Proffsigt

Man kan vara bra på sitt arbete. Och så kan man vara proffsig. Det är svårt att riktigt förklara vad det begreppet innebär, men ofta handlar det nog om att man har det där som vi brukar kalla "det lilla extra". Professionalitet handlar inte bara om att veta hur man ska göra en viss sak, att göra sina arbetsuppgifter på ett riktigt sätt. Det handlar för många av oss också om att läsa av en situation och handla rätt i just den situtationen. Det är något som är mycket svårare att lära sig. Man kan lära sig det genom erfarenhet men det handlar också om en känsla som man antingen har eller inte har. Tror jag.

Den här sommaren har jag vid två tillfällen träffat människor som verkligen haft just den typen av professionalitet.

Första tillfället var i mataffären. Jag hade utmanat ödet och tagit med mig båda barnen dit. Jag var jättetrött och barnen var speedade efter en dag på dagis. De satt i en sån där gigantisk kundvagn som ser ut som en bil, och som är fullständigt hopplös att baxa omkring. Allt eftersom vi förflyttade oss från grönsaker, till kött till frysdisken, tillbaka till osten, till mjölken, brödet, blöjorna och tandkrämen, så hörde man min allt mer desperata röst hojta: Sitt ner, dra in huvudet, nej inte så, sitt ner sa jag, håll in armarna, stopp stopp stopp, sitt ner, lugna ner er. När vi var framme i kassan var jag helt slut. Barnen fortsatte tjoa och försöka klättra ut ur "bilen" och jag ville verkligen bara därifrån. Då reser sig tjejen i kassan och tittar ner på barnen och säger: Hej, är ni ute och kör bil idag? Det kallar jag professionalitet. Hon hade i all välmening kunnat säga så mycket andra "snälla" saker, när hon såg min förtvivlan, men hon valde att se barnen och bemöta dem bra, och på så sätt visade hon för mig och för alla runtomkring att det var ok. Jag kände mig plötsligt förhållandevis lugn, och kunde sansat packa ner våra varor för att åka hem.

Den andra gången jag möttes av den här sortens professionalitet var när jag var med femåringen på akuten. Sedan influensavaccinationen i vintras är han hysteriskt spruträdd och nu skulle det tas ett blodprov. Både jag och sjuksköterskan fick kämpa som djur och använda all vår fantasi för att "komma till skott". Han kunde inte bestämma sig om han skulle ha trolleriplåster på armen och sticka där eller om han skulle sticka i fingret, vi skulle vänta till han var beredd, vi skulle göra si, vi skulle göra så. Det tog en evighet. Till slut bestämde han sig i alla fall för att sätta bedövingsplåstret på armen och så fick vi vänta ytterligare en halvtimme för att det skulle verka. Då kom nästa strid - vi fick inte ta av plåstret för det gör ju också ont. Som mamma är det oerhört svårt att hitta rätt nivå i en sådan situation. Jag vill pusha på, säga att nu får vi det här gjort, skärp till dig nu osv. Men jag ska samtidigt trösta, lyssna och hjälpa sonen. Jag var genomsvett och utmattad när sticket äntligen blev av. (Då hade jag till slut tröttnat och bara dragit av plåstret vilket gjorde honom fullständigt galen)

När vi ett par minuter senare kunde gå därifrån säger sjuksköterskan. Du var en jättebra mamma! Att få höra de orden i en sådan stund var så otroligt värdefullt. Jag hade verkligen kämpat, sjuksköterskan var själv på väg att ge upp, hon trodde inte att det skulle gå, jag var osäker på om hon tyckte att jag var för hård mot sonen eller om hon tyckte att jag daltade med honom. Och det kanske hon tyckte, men det spelar ingen roll. Hennes ord till mig, och jag tror faktiskt de var ärliga, betydde allt för min känsla när vi åkte hem den där kvällen. Och det är väl just det som är professionaliteten.

Jag hoppas att jag i mitt yrke också ska kunna hitta de där orden som öppnar upp, som får människor att slappna av, som gör att de kan känna att det är ok som det är.