Om människan tänker jag så här. Var och en utgör en unik kombination av egenskaper och förmågor. En del egenskaper och personlighetsdrag är medfödda, andra uppstår under livets gång beroende på erfarenheter och omständigheter. Vissa saker kan medvetet eller omedvetet förstärkas eller dämpas, annat är konstant och kan varken tränas upp eller tränas bort. Om vi skulle mäta de olika egenskaperna på någon form av skala mellan mycket och lite, bra eller dålig, stark eller svag osv så hamnar mycket få personer allra längst ut i ytterligheterna. De flesta av oss grötar ihop oss i ett ganska brett mittfält. Vi kan sticka ut åt ena eller andra hållet på några enstaka punkter men ofta är det inte så att vi är antingen det ena eller det andra. Snarare rör vi oss fram och tillbaka på skalan. Ibland kan vi vara driftiga och framåt, andra dagar mer återhållsamma, ibland vill vi vara ensamma, andra gånger tillsammans med andra. Vissa egenskaper kan gå hand i hand med varandra, har man den ena har man oftast också den andra. Vi är som vi är, vi är olika, och vi förändras. Det finns mängder av variationer på personligheter som alla är lika "normala" eller friska men de kan vara mer eller mindre vanligt förekommande. Det är inte någit fel på en bara för att man inte fungerar som majoriteten.
Med den här grundsynen på människan i bakhuvudet läste jag reportaget i Correns helgbilaga om introverta människor. Det är inte första gången man i denna bilaga berättar om "gurun" på området, Linus Jonkman och det är inte första gången man skriver om introverta människor. Man har även avhandlat fenomenet HSP - highly sensitive person och berättat om människor som kallar sig stark-sköra. Enligt mig hör alla dessa beteckningar ihop, de är uttryck för fenomenet att ha ett behov av att få vara speciell och sätta en etikett på sin personlighet. Jag är väldigt skeptisk till detta av flera anledningar.
Efter att ha läst reportaget i helgens tidning sitter jag med en mängd frågor.
Kan man inte bara acceptera att människor är olika, måste det finnas ett ord för precis allting?
Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad de introverta säger om Aspergers syndrom, hur man skiljer ut sig från såna som mig. De beskrivningar som artiklarna ger av introverta människor stämmer nämligen till 100% på mig.
Varför är man så rädd för att istället få en AS-diagnos? Vad gör det med oss som faktiskt har en sådan diagnos när man hittar på piffig etikett?
Hela reportaget uttrycker "Vi är lite annorlunda men på ett positivt sätt, vi är speciella men vi är inte så konstiga som de där andra, de som har diagnoser som AS. Men det är också synd om oss som är speciella och känsliga och missförstådda"
Jag är övertygad om att väldigt många av de som beskriver sig som introverta i själva verket har AS, och skulle säkert bli ännu mer hjälpta av att få en sådan diagnos för det skulle göra att de ännu bättre kunde förstå sig själv. Men en sådan diagnos vill man inte ha. För folk med AS är ju konstiga. Knäppa. Potentiella mördare som kan tågtidtabeller utantill.
Om dessa introverta personer istället hade fått en AS-diagnos och kommit ut och varit öppna med det. "Jag är en introvert personlighetstyp på grund av att jag har Aspergers" så skulle det ju istället hjälpa hela samhället att förstå att Aspergers inte är så märkligt. Och det skulle hjälpa oss som har diagnosen. Nu urkiljer man istället en stor del av autismspektrat och säger att det är något annat, något finare, något chicare, något inte så konstigt som en autismspektrumstörning. För inte är man störd, eller autist gubevars!
Och de som inte är så introverta att de skulle kunna få en AS diagnos kanske helt enkelt bara kan acceptera att det är så här de är. Människor är olika, det är väl inget konstigt med det? Vad den här världen behöver är sannerligen inte fler etiketter på människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar