelhet.
Det skulle bli startskottet, ett litet frö skulle gro och växa. Jublet var därför
en glädjeyttring men också en protest. Ett trotsigt ställningstagande. Vi tror
på en annan värld. Vi tror och vi vet att det kan bli möjligt. Och det var just
den tron som Jesus ville väcka. Det var inte han som person som skulle skapa förändring.
Men han kunde förlösa tron och omvandla den tillhandling.
Och så kommer Jesus till
var och en av oss i det som är vårt liv, vårt nu. Fastän livet kan verka bestå
av en närmast oändlig rad av likadana dagar, får vi ta emot varje morgon som en
gåva och en möjlighet, där Jesus möter oss på nytt och sår ett frö av hopp i
oss. Varsågod, säger han, nu är det gamla förbi, nu ger jag dig den här dagen
och vad du än gör av den så är jag med dig.
Och allra oftast möter
han oss i det enkla. Ibland anar vi
honom som en stilla susning i livets strid, en låga som fladdrar till så att vi
skärper våra sinnen och vaknar upp. Det kan behövas så lite för att vi ska våga
lämna invanda mönster och trygga vanor och börja agera, ta tag i saker, förnya,
förändra, och tro att drömmar kan bli verklighet. Också vi får tro på befrielse
från det som tynger och binder oss och trotsa det som är vårt mörker. Också vi
får tro på en annan värld där fred och rättfärdighet råder, där gemenskap och
förståelse är viktigare än konkurrens och egen vinning. Låt oss tro och hoppas, låt oss hjälpa
varandra att se ljuset och följa det. Natten
går mot sitt slut och dagen är nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar